”Jag har min Guds hus kärt”
”Vi skall inte försumma vår Guds hus.” — Neh. 10:39, NW.
1. Beskriv den byggnad för sann gudsdyrkan som israeliterna ursprungligen uppförde i öknen.
FÖR mer än tre tusen fyra hundra år sedan uppfördes i den ogästvänliga öknen på Sinaihalvön ett storslaget tält eller tabernakel. Det var bara omkring fem meter brett, fem meter högt och femton meter långt. Tillsammans med sin förgård och alla kärl i det kostade det likväl över tio millioner kronor. (2 Mos. 38:29—31, NW, 1953 års upplaga, fotnoterna b och c) Detta var det märkliga tabernaklet som israeliterna, vilka blivit befriade av Jehova ur den egyptiska träldomen, på Guds befallning uppförde år 1512 f.v.t. (2 Mos. 36:2—38:20) Detta storslagna tabernakel tjänade som Israels medelpunkt för den sanna gudsdyrkan under omkring 485 år.
2, 3. a) Vilken byggnad till Jehovas lov och pris invigde Salomo år 1027 f.v.t.? b) Redogör för vad som hände med templet i Jerusalem längre fram.
2 År 1027 f.v.t. invigde Salomo, Davids son och Israels konung, i Jerusalem en annan byggnad till Jehovas lov och pris, ett tempel, som hans far hade fått mönsterbilden eller den arkitektoniska planritningen till genom gudomlig inspiration. (1 Krön. 28:11—19) Denna tempelhelgedom mätte invändigt omkring tio meter i bredd, trettio meter i längd och femton meter i höjd. (1 Kon. 6:2) Templet uppfördes i huvudsak av kalksten och cederträ, och det smyckades med guld och dyrbara stenar och var otvivelaktigt ett av de vackraste och mest påkostade byggnadsverk som någonsin uppförts. Gott och väl 25 milliarder kronor i guld och silver hade donerats till dess uppförande. Den allsmäktige Guden fann sannerligen behag i detta tempel, ty efter Salomos gripande bön vid dess invigning ”kom eld ned från himmelen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och HERRENS [Jehovas] härlighet uppfyllde huset”. — 2 Krön. 6:12—7:3.
3 Templet som Salomo byggde förstördes av babylonierna år 607 f.v.t., och judarna fördes då i fångenskap. (2 Kon. 25:8—12) Sjuttio år senare frigavs de av perserkonungen Cyrus och återvände från Babylon till Jerusalem, och templet blev slutligen återuppbyggt där under Serubbabels överinseende. (Esr. 1:1—4; 3:8—11; 6:14, 15) Flera hundra år därefter byggde Herodes den store om det här templet undan för undan, och det var denna senare byggnad som fanns till när Jesus Kristus var på jorden. På grund av judarnas trolöshet mot Jehova och i överensstämmelse med Jesu förutsägelse raserades emellertid det templet, när romarna förstörde Jerusalem år 70 v.t. — Matt. 24:1, 2.
4. Vad är det som har ersatt tabernaklet och de senare uppförda materiella templen? Finns det mer att säga om det?
4 Templet kallades mycket lämpligt ”Jehovas tempel”, ”den sanne Gudens hus” och ”Jehovas hus”. Jesus kallade det också ”min Faders hus”. (2 Krön. 26:16; Esr. 3:8; NW; Joh. 2:16) Israels första helgedom, tabernaklet, och de materiella tempel, som uppfördes längre fram, existerar inte längre, men ett mycket härligare, andligt tempel har tagit deras plats. Om det sade den kristne aposteln Paulus till medtroende i Efesus: ”Helt visst är ni därför inte längre främlingar och bofasta utlänningar, utan ni är medborgare tillsammans med de heliga och är medlemmar av Guds husfolk, och ni har blivit uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen. I förening med honom växer hela byggnaden, som är harmoniskt sammanfogad, upp till ett heligt tempel för Jehova. I förening med honom blir också ni uppbyggda tillsammans till en plats som Gud kan bebo genom ande.” (Ef. 2:19—22, NW) Guds ande bor i de personer som utgör detta tempel, och de är ”levande stenar”, som byggs upp till ett ”andligt hus”. (1 Petr. 2:4, 5; 1 Kor. 3:16) Dessa som utgör det andliga templet är bara 144.000 till antalet, och av dem finns det bara en liten kvarleva som fortfarande är vid liv på jorden. — Upp. 7:4—8; 14:1—5.
