Är kristenheten verkligen Kristi rike?

1. a) Vad menar man med ”kristenheten”? b) Vad har kristenheten påstått, och hur har den sökt förverkliga detta?

KRISTENHETEN har nu under lång tid, i synnerhet sedan omkring år 800 v.t., övat kraftigt inflytande på världsförhållandena. Benämningen kristenheten har avseende på de s. k. kristna folken eller nationerna, som man har ansett utgöra Kristi rike, och kristenheten har sänt ut missionärer till hednaländerna i ett försök att omvända hela jorden och införliva allting med kristenheten. Kristenhetens missionärer har med eller utan kännedom om det verkliga förhållandet bidragit till att kristenheten vunnit politiskt såväl som kommersiellt herravälde i många av dessa länder. Har de genom dessa sina bemödanden utvidgat Kristi rike? Om kristenheten verkligen är Kristi rike, då skulle den vara en utvidgning av den kristendom som Kristus predikade och skulle vara grundad på de läror och principer som Jesus och hans apostlar förkunnade. Låt oss undersöka om det förhåller sig så.

2. Vilka två vittnens vittnesbörd kan vi undersöka för att få svar på vår fråga?

² Vi skall då först ta kristenhetens fundamentala lära i betraktande, och därpå skall vi undersöka kristenhetens grundval från historisk synpunkt genom att göra en hastig återblick och se hur den har vuxit ut och kommit att öva så kraftigt inflytande på förhållandena i världen. På så sätt får vi två pålitliga vittnens vittnesbörd, bibelns och världshistoriens.

3. Till vilken slutsats kommer vi, sedan vi har undersökt de båda vittnenas vittnesbörd?

³ Redan här i början vill vi framhålla att båda dessa vittnen kommer att förhjälpa oss att nå fram till samma slutsats, nämligen att kristenheten inte är och aldrig har varit Kristi rike. Genom att vi framför denna slutsats redan här, hjälper vi den som läser detta att lättare och snabbare inse varför de skilda historiska uppgifterna läggs fram och att de grundligt bevisar att kristenheten inte är Kristi rike utan i stället är kristendomens värste fiende och en del av det stora världsomfattande babyloniska religiösa väldet. För det första stammar dess grundläror från Babylon, inte från Kristus; och för det andra är dess politiska manövrer och dess inblandning i statsangelägenheterna diametralt motsatta Kristi handlingssätt, hans som sade: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” Och om sina efterföljare sade han: ”De äro icke någon del av världen, liksom jag icke är någon del av världen.” — Joh. 18:36; 17:16; NW.

Lärornas babyloniska grundval

4. a) När började treenighetsläran först skymta fram i till bekännelsen kristna skribenters alster, och hur omfattande var den tvist som detta uppväckte? b) Hur betydelsefull anses treenighetsläran vara i kristenheten enligt vad vi läser i The Catholic Encyclopedia? c) Förklara vad treenighetsläran går ut på. d) Finns det i Skriften något enda uttryck som anger att Gud skulle vara treenig? e) I vems skrifter nämns detta begrepp för första gången?

⁴ Bibeln är inte babylonisk, och därför innehåller den inte orden ”treenig” och ”treenighet”. Treenighetsdogmen utgjorde ett av den babyloniska religionens mest framträdande kännetecken, ty i denna religion förekom triader av gudar och demoner. Under senare delen av 100-talet började emellertid religiösa skribenter, som påstod sig vara kristna, införa ordet treenig (het) i sina skrifter. Detta uppväckte en religiös tvist som slutligen medförde att själva romerska riket ingrep. Eftersom treenigheten anses vara en så betydelsefull lära i kristenheten, citerar vi här ur The Catholic Encyclopedia, band 15:

Treenigheten, DEN HELIGA. ... I. TREENIGHETSDOGMEN. — Treenigheten är den term som används för att beteckna den centrala läran i den kristna religionen — sanningen att det i Gudomens enhet finns tre personer, Fadern, Sonen och den Helige Ande, vilka tre personer är verkligt och tydligt skilda från varandra. Så är, enligt den athanasianska trosbekännelsen: ”Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.” ...

