Martyrer för sin tro
DET var mycket tidigt en söndagsmorgon. En pöbelhop bestående av omkring 500 människor omringade ett hus i byn Pangi, i provinsen Kivu i Zaire. Några kristna, som i lugn och ro låg och sov inne i huset, blev bryskt väckta av den skränande folkskaran och det högljudda bankandet på dörren. Hur gick det? Sju kristna män släpades ut, blev obarmhärtigt misshandlade och sedan tvingade att gå sju kilometer till byn Kilungulungu mitt inne i skogen.
Där skar man av halsen på dessa fredsälskande kristna män, och en av dem stympades. Deras kroppar grävdes ner i flodbädden, sedan vattnet för tillfället dämts upp. Senare tog man bort fördämningen, och floden fortsatte att rinna över deras gemensamma grav, så att det inte längre fanns några spår av den fruktansvärda händelsen!
Varför detta blodbad på oskyldiga?
Detta blodbad på trogna vittnen för Jehova utgjorde kulmen på en våg av förföljelse som tog sin början år 1978 i hela den del av Kivuregionen som domineras av regastammen. Varför ägde detta blodbad rum? Därför att Jehovas vittnen vägrar att rätta sig efter ”kimbilikiti”. Ledarna för denna waregafolkets fäderneärvda religion anser att vittnena utgör det största hotet mot hela deras stamväsen och därför måste undanröjas.
Mellan åren 1978 och 1983 blev flera av Jehovas vittnens Rikets salar nedbrända av fanatiska medlemmar av denna sekt. De hotade många vittnen, jagade bort dem från deras hem och lade beslag på deras tillhörigheter. Ofta försökte man förgöra vittnena med hjälp av trolldom och häxkonster. Eftersom ingen av dessa metoder visade sig framgångsrik, tillgrep förföljarna brutalt massmord. — Jämför 4 Moseboken 23:23.
Den fruktansvärda händelsen
Låt oss emellertid se lite närmare på de tragiska händelser som ägde rum söndagen den 14 augusti 1983. Det bibelställe som var dagens text för denna dag (Jakob 5:10, 11) var mycket passande. Dagen före mordet på dessa sju trogna kristna män hade de flesta medlemmar av den lilla församlingen av Jehovas vittnen i Pangi gått till fots från kringliggande byar för att närvara vid det vanliga lördagsmötet. De stannade alla kvar över natten för att också kunna vara med vid söndagsmorgonens möte för tillbedjan. Sju personer övernattade hemma hos Kalumba Malumalu, heltidsförkunnare och presiderande tillsyningsman i församlingen. Sammanlagt fanns där således elva personer, inberäknat broder Malumalu, hans hustru och deras två små barn. Fem andra bodde i broder Kikuni Muteges hem.
Efter lördagens möte tillbringade vittnena en trevlig kväll med att sitta runt en eld, sjunga Rikets sånger och berätta erfarenheter. De lade märke till att ovanligt ofta små grupper av människor passerade, som alla var på väg i riktning mot en by två kilometer från Pangi. Hur skulle vittnena kunna veta vad det skulle innebära att deras fiender samlades?
Omkring klockan fem följande morgon omringades den presiderande tillsyningsmannens hem av en folkskara anförd av gruppchefen Mulamba Musembe. Man krävde att bröderna Kampema Amuri och Waseka Tabu skulle följa med dem till chefen för kollektivet (Katunda Banangozi) för att utföra ”salongo” (obligatorisk samhällstjänst för underhåll av vägar, broar och liknande). Broder Kampema förklarade artigt att avtal redan hade träffats med Katunda om att utföra arbetet följande dag. Men gruppchefen valde att betrakta detta svar som respektlöst och gav order om att broder Kampema skulle pryglas. Detta följdes av en order att också prygla de andra bröderna.
Nu märkte pöbeln att ”pastor” Kalumba Malumalu (den presiderande tillsyningsmannen) hade gått tillbaka in i sitt hus. De hävde sig därför med all kraft mot huset, tills de bröt igenom ena väggen. Därefter rusade många av dem in för att leta reda på broder Malumalu. I det tumult som blev följden blev systrarna illa åtgångna, men de och deras barn lyckades fly till byns polischef och söka skydd.
Under tiden lyckades två bröder, som bodde i det andra huset, komma undan. En av dem (Hemedi Mwingilu) gömde sig i ett halvfärdigt hus och blev vittne till händelsen. Den andre brodern (Lulima Kazalwa) flydde in i skogen.
Till slut hade man gripit sju bröder, som blev pryglade och bortförda med bundna händer. Under hela den fem kilometer långa marschen till skogen nära Kilungulungu blev de trakasserade och slagna av sina angripare. Fastän bröderna knappt var vid medvetande när de kom fram, var de fast beslutna att inte kompromissa i fråga om sin tro — och detta trots att deras död uppenbarligen var nära förestående. De mötte döden med mod och värdighet, som så många andra trogna kristna har gjort, både i modern tid och i forna dagar. — Matteus 24:9; Uppenbarelseboken 2:10.
En annan broder, Amisi Milende, mördades en kort tid efteråt. Han hade rest till Kama, men några män sändes dit för att gripa honom och förde honom bunden till Binyangi (15 kilometer från Pangi) för att höras av Kibonge Kimpili, en annan gruppchef. Medan han väntade på att gruppchefen skulle komma, uppmuntrade detta nitiska vittne en av sina kusiner andligen och sade till sina förföljare att även om han skulle dö, skulle han bara sova i väntan på att Jehova Gud skulle uppväcka honom till liv på denna jord, som skall bli ett paradis. Denne trogne unge man dödades av flera män. Hans egen farbror var en av medbrottslingarna; han var speciellt bitter på grund av att två av hans söner hade blivit Jehovas vittnen med broder Milendes hjälp. Dessa två söner, Malala Ramazani och Akilimali Walugaba, var i själva verket bland de sju andra mördade vittnena!
Hur gick det med de överlevande?
Dessa fruktansvärda händelser innebar alltså mord på åtta män, som efterlämnade hustrur och barn. De överlevande och andra vittnen och intresserade på platsen blev föremål för allt starkare hat. Till sist blev de därför tvungna att fly till Kindu, närmaste större stad, och blev väl omhändertagna av medlemmar av de tre församlingarna av Jehovas vittnen där i staden. Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Kinshasa hjälpte också de efterlevande genom att sända dem kläder, filtar och pengar. Denna kärleksfulla hjälp blev mycket uppskattad och resulterade i ett fint vittnesbörd för icke troende familjemedlemmar och andra iakttagare. (Johannes 13:34, 35; Jakob 1:27) Myndigheterna ingrep också. Gärningsmännen arresterades, och laga åtgärder vidtogs mot dem.
Dessa chockerande händelser väcker många frågor. Vilket slags religion är egentligen ”kimbilikiti”? Hurdana är de trosuppfattningar och sedvänjor som kunnat ge upphov åt sådan förföljelse? Och varför är bara Jehovas vittnen och inga andra religioner föremål för sådant hat?
[Bild på sidan 3]
Byn Pangi
[Bild på sidan 4]
Stigen till avrättningsplatsen