Inblick i nyheterna

”Skökan Babylon”

En specialartikel i den kanadensiska nyhetstidskriften Maclean’s framhöll för någon tid sedan: ”Det är kanske tid för alla goda människor, kristna eller andra, att gå till offensiv mot dessa element i alla kyrkosamfund som har gått över den gräns som åtskiljer berättigade samhällskritiker från fiender till staten.” Kolumnisten Barbara Amiel placerade frågan i ett ”historiskt perspektiv” och sade vidare:

”En iakttagare må förlåtas för att han eller hon framkastar tanken att kyrkan i detta århundrade tycks ha funnit sin sköka, Babylon, i gestalten av vemhelst som råkar vara den starkaste diktatorn för ögonblicket. Vatikanens handlingssätt har till exempel sträckt sig från att man gjorde gemensam sak med Franco i Spanien till avspänning med Hitler och Mussolini.” Därefter, ”när nazisterna slutligen krossats till stoft, började element inom alla större kyrkor ... samma flirt” med kommunismen, i likhet med en prostituerad.

Men är dessa, med vilka de kyrkliga aktivisterna ”flirtar” i verkligheten ”skökan Babylon”, eller förhåller det sig på det motsatta sättet? Det framgår tydligt att den verkliga ”stora skökan”, som kallas ”det stora Babylon” i bibeln, är den med vilken ”jordens kungar begått otukt” — den politiskt lösaktiga religionen. Bibeln visar i de följande verserna att irritationen (som den som kolumnisten i Maclean’s ger uttryck åt) hos dessa ”kungar” slutligen kommer att övergå till ”hat”, som kommer att framkalla tillintetgörelsen av ”skökan Babylon” — ”bränna henne till aska”. — Uppenbarelseboken 17:1—5, 12, 16; vers 16 enligt The New English Bible.

Exkommunikationen föråldrad?

”Exkommunikation ... framkallar inte längre gångna tiders fruktan och skam”, skrev kolumnisten Charles W. Bell i New York Sunday News och nämnde att ”lutheranska kyrkan i Amerika, ... utelämnat ordet ’exkommunikation’ från sin stadfästa konstitution för församlingar”. ”Detta är en kuriös relik” säger Wolfe Kelman i den rabbinska sammanslutningen av konservativa rabbiner. Prästmannen Edwin F. O’Brien, förbindelsedirektor för New Yorks ärkestift, framhåller att detta ”används sällsynt och sparsamt”. Därför, säger Bell, är ”exkommunikationens stora tidsålder förbi, möjligen med undantag av Jehovas vittnen och mormonerna, hos vilka detta är ganska vanligt och tas på allvar”.

Moderna religiösa ledare fortsätter att urvattna bibliska anvisningar för att få behålla medlemmar som betalar för medlemskap. Våra dagars kyrka, ”degen” befinner sig i jäsning på grund av den ”surdeg” som tillåts finnas kvar. Detta är anledningen till att aposteln Paulus gav befallning om att de kristna skulle ”avlägsna den onde mannen” ur församlingen i Korint och ”inte ens äta med en sådan”. Jehovas vittnen tar allvarligt på frågan om att utesluta dem som inte ångrar sig trots att de får hjälp på ett omtänksamt sätt. — 1 Korintierna 5:6, 9—13.