5. Hur visar de lovprisare av Jehova, som hyser jordiska förhoppningar, att de sätter värde på varje slags gemenskap som de kan ha med tempelklassen?
5 Det andliga templet kan vara representerat i en ortsförsamling av Jehovas vittnen genom att det i den finns en eller flera av Jesu Kristi smorda efterföljare. Men eftersom det är ett mycket ringa antal av dessa som fortfarande är vid liv på jorden, består församlingar av Guds tjänare i en del områden uteslutande av åt Gud överlämnade lovprisare av Jehova som har jordiska förhoppningar, en ”stor skara”, som enligt Uppenbarelseboken står inför Guds tron och tjänar honom ”dag och natt i hans tempel”. (Upp. 7:9, 15) Medlemmarna av denna stora skara sätter verkligt värde på varje slags gemenskap som de kan ha med tempelklassen och visar detta genom att villigt samarbeta med den ”trogne och omdömesgille slaven” (NW), som består av alla smorda kristna på jorden såsom en klass betraktade. (Matt. 24:45—47) De skall bli belönade med evigt liv, därför att de har gjort gott mot Kristi ”bröder”, hans smorda efterföljare. — Matt. 25:34—40, 46.
Ära Jehova med värdefulla ting
6, 7. a) Vilket gensvar gav israeliterna, när de fick privilegiet att bidra till uppförandet av tabernaklet och templet? b) När Jehovas vittnen nu inser vilka möjligheter de har att stödja den sanna gudsdyrkan, vilket gensvar väcker då detta hos dem? c) Medför deras givmildhet fattigdom?
6 Israeliterna hade privilegiet att bidra med guld, silver, koppar, ull, lin och andra ting till tabernaklets uppförande. Glatt gav dessa som hade ett villigt hjärta denna ”gärd åt HERREN”, Jehova, ja, folket gav faktiskt så mycket att det måste avhållas från att bära fram fler gåvor, eftersom det material som hade burits fram ”var tillräckligt för allt det arbete som skulle göras, och man hade till och med över”. (2 Mos. 35:4—9, 20—29; 36:4—7) Några hundra år senare visade sig den åldrige David ha det tempel, som skulle byggas i Jerusalem, så kärt att han gav mycket frikostiga bidrag till dess uppförande. Han gav guld, silver, koppar, järn, stenar till mosaik och andra dyrbara stenar. Men David sade: ”Eftersom jag har min Guds hus kärt, giver jag nu, vad jag själv äger i guld och silver, till min Guds hus, utöver allt vad jag förut har anskaffat för det heliga huset.” Han bidrog ytterligare med stora mängder guld och silver. Hans medbröder bland israeliterna uppmanades att ha del i att ge gåvor, och de bidrog villigt, såsom vi läser: ”Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet hjärta buro de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN; konung David gladde sig ock högeligen.” — 1 Krön. 29:1—9.
7 Jehovas tjänare ger ett liknande gensvar i denna tid, när någon byggnad till främjande av den sanna gudsdyrkan skall uppföras. De gläder sig åt att kunna stödja ett sådant projekt materiellt, antingen det är fråga om någon utvidgning vid Sällskapet Vakttornets huvudexpedition eller vid någon avdelningsexpedition eller det gäller att uppföra en ny Rikets sal i hemorten. Ja, de gör ofta en personlig insats genom att använda tid och kraft för att hjälpa till med att bygga en Rikets sal. Jehova ger dem framgång och gör det möjligt för dem att visa kristen givmildhet på olika sätt. (2 Kor. 9:8—12) Om man understöder den sanna gudsdyrkan genom att ge bidrag till främjande av Guds rikes intressen i den mån man har möjlighet härtill, leder inte detta till fattigdom, ty det heter i Ordspråksboken 3:9, 10 (NW): ”Ära Jehova med dina värdefulla ting och med de första frukterna av all din avkastning. Då skall dina förråd av förnödenheter fyllas rikligen, och av nytt vin skall dina egna presskar flöda över.”