I Skriften finns det dock inget enda uttryck som utgör en gemensam beteckning för de tre personerna i Gudomen. Ordet τριας (som det latinska ordet trinitas utgör en översättning av) finner man först hos Teofilos från Antiokia omkring år 180 e. Kr. Han talar om ”treenigheten Gud [Fadern], hans Ord och hans Vishet” (”Ad Autolycum”, II, 15, P. G., VI, 1078). Termen kan naturligtvis ha använts före hans tid. Kort därefter förekommer den i sin latinska form, trinitas, hos Tertullianus (”De pudicitia”, c. xxi, P. G., II, 1026). Århundradet därefter har ordet kommit i allmänt bruk. — Sidan 47.

5. När blev Konstantin kejsare och pontifex maximus, och vilken syn påstod han sig ha sett?

⁵ Så kom 300-talet, och Konstantin den store fick makten. Sedan Konstantin hade slagit den siste av sina medtävlare, blev han den 28 oktober 312 v.t. av den romerska senaten utropad till överste augustus och pontifex maximus. Det har påståtts att Konstantin under sitt fälttåg mot en av sina medtävlare, Maxentius, fick se ett flammande kors på himlen under solen, och det bar inskriften: In hoc signo vinces, som betyder: I detta tecken skall du segra. (Det är välkänt att korset var solguden Sols symbol.) Lägg märke till hur kristenheten efter denna tid växte fram på den babyloniska grundvalen av falska läror och politiska intriger.

6, 7. Vilka betydelsefulla händelser inträffade i kristenhetens tidiga utvecklingsskede år 313 och år 321 v.t.?

⁶ 13 januari 313 v.t. Såsom hednisk pontifex maximus utfärdar Konstantin sitt välbekanta edikt om fördragsamhet till förmån för de till bekännelsen kristna, som därigenom också kan väljas till att bekläda poster i det allmännas tjänst.

⁷ 321 v.t. Söndagen, dies solis, den dag som är helgad åt solguden, Sol, som har korset såsom sin symbol, görs till en dag då domsförhandlingar inte får förekomma, och det blir en i lag fastställd plikt att hålla den helig.

8. a) Varför sammankallade Konstantin kyrkomötet i Nicaea? Hur sköttes förhandlingarna, vilket visar att det inte var något kristet möte? b) Vilka argument framfördes av treenighetslärans motståndare? c) Vilket beslut fattades, och vilka andra bestämmelser utfärdades av kyrkomötet?

⁸ 325 v.t. Konstantin blir överhuvud för den östliga och den västliga delen av romarriket. Han sammankallar ett kyrkomöte för att få tvisten om τριας (”treenigheten”) avgjord, vilken hotar att göra slut på enheten inom hans rike. Som hednisk pontifex maximus leder Konstantin, som ännu inte är en döpt kristen, förhandlingarna vid mötet, och endast omkring en tredjedel, dvs. 318, av de kristna episcopoi eller tillsyningsmännen i hela riket möter upp i Nicaea, nära Nikomedeia. Om man medräknar biskoparnas följeslagare, var det mellan 1.500 och 2.000 personer närvarande. Vi återger här ur boken ”Babylon the Great Has Fallen!” God’s Kingdom Rules!, sidorna 477, 478:a

”De som stödde treenighetsläran hade såsom sin främste förkämpe den unge ärkediakonen Athanasius från Alexandria i Egypten. De som motstod läran och som från Skriften påvisade att Jesus Kristus var ringare än Gud, sin Fader, hade en presbyter vid namn Arius som sin främste förkämpe. De båda partierna stred i omkring två månader. Arius vidhöll att ’Guds Son var en skapelse, danad av ingenting, att det fanns en tid då han inte existerade, att han av egen fri vilja hade förmåga att handla rätt eller orätt’ och att ’om han i sann mening var en son, måste han ha kommit efter Fadern, varför det följaktligen måste ha funnits en tid, då han inte fanns till, och därför är han en varelse med begränsad tillvaro’.b När Arius reste sig för att tala, slog en viss Nikolaus från Myra honom i ansiktet. Arius fortsatte att tala, och många stack då fingrarna i öronen och rusade ut som om de var skräckslagna över den gamle mannens ’kätterier’.

Till sist fattade pontifex maximus, Konstantin, sitt beslut och visade sig gynna Athanasius’ treenighetslära. Därpå avfattades den nicenska trosbekännelsen om ’treenigheten’ och fick gällande kraft. Längre fram blev Arius, som satte sig emot läran, landsförvisad till Illyrien på Konstantins befallning, men fem år senare blev han hemkallad. Bland andra bestämmelser fastställde kyrkomötet i Nicaea på vilken söndag (dies solis) under året som påsksöndagen regelbundet skulle firas.”

9. a) När som först blev Konstantin döpt som kristen? b) Hur uppfattades Konstantin av den hedniska romerska senaten och av kristenhetens religionssamfund, och vad lyckades Konstantin åstadkomma? c) Vilka verkningar fick Konstantins bemödanden för kristenheten?

⁹ 337 v.t. Konstantin blir sjuk. Han låter döpa sig och dör i Nikomedeia. Efter Konstantins död ger den (alltjämt hedniska) romerska senaten honom en plats bland gudarna. De religiösa församlingarna i österlandet räknar honom till sina helgon. Grekiska, koptiska och ryska kyrkor firar den helige Konstantins dag den 21 maj. Konstantin hade under sin levnad lyckats åstadkomma en sammansmältning av den hedniska religionen och kristendomen genom att göra den avfälliga kristendomen riktigt babylonisk. Historieskrivare redogör för de verkningar detta fick:

”Vilken den verkliga orsaken än kan ha varit till Konstantins omvändelse till den kristna tron, blev följderna mycket betydelsefulla för såväl riket som för Kristi kyrka. Den beredde väg för evangeliets obehindrade utbredning i vidare omfattning än under någon annan tid i kyrkans historia. Alla hinder för en öppen bekännelse av kristendomen avlägsnades, och den blev statsreligion. Men även om de fördelar som den fick genom denna förändring var talrika i många avseenden, började den snart lida avbräck genom att den kom i nära beröring med den världsliga maktens omdanande inflytande. Evangeliets enkelhet blev fördärvad; praktfulla riter och ceremonier infördes; världsliga ärebetygelser och förmåner förlänades dem som undervisade i kristendomen, och Kristi rike blev i avsevärd grad omvandlat till ett denna världens rike.” — Henderson och Buck: Theological Dictionary. Se också M’Clintock och Strongs Cyclopædia, band 2, sidan 488a, och Gibbon: Decline and Fall of the Roman Empire, band 1, sidorna 454ff.

10. a) Hur blev kristenheten med tiden alltmer babylonisk? b) Varför upptog kyrkoledarna de många hedniska, demoniska bruken i den så kallade kristna religionen? c) Hur försöker kardinal Newman rättfärdiga tilltaget att införa de många hedniska sederna och bruken?

¹⁰ Genom att lägga sig till med benämningar från bibeln, t. ex. de grekiska orden epískopos, som rätt och slätt syftar på en församlings ”tillsyningsman”, och diákonos, som betyder ”tjänare”, och genom att använda dem som klingande titlar, ”biskop” och ”diakon”, har de religiösa ledarna i kristenheten upphöjt sig själva. Vidare gjorde de sanningen behagligare, mera tilltalande och mindre frånstötande för det hedniska sinnet genom att så att säga vattna ur den för att kunna dra till sig fler människor och därigenom vinna större politisk makt. Som en följd härav blev kristenheten med tiden allt mer och mer babyloniserad och fördärvad. Den som läser detta får klart för sig vilken babylonisk grundval kristenheten har, när han tar del av det öppenhjärtiga erkännande som John Henry Newman har gjort. Newman blev av påven Leo XIII utnämnd till kardinal år 1879, och i hans verk Essay on the Development of Christian Doctrine (Avhandling om den kristna lärans utveckling), som utkom år 1878, heter det:

