En ”publikan” skänker vederkvickelse åt Never-Never
Berättat av Charles Bernhardt
NEJ, du kan inte finna något land eller någon ö som heter Never-Never (Aldrig-Aldrig, dvs. ödebygd). Det är ett gammalt uttryck som brukas av invånarna i Australien för att beskriva de dystra, ödsliga, trädlösa och ensliga inlandsområdena i detta land. En ”publikan” är inte någon skatteindrivare, utan en krogvärd. Min krog i Never-Never kom att skänka vederkvickelse åt mina gäster på två helt skilda sätt.
Att vara krogvärd var det sista jag hade önskat vara i livet. Mina släktingar var sjömän, och i likhet med dem stod min håg till havet. År 1908, vid 15 års ålder, mönstrade jag på en segelskuta och tillbringade åtskilliga av de 14 följande åren till sjöss. En enda resa från Brasilien till Australien tog 72 dagar. Menyn varje dag var oxkött och potatis på burk och lite lime juice. Jag blev ganska trött på detta, och därför mönstrade jag av i oktober 1913 i Port Pirie i Sydaustralien.
I samband med första världskrigets utbrott blev det mycket svårt att få arbete på fartyg eller på någon annan plats i Australien, i synnerhet för mig. Jag var tysk medborgare, född i Hamburg den 26 mars 1893. Under ganska lång tid levde jag på mina besparingar men senare på ett enda tillagat mål om dagen från ”pajkärran” på gatan och slutligen på en daglig tallriksranson med ärtor och en paj som kallades ”floater”. När mina medel var slut, fanns det bara en sak att göra: att be militärmyndigheterna att arrestera mig. ”Du store tid, varför i all sin dar då?” frågade officeren. ”Jag kan inte få något arbete, och jag har gjort av med min sista penny.” De gjorde mig då till viljes. Efter att ha tillbringat fyra månader bakom taggtråd i ett interneringsläger på Torrens Island började jag tycka synd om alla fåglar som sitter instängda i bur. Vilken kontrast till friheten till sjöss!
Efter fyra månader rymde jag genom att simma över Portfloden. Men nu var min situation värre. Förutom att jag inte kunde få något arbete var myndigheterna på jakt efter mig. Jag överlämnade mig slutligen och bad att få bli villkorligt frigiven. Åter gjorde de mig till viljes.
Tre dagar före vapenstilleståndet för första världskriget gifte jag mig och var angelägen om att skaffa ett hem tillsammans med min strävsamma hustru. Men när depressionen kom, var jag tvungen att gå till sjöss igen. Då hände det sig en dag att en man som höll på att bli blind erbjöd mig att köpa hans vinkrog i William Creek, 946 kilometer norr om Adelaide i Never-Never. Jag accepterade detta år 1922, och det slutade med att jag blev krogvärd där under de 30 följande åren. Krogen, som helt enkelt kallades hotell i Australien, var belägen utmed den enda järnvägslinjen som går genom de centrala delarna av Australien. Affärerna var livliga, i synnerhet efter år 1926, när linjen byggdes ut till Alice Springs. Men livet i Never-Never hade sina svårigheter. En torka varade sex år. Sandstormar tre eller fyra gånger i veckan var normalt, och de var ytterst förödande för trakten. Temperaturen steg till mellan 42 och 48 grader på sommaren. När vi först tog över krogen, hade den närmaste boskapsranchen i landskapet 28.000 nötkreatur. Vid slutet av torkan hade den bara 800!
De började tala om Harmageddon!
En dag år 1933 kom två män i en liten bil, en Austin, och stannade till. Att ta sig så långt in i Never-Never körande i enbart uppkörda hjulspår i terrängen och över väldiga sandkullar i den bilen var en prestation i sig själv. De började tala om Harmageddon! ”Vi fick nog av det där under åren 1914—1918”, sade jag. Men de sade att jag hade fel och erbjöd mig lite bibelstudielitteratur att läsa. Jag hade fått motvilja mot religion, eftersom jag kände till den roll den hade spelat vid inkvisitionen, och jag hade också sett vad den hade gjort i många länder överallt i världen.
En av dessa män hade ett träben och ägnade mycket av sin tid åt att besöka bondgårdar, ridande på en kamel. Dessa två män kom tillbaka tre månader senare för att se om jag och andra utmed järnvägslinjen hade läst litteraturen. Du kan vara säker på att jag började läsa den efter detta, och jag har inte slutat läsa den från den dagen och fram till nu. Den öppnade mitt sinne och hjärta, så att jag kom att se fram emot förverkligandet av många löften i Guds ord, bibeln, om att få leva på en rättfärdig paradisisk jord.
