Varför finns det så många religioner som alla gör anspråk på att vara kristna?

OMKRING en fjärdedel av världens befolkning gör anspråk på att vara kristen. Man bekänner sig vara efterföljare till Jesus Kristus men är ändå mycket splittrade. Omkring 580.000.000 sägs vara romerska katoliker. Men alltsedan andra Vatikankonsiliet har det funnits en uppdelning i katolska liberaler och pro-latinska traditionalister. Det beräknade antalet medlemmar i Österns ortodoxa religion — 74.000.000 — är splittrade på olika nationella kyrkor med skilda liturgiska ceremonier. När det gäller de uppemot 343.000.000 protestanterna är dessa splittrade på ett stort antal episkopalkyrkor, evangelisk-lutherska kyrkor, kalvinistkyrkor (presbyterianer och reformerta), baptistkyrkor, metodistkyrkor och andra kyrkor.

Alla dessa kyrkor betraktar sig själva som ”etablerade”, ”ortodoxa” och ”respektabla” religioner. Till dessa måste man också lägga de hundratals så kallade sekterna, som man ser ned på inom de katolska, ortodoxa och protestantiska huvudriktningarna.

”Ortodox” eller ”irrlärig”?

När man undersöker de traditionella ”kristna” kyrkorna med opartiska historiska metoder, kan i själva verket inte en enda av dem hävda att just den utgör den absolut ursprungliga kristna religionen. De började alla som förgreningar — sekter — ja, till och med den som påstår sig vara den äldsta av dem alla, den romersk-katolska kyrkan!

Historiskt sett skulle åtskilliga städer kunna göra anspråk på att ha företräde framför Rom som tidiga huvudcentra för kristendomen. När kristendomen grundades vid pingsten år 33 v.t., fanns det inte en enda efterföljare till Kristus i Rom. Det första sätet för den kristna församlingen var odiskutabelt Jerusalem. Det är sant att judar och proselyter från Rom var närvarande i Jerusalem vid pingsten, och somliga av dem blev utan tvivel kristna och återvände till Rom för att där grunda en kristen församling. Men detta gällde också många andra platser som omnämns i bibeln. I själva verket nämns besökare från Rom långt ner i uppräkningen; de finns på tredje plats från slutet, strax före kreter och araber. — Apostlagärningarna 2:5—11.

Under denna första tid var Rom inte något centralt beläget huvudcentrum, från vilket det lämpade sig att organisera kristen verksamhet. Det var inte i Rom, utan i det syriska Antiokia, som Jesu lärjungar först kallades kristna. (Apostlagärningarna 11:26) Och det var från Antiokia och inte från Rom som aposteln Paulus företog sina tre missionsresor. (Apostlagärningarna 13:1—4; 14:26; 15:35, 36; 18:22, 23) Det är sant att Paulus högst sannolikt avrättades i Rom. Men han var inte en av Jesu tolv apostlar, eftersom Judas Iskariot hade blivit ersatt av Mattias. (Apostlagärningarna 1:23—26) Faktum är att det absolut inte finns något bibliskt bevis för att någon av de tolv apostlarna begav sig till Rom eller dog där. Den av apostlarna som dog sist var Johannes, och han dog troligen i eller i närheten av Efesus. Deras död lämnade dörren vidöppen för ett begynnande avfall. — 1 Johannes 2:18, 19; 2 Tessalonikerna 2:3, 4.

Allteftersom tiden gick trädde andra städer i förgrunden som säten för den avfälliga kristendomen. Bland dessa var Alexandria och Kartago i Nordafrika och Bysans (som senare skulle bli Konstantinopel) på gränsen mellan Asien och Europa. I Väst utvecklades en rik och mäktig kyrka i Rom, imperiets huvudstad.

I samband med uppkomsten av det avfall som förutsagts av apostlarna utvecklades en prästklass. Framträdande män upphöjde sig över hjorden och blev så kallade biskopar. Dessa kämpade om makten och blev ledare för rivaliserande riktningar eller sekter inom den avfälliga kristendomen. Under den första tiden fanns det ingen enstaka stad eller biskop som avgjort dominerade över de andra. Men en maktkamp utvecklade sig med avseende på vilken sekt eller avfällig förgrening av den ursprungliga bibliska kristendomen som skulle etablera sig som ”ortodox” och göra de andra ”irrläriga”.

Alla var sekter från början

Ett av de senast publicerade verken i detta ämne framhåller: ”Vad var det kristna kätteriet? Och vad var förresten kyrkan? ... [Den avfälliga] kristendomen började med förvirring, motsättningar och schismer och fortsatte på detta sätt. En dominerande ortodox kyrka med en tydligt skönjbar ecklesiastisk struktur framträdde endast mycket gradvis. ... Och som det brukar vara med sådana strider var detta inte särskilt uppbyggande. ... De centrala och östra delarna av Medelhavsområdet under det första och det andra århundradet e. Kr. vimlade av en oändlig mängd religiösa uppfattningar, som strävade efter att utbreda sig. ... Redan från början fanns det alltså ett stort antal avvikande former av kristendom, vilka hade mycket lite gemensamt. ... Före den senare delen av 200-talet är det oriktigt att tala om en dominerande utvecklingslinje inom kristendomen. Så långt vi kan bedöma trodde de flesta kristna vid slutet av det första århundradet och praktiskt taget under hela det andra århundradet på olika former av kristen gnosticism, eller också tillhörde man väckelsesekter, som grupperade sig runt karismatiker. ... Ortodoxin var enbart en av många former av kristendom under 200-talet och intog kanske inte en dominerande ställning förrän på Eusebios’ tid [i början av 300-talet].” — Paul Johnson: A History of Christianity.

En sådan händelseutveckling hade förutsagts av aposteln Paulus, som skrev: ”Det skall komma en tid, då människorna inte skall fördra den sunda läran. I stället skall de samla åt sig en mängd lärare, för att de ständigt skall få höra något nytt. De skall slå dövörat till för sanningen och vända sig till myterna.” — 2 Timoteus 4:3, 4, Hedegård.

Somliga av dessa avfälliga lärare blev vad kristenhetens kyrkor kallar kyrkofäder. De uppdelas vanligtvis i för-nicenska och efter-nicenska fäder, eftersom vändpunkten är det så kallade första ekumeniska mötet i Nicaea, som arrangerades i denna stad i Mindre Asien av den romerske kejsaren, Konstantin, år 325 v.t.

Ansträngningar att upprätta Roms överhöghet

Det är anmärkningsvärt att det avgjort största antalet ”fäder” under 100- och 200-talen inte bodde i Rom, och de skrev på grekiska och inte på latin. Encyclopaedia Britannica, som bekräftar detta, framhåller: ”Ända fram till år 250 talade de flesta kristna ledare i Väst grekiska och inte latin (t. ex. Irenaeus och Hippolytos). Den huvudsakliga latinska teologin kom inte från Rom, utan från Nordafrika (t. ex. Tertullianus och Cyprianus).”

Vilka städer var det då som var de stora huvudsätena för den så kallade kristna teologin under avfallets första århundraden? Inte Rom, utan Antiokia, Alexandria, Kartago, Caesarea, Jerusalem och olika städer i Mindre Asien. The Catholic Encyclopedia medger: ”Även om Rom var mäktigt och vördat under 100-talet, ... så är luckan när det gäller dess litteratur fullständig. Den latinska litteraturen är sålunda ... praktiskt taget två och ett halvt sekel yngre [än den grekiska]. Tertullianus står ensam, och han blev kättare. Ända fram till mitten av 300-talet hade bara en latinsk fader framträtt [Cyprianus från Kartago i Nordafrika]... . Från Cyprianus (d[öd] år 258) till Hilarius [död omkring år 367] ... fanns det inte någon teologi alls.”