Styresmännen inom kyrkan förlitade sig på kristendomens förmåga att motstå det ondas smitta och att förvandla demondyrkans själva hjälpmedel och tillbehör, så att de bleve lämpliga för evangeliskt bruk. De kände också, att dessa seder och bruk ursprungligen härledde sig från primitiva uppenbarelser och från naturens instinkt, ehuru de sedan blivit fördärvade, och de hade klart för sig, att de själva måste uppfinna det som de behövde, om de inte begagnade sig av sådana ting som de funno redan existera. Vidare voro de medvetna om att de voro i besittning av själva urbilderna, som hedendomen försökt efterlikna. Allt detta gjorde, att de redan på ett tidigt stadium voro beredda att — om anledning därtill skulle uppstå — antaga eller imitera eller sanktionera de riter och sedvänjor som funnos hos det lägre folket såväl som den bildade klassens filosofi.

Bruket av tempel och seden att inviga dessa åt särskilda helgon och att vid vissa tillfällen pryda dem med kvistar av träd; rökelse, lampor och ljus; offergåvor vid tillfrisknande från sjukdom; vigvatten; asyler; helgdagar och firandet av högtider; bruket av kalendrar, processioner, välsignelser över åkerfälten; prästerliga skrudar, tonsuren, ringar såsom äktenskapliga vårdtecken, bruket att vända sig mot öster, vid en senare tidpunkt bruket av bilder, möjligen också den liturgiska sången och Kyrie eleison, allt detta är av hedniskt ursprung och har blivit helgat genom att upptagas i kyrkan. — Sidorna 355, 371, 373, 1881 års upplaga.

Politisk inblandning medför splittring i kristenheten

11. Vilken uppfattning om världslig makt har man hyst i kristenheten, och hur visar Skriften att denna uppfattning är fullständigt felaktig?

¹¹ Kristenheten har alltid hyst den uppfattningen att den har haft rätt att härska över andra och att de som utövat makten i dess olika länder har varit konungar eller styresmän med Guds nåde. En uppfattning av det slaget gjorde sig märkbar i den kristna församlingen i Korint på aposteln Paulus’ tid, men Paulus gav snabbt korintierna en mycket kraftig tillrättavisning, så att de kom på rätt köl igen. Med bitande ironi sade han: ”Ni har redan blivit mätta! Ni har redan blivit rika! Utan vår medverkan har ni redan blivit konungar! Ja, det vore väl, om ni verkligen hade blivit det. Då kunde vi få regera tillsammans med er.” (1 Kor. 4:8, Hedegård) Kristenheten har fullständigt satt sig över dessa ord av aposteln Paulus, och dess historia är en enda lång berättelse om de kompromisser den har gjort sig skyldig till för att vinna popularitet, politiskt inflytande och politisk makt, och detta har medfört hätsk, obotlig splittring.

12. Hur kom påvarna i Rom att bära den hedniska titeln pontifex maximus?

¹² 378 v.t. Gratianus, som började härska i den västliga delen av romarriket år 375, då Valens, kejsaren i den östliga delen, dog, gör fältherren Theodosius till kejsare i rikets östliga del. Längre fram förbjuder Gratianus att hedendom utövas i Rom och vägrar bära pontifex maximus’ insignier. Damasus, Roms ”kristne” biskop, lägger sig till med titeln jämte dess hedniska anknytningar och förpliktelser. Påvarna i Rom har intill denna dag burit denna titel.

13, 14. Redogör för hur det som skedde år 381 och år 395 v.t. vållade att klyftan började vidgas mellan den östliga delen av kristenheten och den västliga delen av den.

