Att ha sin lust i att tjäna enligt Jehovas vilja
Berättat av Emil H. Van Daalen
EFTERVERKNINGARNA av första världskriget kunde förnimmas över hela jorden. Den ekonomiska kraschen år 1929 fick många att begå självmord på grund av att de förlorade sina besparingar. Detta åtföljdes av omfattande torka, förblindande jordstormar, gräshoppsplågor, dåliga skördar, bottenpriser för boskap och säd och våldsamt ökande arbetslöshet. Till råga på allt framträdde hotet av ett nytt krig vid horisonten. Ja, det var som bibeln förutsagt: ”Människor blir vanmäktiga av fruktan och väntan på de ting som skall komma över den bebodda jorden.” — Lukas 21:26.
Vid denna tid bodde vår familj på en lantgård i östra delen av South Dakota i USA — mina föräldrar, sju söner och en dotter. Mor och far hade redan upplevt första världskriget, hade förlorat en lantgård och gjorde ansträngningar att börja på nytt med en annan. Med så många söner orsakade fruktan för ett nytt krig att de kände stor oro.
Att lära sig göra Jehovas vilja
Föga visste jag då att ett speciellt uttalande av den bibliske psalmisten till stor del skulle komma att styra det mesta av mitt liv. Detta var Davids inspirerade ord: ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust.” (Psalm 40:9) Alltsammans började redan år 1932.
Detta år kom Edward Larson, en resande köpman, och bjöd ut sina kryddor, tvålar och liknande saker. Men han hade någonting mera betydelsefullt — ett budskap. Han berättade för oss att kyrkorna inte lärde ut sanningen, att Jesus Kristus härskade som himmelsk kung, att de goda nyheterna om Riket måste bli predikade och att de rättfärdiga, efter Guds krig vid Harmageddon, skulle få åtnjuta evigt liv. — Uppenbarelseboken 16:14, 16; 21:1—4.
I synnerhet min mor tog mycket starkt intryck av detta. En familj i närheten blev också intresserad. Av den anledningen fanns det snart tre familjer, däribland familjen Larson, som ”tog emot ordet med allra största villighet och rannsakade ... Skrifterna”. — Apostlagärningarna 17:11.
Ungefär vid samma tid kom Ralph Vittum, en pionjär (en heltidsförkunnare av Riket) som reste i en gammal T-Ford, till vår dörr. Mina föräldrar inbjöd honom att bo hos oss, medan han vittnade för människorna i detta område. Vi stannade uppe till klockan elva eller tolv på nätterna, medan han förklarade sanningen om Riket och avslöjade kyrkornas läror om helvetet, treenigheten, själens odödlighet och andra falska lärosatser. Trots att vi inte hade ett formellt bibelstudium, började vi förstå Guds uppsåt beträffande mänskligheten och hur vi skulle kunna göra Guds vilja. Vilken lättnad och glädje detta innebar, i synnerhet för mina föräldrar!
Med tiden träffade vi flera vittnen. På så sätt blev vi engagerade i församlingen av Jehovas vittnen.
Ett nytt uppsåt i livet
Allt detta började när jag gick på gymnasiet. År 1934 började jag i tjänsten på fältet, och jag blev döpt två år senare. Under denna svåra period av torka och jordstormar ägnade jag två veckor åt att vittna på isolerade distrikt. Vi lagade själva vår mat och sov på marken eller i bilen, varhelst vi råkade befinna oss vid dagens slut. Men vi var lyckliga, eftersom vi visste att vi gjorde Jehovas vilja.
Under denna resa träffade vi en kvinna som hade fått broschyren Folkets delning. När hon läste den, insåg hon att detta budskap var sanningen och beställde ett stort antal av dessa broschyrer från Sällskapet Vakttornet och spred dem bland sina grannar och vänner. Hon blev ett mycket nitiskt Jehovas vittne.
I oktober 1938 hade min bror Arthur och jag börjat som pionjärer. Vi arbetade mest på lantdistrikt i östra delen av South Dakota och i västra Minnesota. Senare fick vi sällskap av en annan köttslig bror, Homer, och broder Carrol Tompkins. Vi hade då en husvagn och två bilar. Vi bearbetade distrikt i Missouri, Louisiana och Iowa. Medan vi befann oss i Sioux City år 1941, fick vi uppdraget att vara pionjärer med särskilt uppdrag i Watertown i South Dakota.
Tjänsten under de första krigsåren
Andra världskriget hade börjat, och de unga männen kallades in till militärtjänst. Men ingen av oss behövde inställa sig på grund av vår ställning som förkunnare som på heltid predikade om Riket. Det upprörde lantbrukarna runt omkring Watertown att se fyra unga män som befann sig i vapenför ålder ”slösa bort sin tid med att gå från dörr till dörr med biblisk litteratur”, medan deras söner var med i kriget. En lördagskväll befann vi oss på gatan och erbjöd våra bibliska tidskrifter, när lagens representanter kom och förde oss till polisstationen. De sade oss att vi måste lämna staden inom två veckor, annars skulle vi bli arresterade. Vi betraktade helt naturligt vårt arbete som ett uppdrag från Jehova och kände oss därför som apostlarna gjorde, när de blev beordrade att upphöra med att predika: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apostlagärningarna 5:29.
Två veckor senare, när vi lämnade vår stuga för att gå ut i tjänsten på fältet, kom polisen, arresterade oss och förde oss till fängelset. Denna natt förhörde åklagaren — den främsta drivkraften bakom allt detta — oss en och en, och förhöret fortsatte fram till de tidiga morgontimmarna. Vi tillbringade fyra dagar i fängelse. Man anklagade oss för många saker, men det krav som man framförde hela vägen fram till Högsta domstolen var att vi skulle beskattas med en cent för varje 25-centspublikation vi placerade och att vi skulle inbetala denna skatt till myndigheterna. Högsta domstolen fastställde att sådan beskattning var olaglig på grund av beskaffenheten av vår verksamhet. Jehova välsignade oss alltså med en seger, och nu finns det en livskraftig församling av Jehovas vittnen i Watertown.
Övning för framtida tjänst
Det var nu år 1942. Kriget rasade, men det föreföll tydligt att det ännu fanns mycket arbete att utföra i uppfyllelse av Jesu ord: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem ... och lär dem.” — Matteus 28:19, 20.
Mina två bröder och jag fick anmodan om att delta i den första klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead. Föreställ dig vår förvåning och glädje! Vilka var vi att vi skulle bli välsignade med ett så stort privilegium? Vi blev underrättade om att vi kanske aldrig skulle komma att återvända till våra hem igen på den här sidan Harmageddon. Nu var tiden att fatta ett beslut. Men det fanns bara ett svar: Att göra Jehovas vilja var vår lust. (Psalm 40:9) Dessutom fylldes vår bägare och flödade över, när vi fick veta att vår köttslige bror Leo och hans hustru Eunice och ytterligare en släkting skulle bli våra klasskamrater. Detta innebar att vi var sex släktingar som skulle komma att tillhöra denna första klass.
Efter några storartade månader av undervisning erhöll jag privilegiet att få speciell övning vid Betel i Brooklyn tillsammans med två av mina bröder. Därefter sändes vi ut som kretstillsyningsmän. Jag fick privilegiet att besöka de flesta församlingarna i delstaterna Iowa och Nebraska. Slutligen fick jag mitt missionärsuppdrag. Det blev Puerto Rico tillsammans med min bror Leo, hans hustru Eunice och min kusin Donald. Vilken välsignelse! Jehovas kärleksfulla godhet var sannerligen uppenbar.
Att utföra Jehovas vilja inom nya områden
Vi anlände till Puerto Rico den 13 mars 1944. Nu kom det stora provet. Vi kände oss små och ensamma bland en befolkning på omkring 2.000.000. Vår förmåga att förstå och tala spanska var så begränsad! Skulle vi kunna hålla ut? Var vår tro tillräckligt välgrundad? Trodde vi verkligen att det var Jehovas vilja att vi skulle vara där? Tiden skulle utvisa detta.
Den andra dagen efter vår ankomst vågade vi oss ut och vittnade för våra grannar på stapplande spanska. Snart förlorade vi vår försagdhet, när människorna visade stor vänlighet och stort tålamod. Vi träffade de två pionjärsystrar som redan fanns där och de få andliga bröderna och systrarna i Santurce och i Arecibo. De blev utom sig av glädje, när de fick veta att de skulle få hjälp. Antalet litteraturplaceringar blev fantastiskt. Vi fann så mycket intresse att det var omöjligt att studera med alla som önskade lära känna sanningen. I ett brev, kort efter vår ankomst, bad jag Sällskapet Vakttornet att sända fler missionärer, och snart fick vi sällskap av mina köttsliga bröder Arthur och Homer. Senare skickade man fler missionärer.
Jag skickades till många städer, och detta gav mig tillfälle att hjälpa ett antal individer att lära känna sanningen och överlämna sig åt Jehova. En erfarenhet som jag tydligt kommer ihåg har att göra med Susana Mangual, som var i 60-årsåldern. Hon bodde i ett hus som var byggt omkring 2,5 meter ovanför marken. En trappa ledde upp till verandan. Hon var storrökare och hade redan en förfärlig hosta. Och hon hade inte varit nere från verandan på lång tid. När jag gjorde ett besök, visade hon snabbt intresse, och snart var ett bibelstudium i gång. Hon gjorde snabba framsteg i sanningen. På väg till en kristen sammankomst, på andra sidan ön, bestämde hon sig för att sluta röka och bli döpt. Efter sin hemkomst höll Susana inte längre till i huset utan var ute i tjänsten på fältet tillsammans med bröderna. Efter någon tid blev hon reguljär pionjär.