Hur lyckades då kyrkan i Rom etablera sin överhöghet över kyrkorna i andra städer, som hade varit långt mera framträdande i fråga om att frambringa ”kyrkofäder”? Otvivelaktigt var det så att en faktor hade att göra med den prestige som det innebar att ha sitt säte i imperiets huvudstad. Kyrkan i Rom var en rik kyrka, som sände ekonomisk hjälp till fattigare kyrkor i andra städer, och detta gav en viss makt åt dess biskop. Denne började hävda att han hade rätt att höra överklaganden av beslut som fattats av lokala biskopar i frågor som gällde kyrkotukt.

I likhet med den hedniske romerske kejsaren Konstantin, som insåg att han kunde utnyttja den avfälliga kristendomen till att konsolidera det vacklande imperiet, insåg också biskopen av Rom att hedendomen skulle kunna utgöra en populär attraktionskraft i hans variant av avfällig kristendom. Den romerska kyrkan hade upptagit den hedniska söndagen som en dag för firandet av påsken, medan kyrkor i Österns städer hade firat påsken på den veckodag som den 14 Nisan i den judiska kalendern inföll. Dessutom var det så att medan många av Österns kyrkor var benägna att följa Arius, som förnekade läran om treenigheten, antog Rom snabbt denna hedniska uppfattning om en treenig gud.

I båda dessa frågor tog kejsar Konstantin ställning till förmån för Rom. Detta gjorde han genom att år 321 v.t. instifta en lag om att söndagen skulle vara helgdag och genom att år 325 v.t. tvinga kyrkomötet i Nicaea att anta treenighetsläran. Han sammansmälte den avfälliga kristendomen med den hedniska romerska kulten och gjorde denna ”universella” eller ”katolska” form av tillbedjan till statsreligion.

Därefter utfärdade kejsar Gratianus år 382 v.t. en förordning som tillerkände Damasus, biskopen i Rom, rätten att höra överklaganden från andra biskopar, till och med från dem som befann sig i ”avlägsnare regioner” i imperiet. Även om detta beslut bestreds av biskopar i Östern och även av somliga i Västern, gav det utan tvivel övertaget åt biskopen i Rom. Biskop Damasus accepterade insignierna som pontifex maximus, en hednisk titel och tjänst som kejsar Gratianus slutligen hade avsagt sig, eftersom han ansåg den vara opassande för en kristen! Damasus hade inga sådana skrupler. Enligt The Catholic Encyclopedia betraktas pontifex maximus fortfarande som en av de ”mest beaktansvärda av de titlar” som påven bär. I Frankrike kallas påven ännu le souverain pontife, den högste översteprästen.

Schismer, meningsskiljaktigheter och reformation

Naturligtvis blev inte denna överhöghet, som biskopen i Rom gjorde anspråk på, oomtvistad. Ledarna för den avfälliga kristendomen i sådana österländska städer som Alexandria, Jerusalem, Antiokia och i synnerhet Konstantinopel bestred denna usurpation. Även om de religiösa ledarna i dessa städer var förenade i sitt motstånd mot Roms dominans, var de emellertid inte överens när det gällde lärofrågor. Det fanns rivaliserande meningsriktningar i dessa och andra städer, och detta gav upphov till olika sekter, som alla gjorde anspråk på att vara kristna.

I ansträngningarna att överbrygga den växande klyftan mellan de rivaliserande avfälliga kristna sekterna, vars huvudsäten fanns i Rom och i Konstantinopel, och att brännmärka avfälliga kristna lärare i andra städer som irrläriga organiserades olika ”ekumeniska (universella) kyrkomöten” under århundradenas lopp. Det första hölls i Nicaea år 325 v.t. i syfte att fördöma Arius’ ”kätteri”, som bestod i att han stod emot treenighetsläran. Andra hölls i Konstantinopel (fyra gånger), i Efesus, i Chalkedon (precis mitt emot Konstantinopel tvärs över Bosporen) och åter i Nicaea. Dessa sju första kyrkomöten erkänns av både romersk-katolska och ortodoxa kyrkor. De lärosatser som utformades vid dessa möten innefattade treenigheten, tron på Maria som ”Guds moder” och andra dogmer som inte har någonting att göra med biblisk kristendom. Dessa kyrkomöten fördömde också olika ”kätterier” och bidrog på så sätt till att det uppstod ytterligare underavdelningar (sekter) av avfällig kristendom.