¹³ 381 v.t. Ett kyrkomöte sammankallas till Konstantinopel (för den östliga religiösa organisationen), därför att tvisten om ”treenigheten” alltjämt rasar med stor häftighet. Kyrkomötet fullständigar den nicenska trosbekännelsen med dess treenighet. Nektarius utnämns till patriark i Konstantinopel. Mötet förklarar biskopen i Konstantinopel vara den som i rang kommer närmast efter biskopen i Rom.

¹⁴ 395 v.t. Theodosius (som hade blivit ensam härskare i hela riket) dör; hans välde delas. Biskoparna i Östern och i Västern blir söndrade från varandra på grund av frågan om politisk lojalitet, en fråga som ända från kristenhetens början har varit betydelsefullare för den än Kristus och kyrkans enhet, och detta har tydligt utvisat att den inte är kristen. — 1 Kor. 1:10—13.

15. Hur gav påven Leo I uttryck åt sina politiska ambitioner för den katolska kyrkans räkning?

¹⁵ 440 v.t. Leo I blir den romersk-katolska kyrkans påve. Han ger uttryck åt denna kyrkas politiska maktsträvanden, när han kungör följande: ”Jag skall än en gång återupprätta herradömet här på jorden; inte genom att återinsätta kejsarna, utan genom att tillkännage en ny teokrati, genom att göra mig till Kristi ståthållare och ställföreträdare i kraft av det löfte som gavs åt Petrus, vars efterträdare jag är, för att därvid återupprätta lag och ordning, bestraffa brott, slå ned kätteri, främja snillet, bevara freden, bilägga tvister och stridigheter, beskydda vetenskap och studier; vädjande till kärleken, men härskande genom att ingjuta fruktan. Vem annan än Kyrkan kan göra detta? En teokrati kommer att skapa en ny civilisation. Inte ett diadem utan en tiara skall jag bära, en symbol för universell suveränitet, inför vilken barbariet skall fly bort och lyckan än en gång återkomma.” — John Lord: Beacon Lights of History, band 3, sidorna 244, 245.

16—18. Redogör för den allt större splittringen inom kristenhetens religiösa organisation, som händelserna åren 476, 553 och 726 v.t. bidrog till.

¹⁶ 476 v.t. Splittringen blir allt allvarligare mellan Österns och Västerns kyrkor i och med att påven Felix III i Rom bannlyser patriarken i Konstantinopel.

¹⁷ 553 v.t. Vid det tredje allmänna kyrkomötet i Konstantinopel presiderar patriarken i Konstantinopel trots protester från biskopen i Rom.

¹⁸ 726 v.t. Kejsar Leo III i Konstantinopel förbjuder bilddyrkan, påbjuder att man skall förstöra bilderna. Påven Gregorius II, som hör till den västliga delen av kyrkan i Rom, bannlyser fördenskull Österns kejsare, som tillhör den östliga kyrkan, vilket leder till att Österns (grekiska) kyrka skils från Västerns (latinska) kyrka.

19. Hur nådde romersk-katolska kyrkan år 800 v.t. mycket långt i fråga om att blanda sig i det politiska livet och behärska det? b) När kom Heliga romerska riket till, och hur länge bestod det?

¹⁹ 800 v.t. Den romerska kyrkan blandar sig i det politiska livet ända därhän att den upphäver sig över härskarna. Irene härskar såsom kejsarinna i Konstantinopel. Men påven i Rom kröner Karl (den store), frankernas konung. Detta år kommer ”Heliga romerska riket” till, och det består till år 1806. I The Catholic Encyclopedia, 1929 års upplaga, band 3, sidan 615, heter det:

”Två dagar senare (på juldagen år 800) inträffade den betydelsefullaste händelsen i Karls liv. När konungen under mässan, vid vilken påven officierade, låg på knä försänkt i bön framför högaltaret, under vilket sankt Petrus’ och sankt Paulus’ kroppar ligger, trädde påven fram till honom, satte kejsarkronan på hans huvud, gav honom formella ärebetygelser enligt gammal sed, hälsade honom såsom kejsare och augustus och smorde honom, under det att de romare som var närvarande brast ut i ett trefaldigt: ’Åt Carolus Augustus, krönt av Gud, stor och fridsam kejsare, liv och seger.’” (På sidan 774 kallar denna encyklopedi detta för ”hans kröning såsom Konstantins efterträdare”.)