8. Vad har Jehovas tjänare kunnat utföra, eftersom de inte har velat försumma Guds hus?
8 Israeliterna hade privilegiet att underhålla tabernaklet och de längre fram uppförda templen, såväl som stödja de prästerliga och levitiska tjänster som fullgjordes i dem. På Nehemjas tid fattade till exempel judarna beslutet att hålla Guds lag och att skänka bidrag för att den rena gudsdyrkan skulle hållas vid makt i Jehovas tempelhelgedom, eftersom de insåg att de inte skulle försumma Guds hus. (Neh. 10:32—39) Jehovas vittnen i vår tid gör sig inte skyldiga till att försumma Guds hus. De bidrar för det första i den mån de kan till underhållet av sina Rikets salar och till att främja arbetet med att predika de goda nyheterna om Riket. (Matt. 24:14; Mark. 13:10) Detta gör de glatt och villigt, och på så sätt visar de att de har sin Guds hus kärt, i det att de handlar i överensstämmelse med Paulus’ ord: ”Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, inte ogärna eller under tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Kor. 9:7, NW.
9. Vad bör man göra, när Rikets sal behöver repareras, med tanke på här nämnda exempel som gällde templet?
9 Med tiden behövde det tempel Salomo hade byggt repareras, vilket till exempel skedde i Joas’, Juda konungs, dagar. De ansvariga gick visserligen inte omedelbart till verket, men så småningom blev helgedomen reparerad. (2 Kon. 12:4—15) Längre fram var också konung Josia i Juda angelägen att reparera ”Jehovas hus” (NW). (2 Kon. 22:3—7) Guds tjänare i denna tid visar att de har sin Guds hus kärt genom att bidra till underhållet av Rikets sal i hemorten, och de förhalar inte tiden när reparationsarbeten måste utföras och söker inte sedan leja flitiga och hederliga hantverkare att utföra arbetet.
10. Hur bör de kristna betrakta inredningen i Rikets sal?
10 Tid efter annan plundrades templet, såsom när en annan man med namnet Joas, vilken var Israels konung, angrep Jerusalem, medan Amasja var konung i Juda, och ”tog allt guld och silver och alla kärl, som funnos i HERRENS hus och i konungshusets skattkamrar, därtill ock gisslan och vände så tillbaka till Samaria”. (2 Kon. 14:11—14) En påminnelse om denna händelse bör få en Jehovas tjänare i denna tid att tänka på hur han använder möbler och andra föremål i Rikets sal. Naturligtvis vill han inte göra sig skyldig till att lägga beslag på föremål som tillhör församlingen som en helhet. Man måste visa respekt och hänsyn för all inredning i Rikets sal såsom först och främst tillhörig Jehova och därnäst den kristna församling som använder den för att utöva sin gudsdyrkan där. Tänk också på hur den babyloniske konungen Nebukadnessar berövade Jehovas tempel dess värdefulla ting och lät förstöra denna underbart vackra byggnad. (2 Kon. 25:8—17) De kristna får aldrig missbruka Rikets sal eller några föremål där, varigenom de skulle efterlikna den nämnde hedniske monarken, om än i aldrig så ringa grad!
Behovet av renhet
11, 12. a) Vilka krav med avseende på renheten måste folket och prästerna i Israel uppfylla? b) Varför var det nödvändigt att de judar, som frigetts ur den babyloniska fångenskapen, skulle vara rena? c) Är orden i Jesaja 52:11 tillämpliga på de kristna?
11 Du har också ett privilegium i att göra din del för att städa Rikets sal och se till att den är i gott skick. Vidare är fysisk och andlig renhet av stor vikt för dem som önskar tjäna Jehova. Israeliterna ägnade uppmärksamhet åt kroppslig och religiös renhet; de var ålagda att tvätta sina kläder och att bada sig, t. ex. i förbindelse med orenhet som de hade ådragit sig till följd av vissa flytningar ur kroppen. (3 Mos., kap. 15) Kroppslig och ceremoniell renhet var inte samma sak, men den ena formen kunde inbegripa den andra, såsom i det just citerade exemplet. Man vidtog sanitära åtgärder för att skaffa undan människokroppens exkrementer. (5 Mos. 23:12—14) I tabernaklet och senare i templet gjordes anordningar för stora kar, som innehöll vatten och som prästerna använde att tvätta sig i. De skulle alltså vara rena kroppsligen såväl som andligen, när de tjänade i Jehovas helgedom. (2 Mos. 30:17—21; 2 Krön. 4:6) Innan judarna frigavs ur den babyloniska fångenskapen (år 537 f.v.t.), blev Jesaja inspirerad att säga till dem: ”Bege er bort, bege er bort, gå ut därifrån, rör inte vid något orent; gå ut ifrån henne, bevara er rena, ni som bär Jehovas kärl.” (Jes. 52:11, NW) Tänk bara! De skulle få privilegiet att föra tillbaka till Jerusalem de heliga kärl som Nebukadnessar hade tagit från Jehovas tempel många år tidigare. Dessa heliga kärl kunde sannerligen bäras enbart av rena tillbedjare av Jehova, ty Gud använder inga orena människor i sin tjänst.
12 Aposteln Paulus utvecklade innebörden av orden i Jesaja 52:11 och tillämpade denna text på de kristna, då han skrev: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. Ty vilken delaktighet har rättfärdighet med laglöshet? Eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Vidare, vilken harmoni råder mellan Kristus och Belial? Eller vilken del har en trogen människa med en icke troende? Och vilken överensstämmelse förefinns mellan Guds tempel och avgudar? Ty vi är en levande Guds tempel; alldeles såsom Gud sade: ’Jag skall bo ibland dem och vandra ibland dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.’ ’”Gå därför ut ifrån dem och avskilj er”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’.” (2 Kor. 6:14—17, NW) Medlemmarna av den trogna, frigivna judiska kvarlevan i forna tider begav sig av från Babylon och dess avgudiska, falska religion, för att de skulle kunna vara fria från besmittelse genom dess orenhet och kunna vara rena i hjärtat. De kristna har på motsvarande sätt lämnat det stora Babylon, den falska religionens världsomfattande välde, och är inte besmittade av dess orenhet. (Upp. 18:1—8) Eftersom de har sin Guds, Jehovas, hus kärt, dyrkar de Jehova med ande och sanning. — Joh. 4:23, 24.
13. Vad var anledningen till att Paulus en gång uppmanade de kristna i Korint att utesluta en omoralisk man ur församlingen?
13 Alla åt Gud överlämnade kristna måste vara medvetna om behovet av moralisk och andlig renhet. Den kristna församlingen i det forntida Korint hade en gång fördrag med en omoralisk man som befann sig ibland dem, och därför måste Paulus uppmana sina medtroende där att utesluta den onde mannen genom att överlämna honom ”åt Satan till köttets tillintetgörelse, för att anden må bli frälst på Herrens dag”. Paulus visste att något måste göras beträffande den här ogärningsmannen, eftersom ”litet surdeg bringar hela degen i jäsning”. (1 Kor. 5:1—6, NW) Det var nödvändigt att utesluta honom ur församlingen, för att anden i den på Guds skrivna ord grundade församlingen skulle bli frälst.
14. a) Varför måste en kristen bevara ett förträffligt uppförande? b) Vilken egenskap är utmärkande för Jesu lärjungar, och hur beskrev Paulus denna egenskap?
14 Det är mycket viktigt att en kristen för en god vandel eller bevarar ett förträffligt uppförande (1 Petr. 2:12), ty det som han gör kan påverka den församling som han är ansluten till. Han gör också väl i att påminna sig psalmistens ord: ”O Jehova, vem skall vara gäst i ditt tält? Vem skall bo på ditt heliga berg? Den som vandrar klanderfritt och ägnar sig åt rättfärdighet och talar sanningen i sitt hjärta.” (Ps. 15:1, 2, NW) Paulus var angelägen om att de kristna i Filippi skulle bli ”rika på rättfärdighetens frukt, vilken kommer genom Jesus Kristus, Gud till ära och pris”. (Fil. 1:9—11) Han uppmanade sina medtroende i Rom att inte vara skyldiga varandra något utom kärlek (Rom. 13:8), och han blev inspirerad att göra en utomordentlig sammanfattning av denna överlägsna egenskap, då han skrev till de kristna i Korint. Han framhöll att kärleken är långmodig, vänlig och inte svartsjuk. Den skryter inte, blir inte uppblåst, uppför sig inte ohöviskt, tänker inte på de egna intressena, blir inte uppretad, lägger inte oförrätten på minnet och gläder sig inte över orättfärdigheten. Den gläder sig med sanningen, och den fördrar, tror, hoppas och uthärdar allting. ”Kärleken förgår aldrig.” (1 Kor. 13:4—8) Jesu Kristi lärjungar kan kännas igen genom den kärlek som råder bland dem. (Joh. 13:34, 35) Och genom sitt gudaktiga uppförande i allmänhet visar en kristen att han har Guds andliga hus kärt, att han är mån om sitt förhållande till det och till Jehova Gud.