Det är av intresse att inte något av dessa ”universella” kyrkomöten hölls i Rom, den stad som gjorde anspråk på att vara det stora huvudsätet för kristendomen. Det var inte förrän år 1123 som det första så kallade ekumeniska mötet hölls i Rom. Men vid det laget hade den ”stora schismen” ägt rum mellan Rom och Österns kyrkor. Den första splittringen hade inträffat år 867 v.t. och den slutliga schismen år 1054. Från strängt historisk utgångspunkt hölls det alltså aldrig något riktigt ekumeniskt eller allmänt möte i Rom.

Den österländska varianten av avfällig kristendom, som bröt sig loss från Rom, enades inte runt någon annan biskop som gjorde anspråk på att vara Kristi ställföreträdare på jorden. Kyrkan i Konstantinopel (som också kallades det nya Rom) ville bli ett ”Rom” för Österns ortodoxa religion. Men den lyckades inte med detta. Med tiden blev den österländska ortodoxin uppsplittrad på 15 självstyrande nationalkyrkor, som tillerkänner patriarken i Konstantinopel, det nutida Istanbul, enbart titulär överhöghet. Dessutom finns det många oberoende österländska kyrkor som inte erkänner vare sig Rom eller Konstantinopel. Det är avgjort så att Österns ”kristendom” är ett söndrat hus.

Efter schismen med Österns kyrkor räknade den romerska kyrkan åtminstone med att vara obestridd härskare i sitt eget hus — Västern — samtidigt som den ännu hoppades på att föra Österns kyrkor tillbaka till ledet. Men det var inte slut på dess bekymmer. Oliktänkande personer började snart träda fram. Detta kunde inte tolereras, och drastiska åtgärder vidtogs mot dessa ”kättare”. Inkvisitionen kom till stånd, men oliktänkandet fortsatte. På 1500-talet bröt ett allmänt uppror ut, först på religiösa och senare på politiska grunder.

Detta uppror, som kallades reformationen, frambringade en tredje grupp av religioner, som också gör anspråk på att vara kristna. Men i stället för att återställa den ursprungliga enheten och de läromässiga sanningarna i den bibliska kristendomen har protestantismen gett en skörd av splittrade kyrkor och sekter.

Varför så många?

Om du tillhör en kyrka eller en sekt som gör anspråk på att vara kristen, har du utan tvivel undrat varför det finns så många religioner som alla hävdar att de följer Kristus och bibeln. Kanske har du gripits av avsky inför sådana söndringar, i synnerhet när de leder till religiös förföljelse och religionskrig, vilket de gjort århundradena igenom och fortfarande gör. Av dessa och andra orsaker har du kanske upphört att gå i kyrkan och nöjt dig med din egen uppfattning om vad kristendom är. Men i ditt hjärta vet du att det måste finnas något mer i kristendomen än detta. Genom bibeln vet du att de allra första kristna utgjorde en lycklig och endräktig andlig familj. — Johannes 13:34, 35; Efesierna 4:1—6.

I vår tid utgör Jehovas vittnen en sådan lycklig familj av kristna. De är inte någon sekt, eftersom de varken är lärjungar till någon mänsklig lärare eller ledare eller en förgrening av någon kyrka eller sekt. Vittnena kommer från alla samhällsställningar. De följer ingen människa, utan i stället Gud och hans Son, Jesus Kristus. Som svar på din fråga ”Varför finns det så många religioner som alla gör anspråk på att vara kristna?” svarar de: ”Därför att sådana religiösa grupper har följt människor och inte bibeln.” Jehovas vittnen vill gärna hjälpa dig att finna den sanna bibliska kristendomen. Tala därför gärna med den som tillhandahöll denna tidskrift eller skriv till dess utgivare.

[Bild på sidan 6]

(För formaterad text, se publikationen)

Huvudsäten för den avfälliga kristendomen

Kartago

Rom

Bysans (Konstantinopel)

Nicaea

Efesus

Antiokia

Jerusalem

Alexandria

[Bild på sidan 9]

Kristenhetens kyrkor — hopplöst splittrade!