20. Hur fördes Ryssland in i ortodoxa kyrkan, och gjorde den slut på hedendomen i Ryssland?

²⁰ 988 v.t. Vladimir den store döps in i österns kyrka. Han befaller folket att kasta sina avgudabilder i floden Dnjepr, vilket de dock gör under gråt, och tvingar dem att låta döpa sig som kristna. Så här heter det i The Encyclopedia Americana:

”Den ryska hedendomen försvann inte, när det kristna evangeliet började predikas. Den överlevde i folkets språk, uttryckssätt, traditioner, dagliga liv och även i dess religiösa trosuppfattningar. Så sent som på 1700-talet var ormar föremål för dyrkan i en del avlägsna byar. Eugenius Golubinski, den ryska kyrkans störste historiker, uppger att Ryssland blev döpt på 800-talet men inte kristnat.”

21. Nämn en orsak till korstågen. Finns det något som tyder på att dessa var kristna?

²¹ 1054 v.t. Den grekiske patriarken Mikael Kerularios blir bannlyst av påven Leo IX:s sändebud, sedan man försökt tvinga Österns kyrkor till underkastelse under påven i Rom såsom den suveräne härskaren med gudomliga maktbefogenheter i den katolska kyrkan. Historieskrivare gör gällande att denna brytning var en av de orsaker som bidrog till de romersk-katolska korståg som medförde sådan fruktansvärd förödelse och blodsutgjutelse bland muhammedaner, judar och katoliker.

22. Vad var det som slutligen ledde till att ett patriarkat upprättades i Ryssland?

²² 1453 v.t. Muhammedanerna intar Konstantinopel under Muhammed II. Patriarken i Konstantinopel får stanna kvar där och utöva sitt ämbete. Ryssland påverkas i religiöst avseende. Så här heter det i The Encyclopedia Americana, 1929 års upplaga, band 24, sidan 38b:

”Tanken på upprättandet av ett ryskt patriarkat blev en naturlig följd av det bysantinska rikets undergång och det moskovitiska Rysslands tillväxt. Moskva hälsades som ett tredje Rom.”

23. När blev ryska ortodoxa kyrkan oberoende, och hur betraktade biskoparna i kyrkans östliga del patriarken i Ryssland och patriarken i Rom?

²³ 1587 v.t. En oberoende rysk kyrka kommer till. Enligt uppgifter i M’Clintock och Strongs Cyclopædia: ”Detta år samtyckte patriarken Jeremia i Konstantinopel — under ett besök i Ryssland för att skaffa understöd — till att metropoliten Job i Moskva skulle göras till patriark, varigenom Rysslands patriark, enligt Österns biskopars åsikt, tog den plats som intagits av den schismatiske patriarken i Rom.” (Lägg märke till att påven i Rom kallas ”schismatisk”.)

24, 25. Redogör för händelseutvecklingen inom ryska kyrkan år 1696 och år 1721 v.t.

²⁴ 1696 v.t. Peter den store blir ensam kejsare (tsar) i Ryssland. Han upphäver patriarkatet och ersätter det med en permanent synod, bestående av prelater över vilka kejsaren eller hans sekreterare presiderar.

²⁵ 1721 v.t. Den heliga synoden övertar styrelsen i den ryska kyrkan. Den blir statskyrka, ett departement inom ryska rikets civila förvaltning, ett redskap till stöd åt tsarismen.

26—28. Tala om vad som hände i Grekland år 1829, år 1833 och år 1850 v.t.

²⁶ 1829 v.t. Grekland blir ett självständigt konungarike.

²⁷ 1833 v.t. Greklands regering tillkännager att Greklands ortodoxa österländska kyrka skall vara oberoende av allt utländskt prästvälde.