”Låt oss gå till Jehovas hus”
15. Till vilka årliga högtider församlades israeliterna i Jehovas helgedom? Vad hade de för gagn av att vara närvarande där?
15 Hur behagligt var det inte att samlas med andra i Jehovas helgedom i forna tider! Israeliterna hade privilegiet att göra detta tre gånger om året — för att fira det osyrade brödets högtid, skördehögtiden och bärgningshögtiden. (2 Mos. 23:14—17) När templet fanns till i Jerusalem, var förväntningarna stora då människoskarorna drog upp till denna stad. Eftersom den låg på omkring 800 meters höjd, hette det med rätta om den: ”Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd.” (Ps. 48:2, 3) Där i templet kunde man få höra Jehovas ord läsas, ge akt på prästerna, som utförde sina sysslor, och höra de många musikinstrumenten och leviternas röster stämma upp lovsång till Jehova. Gudstjänsten i det tidigare tabernaklet var i hög grad andligen upplyftande den också, och därför är det inte att undra på att David utbrast: ”Jag fröjdades när man sade till mig: ’Låt oss gå till Jehovas hus.’” — Ps. 122:1, NW.
16. Till vilken nytta är det för de kristna att komma tillsammans för att bli undervisade i Guds ord?
16 De kristna i våra dagar samlas inte tre gånger om året i ett särskilt tabernakel eller tempel, men de träffas varje vecka för att studera och dryfta bibeln i sina Rikets salar, och de kommer dessutom tillsammans vid konvent då och då. När de kommer tillsammans för att få undervisning i Guds ord, uppeggar de varandra till kärlek och förträffliga gärningar. (Hebr. 10:24, 25) Vid dessa möten blir de uppmuntrade, alldeles som de kristna i Antiokia blev för nitton hundra år sedan, såsom Lukas meddelar: ”Judas och Silas, som själva var profeter, uppmuntrade bröderna med många ord och styrkte dem.” (Apg. 15:30—32, Hd) Umgänget med andra troende skärper dem också i andligt avseende, alldeles som Skriften säger: ”Järn giver skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.” — Ords. 27:17.
17. Vilka råd ges, när det gäller att besvara frågor och att lyssna omsorgsfullt vid de kristna mötena?
17 För att du skall få det största gagnet av de kristna mötena uppmanar vi dig till eftertänksamhet, när den tjänare som leder mötet ställer frågor. När du svarar på en fråga, vinnlägg dig då om att uttrycka tanken med egna ord, ty det är sällan tillräckligt att man bara läser upp ett svar från en kristen publikation. Det är viktigt att man förstår meningen med det som man läser i den. Den etiopiske hovmannen, som Filippus predikade för, kan ha haft förmåga att besvara en del spörsmål beträffande Jesajas profetia, eftersom han satt och läste i den. Han kunde läsa det som stod i den. Men han begrep inte innebörden i en av dess profetior om Messias. Den djupare innebörden var dold för honom, till dess Filippus, med utgångspunkt från detta speciella skriftställe, ”kungjorde ... för honom de goda nyheterna om Jesus”. (Apg. 8:26—39, NW) På liknande sätt är det i våra dagar. En människa som tänker djupt och lyssnar omsorgsfullt till vad andra har att säga vid de kristna mötena kan komma till insikt om ett svårbegripligt bibliskt ämne. Hur förnuftigt är det därför inte att man låter tankarna sysselsätta sig med de upplysningar som ges vid en sådan sammankomst, t. ex. genom ett på bibeln grundat tal, en demonstration eller någon annan framställning.
18, 19. Vilken uppmuntran ges åt dem som är blyga och finner det svårt att yttra sig vid de kristna mötena?
18 Likväl är det svårt för somliga människor att ta till orda, att yttra sig. De är blyga och vill hellre sitta tysta och låta andra tala. Men sådana personer kan bli uppmuntrade av att andra, som känt på samma sätt, har gjort andliga framsteg. Paulus sade kärleksfullt till Timoteus: ”Gud har icke givit oss en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande. Blygs därför icke för vittnesbördet om vår Herre.” (2 Tim. 1:7, 8) Jehova, ”som dagligen bär bördan åt oss” och som ”icke skall ... låta din fot vackla”, skall sannerligen hjälpa dig att yttra dig om din tro muntligen vid de kristna mötena och på annat håll. — Ps. 68:20, NW; 121:3.