Några månader senare fick jag en telåda full med grammofonskivor, en grammofon, böcker, tidskrifter och en bibel, någonting som jag aldrig hade ägt förut, så att jag kunde ta reda på om dessa löften verkligen stämde. Jag insåg att Jehova är den ende som, i samband med Harmageddon, kommer att göra slut på detta tragiska system och alla de problem som vi har i dag. Och år 1935 satte jag i gång med att berätta för andra om det, fastän jag bodde i Never-Never.
Jag satte upp skyltar om litteraturen som blickfång i själva baren! En skylt, som avbildade ett tåg som rusade fram över en bro mot fördärvet, löd:
”REGERINGARNA, KOMMERSIALISMEN OCH RELIGIONEN BEFINNER SIG I ETT VÄRRE DILEMMA ÄN DETTA TÅG! VAR KAN DU KOMMA AV, INNAN DET STÖRTAR NED? LÄS ’FRÄLSNING’!”
Nedanför skylten fanns det en packe litteratur. Många människor tog vad de ville ha och lämnade sitt bidrag på samma sätt som man tar en tidning i ett tidningsstånd. Järnvägspersonalen brukade komma in och fråga efter de senaste numren av tidskrifterna Vakttornet och En Ny Värld (som Vakna! hette på den tiden).
Jag hade fyra av dessa tidskrifter utlagda i baren, och när man kom in var de det första man lade märke till. Om man tittade till höger fanns det en tidskrift på väggen. Om man tittade till vänster fanns där ytterligare en. När man gick ut fanns det en tidskrift till höger intill dörren.
Varje tåg brukade göra ett uppehåll på tre kvart, tillräckligt god tid för utmärkta samtal om bibeln. Det fanns naturligtvis somliga som inte tyckte om mina plakat och som talade om det. ”Jaså”, sade jag, ”men det finns ingen som hindrar dig från att vare sig komma in eller gå ut.” Det fanns i vilket fall som helst inget annat ställe att gå till. Min krog var också den enda livsmedelsaffären, det enda postkontoret och den enda meteorologiska stationen. Min närmaste granne och nästa tåganhalt låg 204 kilometer norrut eller 214 kilometer söderut. Och jag kan inte minnas att någon gick ut, i synnerhet inte under heta dagar!
När jag fick reda på att två andra bröder skulle komma förbi år 1936, reste jag 90 kilometer söderut i det speciella syftet att träffa dem där det fanns ett vackert, varmt vattenhål, och jag lät dem döpa mig.
Det inträffade vid ett tillfälle att ett tåg passerade med generaldirektören för järnvägarna ombord, och jag lade märke till att den vagn som tillhörde guvernören för Sydaustralien också var tillkopplad. Generaldirektören kom in och sade att lady Duggan, guvernörens hustru, skulle vilja växla några ord med mig, vilket hon också gjorde. Jag undrade hur jag skulle kunna göra hennes resa minnesvärd. Jag slog därför in boken Fiender och tre broschyrer i ett paket och gav dem till henne vid avfärden. ”Vad är det?” frågade hon. ”En bok som heter Fiender och tre broschyrer.” ”Av vem?” frågade hon. ”Av domare Rutherford.” ”Å, ja”, sade hon, ”jag har hört talas om honom. Tack så mycket, jag skall absolut läsa dem.” Därefter avgick tåget.
Ålagd restriktioner
Andra världskriget hade börjat, och ett förbud utfärdades mot Jehovas vittnen. En poliskonstapel sändes att hämta all min litteratur. Han var en rättsinnig man och berättade för mig att Katolsk aktion låg bakom hela agitationen att sätta stopp för vår verksamhet. Han gav mig ett kvitto på varje sak han tog. Jag protesterade hos den högsta myndigheten.
Sedan satte jag upp en ny uppsättning skyltar, fem stycken! En löd:
”STRIDEN PÅ GUDS DEN ALLSMÄKTIGES STORA DAG SKALL SNART UTKÄMPAS. PÅ VEMS SIDA STÅR DU? JEHOVAS ELLER SATANS? UNDERSÖK VAD BIBELN SÄGER.”
Nu var det här den tid när trupptransporttåg började passera med i genomsnitt 350 till 400 soldater. Jag fick order om att jag kunde utskänka en flaska öl till var och en av männen, och de var tvungna att dricka upp ölet inom 15 minuter, innan de åter steg på tåget.