²⁸ 1850 v.t. Patriarken i Konstantinopel erkänner den grekiska eller hellenistiska kyrkans oberoende ställning.

29. Vilken romersk-katolsk lära framfördes åren 1869/1870 v.t.?

²⁹ 1869/1870 v.t. Första Vatikankonsiliet förklarar den romerske påven vara ofelbar.

30—32. Redogör för händelseutvecklingen i Ryssland från 1917 till 1945 v.t. och för sovjetmyndigheternas inställning till ryska ortodoxa kyrkan.

³⁰ November 1917 v.t. Bolsjevikerna griper makten vid en andra revolution och tillkännager att den ryska kyrkan avskaffas såsom statskyrka samt konfiskerar en del av kyrkans egendom och smädar och förolämpar präster av alla rangklasser och samfund. Man kungör att ”religion är opium för folket”.

³¹ 1918 v.t. Moskva blir det nya Rysslands huvudstad. Påföljande års kraftansträngningar att utrota religionen visar sig vara för kostsamma. Därför börjar sovjetstaten göra bruk av ryska kyrkan för att befrämja sina egna politiska syften genom att tvinga den att bibringa sina kyrkomedlemmar fosterlandskärlek. Ryska ortodoxa kyrkan går med på en sådan anordning.

³² 1945 v.t. Ryska ortodoxa kyrkan håller kyrkomöte i en förstad till Moskva. Metropoliten Benjamin, Moskvapatriarkatets exark i Nordamerika, säger att Moskva ännu kan bli ett ”tredje Rom” och skulle då bli ”hela kyrkans” mötesplats. I officiella sovjetkretsar vinner sådana tankar genklang, ty man är där gynnsamt inställd till ett ryskt ortodoxt kyrkovälde, i förening med vilket deras politiska huvudstad, Moskva, skulle bli världens betydelsefullaste kyrkliga centrum.

33. Hur tillgrep Vatikanen metoder som vållar söndring i förbindelse med andra Vatikankonsiliet, och vilken framgång hade den?

³³ 1962—1965 v.t. Andra ekumeniska Vatikankonsiliet pågår; man håller fyra sessioner. I avsikt att vålla splittring sänder Vatikanen inte ut inbjudningar genom patriarken i Istanbul (Konstantinopel) utan direkt till Österns olika kyrkoorganisationer. Ryska ortodoxa kyrkan sänder delegater. Beträffande Vatikanens metoder för att vålla splittring hade ärkebiskop Iakovos, som är grekisk-ortodox primas i Amerika, enligt ett meddelande som var infört i New York Times för 4 november 1962, följande att säga under rubriken ”Iakovos prövar Vatikanens metoder — påstår att inbjudningarna till mötet visade ringaktning för de ortodoxa ledarna”:

”’Det var bara hos kyrkan i Moskva som Vatikanen hade framgång med denna metod.’ ... De orsaker som lockade ryska kyrkan ’att plötsligt ändra sin hållning och anta påven Johannes XXIII:s inbjudan är utan tvivel klart och tydligt av politisk karaktär’.”

Oroväckande tendenser

34. Påvisa hur andra Vatikankonsiliet uppenbarade att det råder skarpa motsättningar mellan kristenhetens religionssamfund.

³⁴ Under det här nämnda kyrkomötet rådde skarpa motsättningar i fråga om många viktiga lärofrågor och sedvänjor mellan de mer än 2.000 kardinalerna och biskoparna, varvid de konservativa anfördes av den romerska kurian, kyrkans centrala och mäktigaste administrativa organ. Liberalerna utgjorde flertalet av kardinalerna och biskoparna. Under mötets gång utarbetades ett förslag till ett dekret om kyrkans enhet. Detta dokument berörde endast Österns ortodoxa kyrkor och förbigick protestantismen. Vi citerar här New York Times, som framhöll att ett antal talare, som vid mötet yttrade sig om detta dokument, påpekade att

enhetsproblemet måste betraktas i förhållande till de frågor som den splittrade kristendomen ställs inför nu på 1900-talet och inte uteslutande i ljuset av teologiska avhandlingar från gångna sekler. De hänsyftade klart och tydligt på kommunismens uppstigande, det tvåfaldiga hotet från materialismen och sekularismen samt de ickekristna religionernas tillväxt. — New York Times för 1 december 1962, under rubriken ”Prelater avslutar diskussion om enhet med de ortodoxa”.