19 Om en människa inte är särskilt talför, påminner hon litet om Mose. När Jehova beslutade att använda Mose för att verkställa Israels befrielse ur Egypten, sade Mose: ”Ack Herre [Jehova, NW], jag är ingen talför man; jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu, sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt målföre och en trög tunga.” Men Jehova förklarade saken för Mose, och därpå sade han till honom: ”Jag skall vara med din mun och lära dig, vad du skall tala.” Därpå förordnade Gud Mose broder Aron att göra honom sällskap, och Gud gav Mose denna försäkran: ”Jag själv skall visa mig vara med din mun och hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra.” (2 Mos. 4:10—17; v. 15 enl. NW) Visst tjänade Aron som Mose språkrör, men Mose talade också själv en hel del. Femte Moseboken till exempel innehåller tal som Mose höll för israeliterna efter det att Aron dött och kort före sin egen död. (4 Mos. 20:22—29; 33:37, 38; 5 Mos. 10:6; 34:1—8) Blicka därför upp till Jehova efter hjälp och yttra dig om din tro muntligen vid de kristna mötena. Det är ett sätt, på vilket du kan visa att du har din Guds hus kärt. David sade: Jag ”skall ... förkunna ditt [Guds] namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig”. (Ps. 22:23) Om du känner på samma sätt, visa det då vid de kristna mötena genom att ta del i dem, närhelst tillfälle ges.
Välsigna Jehova dagen lång
20. Vilket slags offer åt Jehova frambär de som nu har Guds hus kärt? Varför?
20 För många hundra år sedan riktade sig David till Jehova, då han utbrast: ”Hela dagen lång vill jag välsigna dig, och jag vill prisa ditt namn till obestämd tid, ja, för evigt.” (Ps. 145:2, NW) Känner du det så? Då önskar du säkert välsigna Jehova och oupphörligt prisa hans namn. När israeliterna verkligen hade Guds hus kärt, frambar de troget lämpliga offer till Jehova, både djur och markens frukt. De som har Guds hus kärt i denna tid frambär godtagbara offer av annat slag, och detta gör de därför att de önskar välsigna Jehova och prisa hans namn. Långt tillbaka i tiden fick Israel, som hade förirrat sig, den här förmaningen: ”Omvänd dig, Israel, till Jehová, din Gud; ty du har fallit genom din missgärning. Tagen orden med eder och vänden om till Jehová; sägen till honom: ’Tillgiv all missgärning och tag mot gott, och vi skola betala våra läppars frukt.’” (Hos. 14:2, 3, Åk) Jehovas tjänare i denna tid frambär sina ”läppars frukt” och hörsammar uppmaningen: ”Låtom oss då genom honom [Jesus Kristus] alltid till Gud ’frambära ett lovets offer’, det är ’en frukt ifrån läppar’, som [offentligen] prisa hans namn.” (Hebr. 13:15) Ja, de lovprisar glatt Jehova med sina läppar, t. ex. i arbetet med att predika och undervisa om Riket. Visa att du har Guds hus kärt genom att regelbundet frambära sådan lovprisning till Jehova.
21. På vilka sätt kan vi följaktligen visa att vi har Guds hus kärt?
21 Det finns visserligen inte längre något strålande materiellt tabernakel eller tempel åt Jehova på någon jordisk plats, men du kan visa att du har det ännu mer strålande andliga templet kärt. Samarbeta helt och fullt med den andliga tempelklassen. Fortsätt med att visa att du har Guds hus kärt genom att till exempel ära Jehova med dina värdefulla ting, bevara din andliga renhet, närvara vid och delta i de kristna mötena och glatt lovprisa Jehova hela dagen lång. Var angelägen om att din inställning till Jehova, hans tillbedjan och Guds hus skall vara lik Davids. David förkunnade: ”Ett har jag begärt av Jehova — det är vad jag skall bida efter: att jag må få bo i Jehovas hus i alla mina livsdagar för att skåda Jehovas ljuvlighet och för att se med uppskattning på hans tempel.” — Ps. 27:4, NW.
[Frågor]
[Bild på sidan 399]
Guds folk tycker om att samlas för att uppegga varandra till kärlek och förträffliga gärningar; detta skärper dem andligen