En dag satte emellertid tåget inte i gång efter det vanliga uppehållet på 15 minuter. Befälhavande officeren kom tillbaka till baren tillsammans med sergeanten och sade: ”Mr. Bernhardt, jag har för mig att allt detta är förbjudet.” ”Sedan när är bibeln förbjuden?” frågade jag. ”Allt dessa skyltar gör är att uppmana människor att undersöka bibeln.” Jag visade sedan ett brev från riksåklagaren i Australien, William Morris Hughes, vilket meddelade att jag inte kunde få tillbaka min litteratur men att ”det inte finns någon som helst invändning från statsförbundets regeringsmyndigheter mot att Ni som individ tillber Jehova och förkunnar evangeliet om hans rike”. Befälhavande officeren vek ihop brevet, gav det respektfullt tillbaka till mig och sade: ”Sergeant, jag tror att vi tar en drink!”
En kort tid efter detta blev jag avskedad av postverkets generaldirektör som poststationsföreståndare och meteorologisk observatör, trots att jag hade fått de allra bästa vitsord under mina 14 år. Telegrafinstrumentets ”tick-tack” var vår huvudförbindelse med livet i världen utanför. När det togs bort, kände vi oss fullständigt utkastade i ödemarken, ensamma och övergivna.
Några veckor senare kom en poliskonstapel med en delgivning om ett beslut om restriktioner. Jag skulle anmäla mig personligen inom en vecka till säkerhetstjänsten, 946 kilometer därifrån i Adelaide. Detta betydde att min hustru skulle få klara sig själv utan hjälp eller bistånd av något slag. När jag kom fram, fick jag besked om att min rörelsefrihet var begränsad till en förstad till Adelaide. Jag överklagade för att få återvända till min hustru men fick inte tillåtelse till detta.
Organisationen för personalstyrkorna beordrade mig sedan att arbeta på ett ulltvätteri. Jag kände förtvivlan med tanke på att min hustru fick vara ensam. Därefter blev jag fråntagen mitt tillstånd att driva min krog. Det skäl som angavs var att jag inte bodde där! Jag kände verkligen att de ”riktade sina sparkar mot mig”. Till sist blev jag tvungen att sälja stället till min hustru, det vill säga på papperet. Dessa restriktioner varade ett år och tio månader, medan min strävsamma hustru fick klara sig så gott hon kunde helt på egen hand. Hon var en lojal medhjälpare, även om hon inte tog emot sanningen. Slutligen upphävdes förbudet år 1943, och jag kunde återvända till min hustru. Avskedsvälsignelsen som jag fick från majoren vid säkerhetstjänsten löd: ”Jag inser att du är en ärbar och anständig människa, och därför önskar jag dig allt gott.”
Jag började omedelbart att i baren återställa skyltarna, biblarna och bibelstudielitteraturen, och jag lade fram mer än tidigare.
Ytterligare åtta år gick, och jag blev också hotad med kommersiell förintelse. I stället blev det så att min affärsrörelse nästan fördubblades. Men jag hade hållit på att försöka sälja den i 12 år. Mitt mål var att göra det arbete som hade utförts av andra som förde sanningen till mig. Detta tillfälle kom år 1952, när jag lyckades sälja min affärsrörelse. Under de 16 föregående åren hade jag varit en isolerad förkunnare — min närmaste granne i sanningen fanns 602 kilometer längre bort i Port Augusta.
”Vederkvickelse” för obygderna
Vid 60 års ålder gav jag mig i väg, men inte till sjöss, utan för att hjälpa människor som jag hade tänkt så mycket på i Australiens avlägsna obygder. Detta är en jungfrulig vildmark, ett land med brännande hetta, där störtflodsliknande monsunregn ger upphov till översvämningar som isolerar människor i veckor i sträck. I andra delar är det oförglömligt vackert, där tid och avstånd flyter ihop. Detta är i sanning Never-Never.
Birdsvillevägen är en oerhört besvärlig väg. I en motortidskrift sades det att den består av ”sand, stenslätter och yttersta fara”. Temperaturen där kan på sommaren nå 63 grader. Den vecka jag besökte de fyra bebodda gårdarna längs den 500 kilometer långa vägen höll sig temperaturen mellan 41 och 46 grader.
En dag när jag kom körande i min Land-Rover mötte jag en man till häst. Han inbjöd mig att följa med honom till hans gård. Han visade stort intresse. Tjugo år senare träffade jag honom och hans hustru på nytt, vid ett konvent där båda blev döpta. På en fårfarm, där körvägen från huvudvägen till bostaden var 68 kilometer, frågade ägaren mig om jag råkade känna en lång, blond man med ett träben, Stuart Keltie, som hade besökt honom flera år tidigare, ridande på en kamel. Han tog en bibel och ganska mycket litteratur, och tillsammans med sin hustru tog han emot sanningen. Det gladde mig att jag kunde berätta för honom att jag hade haft tillfälle att köpa ett nytt och bättre ben åt Stuart. Stuart Keltie hade efterlämnat ett djupt och gynnsamt intryck hos människor i Never-Never, och jag ansåg att det var ett privilegium att följa i hans spår 23 år senare. Jag har vittnat i ett område som är lika stort som hela Europa, och jag kan räkna till åtminstone 22 personer på dessa avlägsna platser som har tagit emot sanningen som ett direkt resultat av mina ansträngningar.