Verksamheten fortsatte att utvidgas på Puerto Rico, tills det blev nödvändigt att ha en kretstillsyningsman på heltid. Det visade sig vara Jehovas vilja att jag skulle få åtnjuta detta privilegium, och snart besökte jag församlingarna, missionärshemmen och isolerade grupper överallt på Puerto Rico och på Jungfruöarna. Men i samband med att verket hade framgång skulle en annan förändring äga rum.
I november 1951 fick jag ett brev från Sällskapet, i vilket man inbjöd mig att vara tillsyningsman för avdelningskontoret på Cuba. Detta var för mycket för att jag skulle kunna tro det. Hur skulle jag kunna sköta verksamheten på ett avdelningskontor som utövade tillsyn över nästan 10.000 förkunnare av Riket? Fastän jag kände mig mycket otillräcklig för ansvaret, föreföll det vara Jehovas vilja, och därför ville jag försöka.
Förutom att jag fick Jehovas hjälp samarbetade de fyra bröderna på kontoret tålmodigt med mig. Jag tillbringade två underbara år där och blev bekant med hundratals andliga bröder och systrar. Många står mitt hjärta mycket nära, och jag tänker ofta på dem.
Men ännu en förändring skulle äga rum. Av skriftenliga skäl bad jag att få bli förflyttad tillbaka till Puerto Rico, och min begäran beviljades. När jag återvände dit, blev jag ombedd av Sällskapet att ansvara för avdelningskontorets verksamhet där, vilket skulle innebära många långa arbetsdagar. Men om det var Jehovas vilja, så var detta tillräcklig anledning för mig att acceptera även denna gång. Det kändes bra att vara tillbaka bland missionärerna och bland bröderna och systrarna på Puerto Rico. Efter en kort tid bestämde sig en av missionärssystrarna och jag att vi skulle tjäna Jehova som ett gift par. I mars 1959 skedde det så att Bettyjane Rapp blev Bettyjane Van Daalen. Vi har varit lyckligt gifta alltsedan dess.
Prediko- och undervisningsarbetet gick framåt, och Jehovas välsignelse var uppenbar. Men en annan förändring höll på att komma till stånd.
Att fortsätta att göra Guds vilja med glädje
I början av år 1963 blev jag inbjuden att delta i en 10 månader lång kurs vid Gileadskolan, en kurs för tillsyningsmän och medhjälpare vid avdelningskontor. Ronald Parkin, som hade varit med i den föregående klassen, skulle sköta avdelningskontoret i min frånvaro. Vid slutet av kursen hade Jehova ett annat ansvarsuppdrag åt mig, nämligen att ansvara för verksamheten att predika om Riket på Bahamas.
Att tjäna på Bahamaöarna visade sig vara en underbar upplevelse. Min hustru och jag fann att människorna där är vänliga, religiöst sinnade och toleranta. De är villiga att ägna tid åt att samtala om bibeln. Erfarenheter med publikationen Min bok med bibliska berättelser ger bevis för mitt påstående.
När Jehovas vittnen erbjöd denna bok i sin verksamhet från dörr till dörr, placerade en 76 år gammal syster drygt 100 exemplar i samband med att hon var hjälppionjär. En annan syster, som bodde isolerad ute på en ö, erhöll 60 exemplar och placerade dessa innan månaden var slut. Ja, människorna på Bahamas sätter stort värde på bibeln.
Under de 18 år som min hustru och jag var på Bahamas hade verket i förbindelse med predikandet av Riket utmärkt framgång tack vare vår himmelske Faders välsignelse. Jehovas vittnen är välkända på öarna, och många fina bröder och systrar ger ut av sig själva för att söka upp dem som är ödmjuka och fårlika, medan det ännu är tid.
När vi nu tjänar i Florida i USA genom att ägna oss åt predikoarbetet på heltid, kan vi se tillbaka på många lyckliga år då vi fick lovprisa Gud på de karibiska öarna. Vi har funnit att rika välsignelser alltid blir resultatet av att följa Guds andes vägledning. Det är verkligen så att den största lyckan — den sanna lusten — kommer av att tjäna i enlighet med Jehovas vilja.
[Karta på sidan 28]
(För formaterad text, se publikationen)
Florida
ATLANTEN
Bahamas
Puerto Rico
Jungfruöarna
KARIBISKA HAVET
Cuba