35. Vilka åtgärder som väckt oro har man lagt märke till i Latinamerika?

³⁵ För närvarande är den katolska befolkningen i Latinamerika mycket oroad av att många helgonbilder tas bort ur deras kyrkor; bilderna av Maria och Kristus och ett kors lämnas kvar. En annan förändring, nämligen att det nu är tillåtet för dem att äta kött på fredagen, förbryllar dem mycket. Hur har det varit under alla de år då de har bett till bilder och beläten och helgon och har avhållit sig från att äta kött på fredagen? frågar de. Blev de av kyrkan uppmanade att ägna sig åt en felaktig gudsdyrkan, och var alla sådana andaktsövningar utan något värde inför Gud?

36. Vilka uppgifter innehöll Britannica Book of the Year, 1965, som bevisar att kristenheten inte är Kristi rike?

³⁶ I årsboken Britannica Book of the Year, 1965, på sidan 706, nämns några andra ting som gör många förvirrade till sinnes:

Ett exempel på de ihärdiga bemödandena [från kyrkans sida] att söka få till stånd ett modus vivendi med kommunistregeringarna fick vi i september, när en överenskommelse undertecknades i Budapest av påvedömet och den ungerska regeringen. Rom gick med på att tillåta prästerna att avlägga lydnadsed och utsåg sex biskopar.

[Under andra Vatikankonsiliet] ... Ett förslag om att man skulle anta en deklaration om religionsfriheten avvisades trots de ansträngningar, som mer än tusen biskopar gjorde under ledning av kardinalerna Albert Meyer i Chicago, Joseph Ritter i S:t Louis och Paul Émile Léger i Montreal, för att få till stånd en omröstning.

37. Förklara om kristenhetens grundvalar är kristna eller inte.

³⁷ Vår undersökning av vittnesbörden från två sanna och auktoritativa vittnen, bibeln och historien, avslöjar kristenhetens grundvalar. Bevisen är absolut avgörande: Dess grundvalar vilar inte på Jesu Kristi, Guds Sons, principer, hans som sade: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Joh. 18:36, NW) Med sin lära om treenigheten, sitt bruk av bilder och beläten, sina kättarbål, sitt tvångskristnande av hela nationer och sina fördrag med politiska regeringar, också med icke-kristna sådana, återspeglar kristenheten Babylons och dess guds, Satans, djävulens, ande.

38. Bör vi känna oss oroade av kristenhetens problem?

³⁸ Kristenheten kommer snart att få umgälla att den lagt sig i världens politiska angelägenheter och har kompromissat. Dess problem blir allt kinkigare och kinkigare. Om kristenheten verkligen vore Kristi rike, då skulle hans rike ha misslyckats. Vi kan vara tacksamma att de kristna inte behöver känna sig oroade av kristenhetens kris och dess misslyckande utan med all flit kan ägna sig åt att tala med människorna om Kristi verkliga rike, som nu härskar från himmelen och inom kort skall sträcka sitt välde vidare ut och så styra hela vår jord i frid och endräkt.

39. Vilka frågor som har med kristenheten att göra väntar vi nu svar på?

³⁹ Utrymmet har inte medgivit att vi här behandlat den andra stora delen av kristenheten, den protestantiska delen, men i nästa nummer av denna tidskrift skall vi dryfta sådana frågor som kan ha uppstått i ditt sinne, t. ex.: Hur förhåller det sig med protestantismen, den del av kristenheten som bröt med romerska kyrkan på 1500-talet? Började den bygga på nya grundvalar? Och ännu en: Blev den sanna gudsdyrkan verkligen återställd genom den protestantiska reformationen?

[Fotnoter]