År 1950 hade jag privilegiet att få vara närvarande vid den internationella sammankomsten i New York och att för första gången få träffa Stuarts hustru, Thelma Keltie, som hade kommit från Nya Zeeland för att gå igenom Gileadskolan och som hade tillbringat 14 år som missionär i Japan. Hon är fortfarande i full gång i heltidstjänsten i Adelaide i Sydaustralien vid 82 års ålder!
Efter denna sammankomst besökte min hustru och jag släktingar i Europa. Jag besökte min hemstad, Hamburg, och den kyrkogård där min mor, min far och min enda syster ligger begravna. De blev allesammans dödade år 1942 i bombningarna av Hamburg tillsammans med 263.000 andra. Utmed jordvallen vid denna massgrav fanns små kors. På vart och ett fanns enbart namnen på mor och barn angivna. Mansnamnen var få till antalet. Den största delen av männen hade inkallats i de tyska krigsstyrkorna, och det var mest kvinnor, barn och äldre personer som utplånades i den tre dagar långa flygraiden. På de små korsen stod WARUM? (VARFÖR?) Med hjälp av Uppenbarelseboken 12:12 kunde jag förklara ”varför” för många vänner och släktingar, och jag kände glädje över att veta att min mor hade lärt känna sanningen under kriget och dött som ett troget vittne.
När jag kom tillbaka till Australien gjorde jag många fler färder genom Never-Never. Somliga var drygt 11.000 kilometer långa och sträckte sig ända till Simpsonöknen. Naturscenerierna i somliga av dessa områden är sannerligen vördnadsbjudande. Min stationsvagn, en Land-Rover, var mitt hem, mitt kök, mitt sovrum och mitt litteraturförråd. Och det uppstod många fel på bilen.
En gång strejkade kopplingen, när jag hade en släpkärra tillkopplad. Ekipaget vek sig! Mörkret föll. Jag befann mig i en hjälplös situation. Nästa dag råkade en man komma förbi från en fårfarm och erbjöd sig att hjälpa mig att koppla loss släpkärran. Jag halkade och föll, och släpkärran rullade över mig. Mina ben och armar blev en enda sargad massa, och jag blödde ymnigt. Han kunde hjälpa mig att komma till ett läger med geologer, där det fanns en sjukvårdare. De satte sig i förbindelse med flygräddningstjänsten, och omkring två timmar senare landade planet. Lyckligtvis missade släpkärran med knapp nöd mitt huvud, när den rullade över mig. Jag var 76 år gammal när detta inträffade.
Sedan jag hade blivit återställd på sjukhuset, kunde jag genomföra ytterligare några resor och skänka andlig vederkvickelse till dessa kära människor som försökte dra sig fram nödtorftigt. En familj på en farm hade fem döttrar. Jag är tacksam över att kunna säga att med min hjälp och efter mycket brevskrivande så har hela familjen på sju personer överlämnat sig och blivit vittnen.
En gång avbröt jag min färd sent på kvällen, röjde av ett markstycke och slog mig till ro för natten. Då hörde jag en bil komma. Farmarbetarna frågade om jag tänkte slå läger där. ”Vet du att det helt enkelt kryllar av ormar på den här platsen?” Jag hade sett ganska många. ”Vad du än gör, så sov inte på marken”, löd deras råd. Vi tog oss en titt, och det fanns mycket riktigt ett överflöd av ormar!
På en annan plats var marken helt översållad av råtthål kilometer efter kilometer. På en farm fick jag veta att man inte kunde lämna sina stövlar utomhus, för då åt råttorna upp dem. Den natten var jag glad över att jag hade min släpkärra, och jag drog presenningen över mig. Hela natten höll de på och hoppade upp på släpkärran och sprang över presenningen. Jag kunde höra trippandet av deras fötter.
När jag nu går in på mitt nittioandra år hyser jag fortfarande kärlek till trakterna i inlandet. När jag från min nuvarande bas i Adelaide, där jag fortfarande är i tjänst som pionjär, ser tillbaka på åren av tjänst i dessa obygder, kan jag känna glädje över privilegiet att ha fått skänka andlig vederkvickelse åt många i Never-Never. Jag kommer att fortsätta att ha ”rikligt att göra i Herrens verk”, i den mån Jehova ger mig hälsa och styrka att göra detta i förhållande till mina år och mina fysiska förmågor. — 1 Korintierna 15:58; 2 Korintierna 4:16, 18.
[Karta/Bild på sidan 12]
(För formaterad text, se publikationen)
Adelaide
William Creek