Brev
Att vara med på begravningar och bröllop — var?
Den 17 november 1949
Käre Broder!
Ditt kort av den 10 dennes har avseende på vårt brev i The Watchtower för den 15 november (Vakttornet 15 januari 1950. — Övers, anm.) rörande ”Bröllop och begravningar”. Du frågar, om Du skall förstå vår framställning så, att vi ”anbefaller åt vännerna att vara med vid bröllop och begravningar, när religiösa präster officierar eller ceremonien försiggår i deras byggnader”.
Naturligtvis ”anbefaller” vi det inte, och det nämnda brevet i Vakttornet, som innehöll svar på en framställd fråga, talade inte alls om närvaro vid bröllop och begravningar i religiösa byggnader, där prästerna och predikanterna predikar. Vårt brev nämnde om att våra egna representanter skickas ut för att tjäna vid dylika tillfällen.
Om det står en broder eller syster fritt att vara med vid en sådan högtidlighet, som ledes av präster eller predikanter och försiggår i deras kyrkobyggnad, är emellertid en annan fråga. Naturligtvis är en vigsel som förrättas av en religiös präst precis lika giltig enligt landets lag, som en som förrättas av någon av våra bröder som ansökt om och fått licens såsom vigselförrättare. Och när några av våra vänner inte anlitar någon av våra egna bröder som vigselförrättare [vilket ju inte är möjligt i alla länder], utan går till ett rådhus och får ceremonien verkställd av en borgmästare eller någon annan vederbörligen bemyndigad ämbetsman, så frågar de inte först, om denne ämbetsman är katolik, protestant eller jude eller utövar något annat slags religion. Huvudsaken är: Representerar han landets lag, och är han befullmäktigad att ge lagens bemyndigande och erkännande åt giftermålet. Alla andra saker är underordnade och betydelselösa och ovidkommande.
En far eller mor, som av orsaker som han eller hon inte själv råder över känner sig förpliktad att gå till en religiös byggnad för att se sitt barn vigas eller begravas, går dit för att se vigseln eller övervara begravningsakten och inte av något religiöst skäl, om denne far eller denna mor är i sanningen. Det är samma förhållande som det var på apostlarnas tid i fråga om en man som gick in i ett avgudatempel för att få något att äta. Han går dit in för att få ett mål mat, men inte för att tillbedja. (1 Korintierna 8:7—10) Någon annan broders samvete skulle kanske inte vara starkt nog att tillåta honom att göra detta, och hans svaga samvete skulle kunna ta anstöt, om han såg sin kristne broder på en sådan plats, fastän det bara gällde en måltid. Medan vi alltså inte ”anbefaller” det, tillkommer det dock inte oss att kritisera eller fördöma, utan vi vill låta Gud döma vår broder, som kanske enligt sitt samvete känner sig pliktig att vara närvarande vid ceremonier som förrättas av präster eller predikanter.
Dina bröder i den teokratiska tjänsten
Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap
Varför det inte förekommer bön vid offentliga möten
Den 17 november 1949
Käre Broder!
Du frågar i Ditt brev av den 9 dennes, varför bön inte förekommer som inledning och avslutning vid våra offentliga möten, och Du får här vårt svar.
Det är säkert, att allmänheten inte kommer till våra offentliga föredrag i vår ”Rikets sal” eller annorstädes för att höra oss bedja, utan den kommer för att höra det annonserade ämnet behandlas av den föredragshållare som annonserats såsom kompetent att tala över det. Vårt stora föredöme, Jesus, höll många offentliga föredrag, men det finns ingenting upptecknat om att han inledde eller avslutade något av dem med bön. Det finns ingenting omtalat i bibeln om att han började bergspredikan med bön eller de friluftsföredrag, efter vilka han bespisade först de 5.000 och därefter de 4.000. Men det är däremot upptecknat, att när han på detta sätt bespisade folkskarorna, uttalade han en bön av tacksägelse till Gud, innan han bröt brödet och fisken och delade ut styckena till de hungriga folkhoparna. Och vi bör komma ihåg, att vid dessa föredrag bestod så gott som hela publiken av judar, vilka redan trodde på Jehova Gud. Men vad oss beträffar i denna tid, annonserar vi våra offentliga föredrag såsom öppna och tillgängliga för alla människor, vare sig de till namnet är katoliker, protestanter, judar, tvivlare, ateister eller anslutna till någon av de många hedniska religionerna. De av allmänheten som inte är av den kristna tron beger sig förvisso inte till våra möten för att förena sig med oss i bön till vår Gud, utan endast för att höra det tal som utgör attraktionen. Därför låter vi dem höra det och försöker inte påtvinga dem något genom att till föredraget foga någonting annat, som skulle kunna komma dem att ta anstöt, innan de har hört det föredrag som de har kommit för att lyssna till. I Första Korintierna, kapitel 14, säger aposteln Paulus, att de kristna bör frambära bön vid sina egna möten på ett språk som kan förstås, för att åhörarna skall kunna säga ”amen” vid bönens slut. Men vi bör inte förvänta, att en icke-kristen publik skall instämma i någon bön som frambäres vid ett offentligt möte och så tillsammans med oss säga ”amen” vid dess slut. Våra bröder framför offentliga föredrag i många hedniska länder, och om det skulle vara ett försök att pracka på den hedniska publiken något, om vi frambure våra böner, innan vi läte dem höra vårt budskap till allmänheten, så bör samma regel gälla också inom kristenheten. Eftersom det är budskapet som allmänheten får ställa in sina apparater och lyssna på, frambäres inte heller någon bön i utsändningarna från Sällskapets radiostation WBBR. Men detta betyder inte, att det aldrig uppsändes någon bön med avseende på alla dessa offentliga möten. Det gör det, privat, av dem som bedriver och understöder den offentliga föredragskampanjen. Det räcker.
Dina bröder i Teokratiens tjänst
Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap