Visheten i Guds handlingssätt med mänskligheten

SKAPELSEN vittnar om utomordentlig vishet, och den som opartiskt undersöker bevisen har inte svårt att inse detta. Ja, skapelsen bär tydligt vittnesbörd om att Jehova är den störste vetenskapsmannen i universum. Men naturvetenskap är inte det enda som kan kallas vishet. Det är sant att den vetenskap som världen har frambringat vittnar om människans vishet i teknologiskt avseende, men när det gäller de mänskliga relationerna är det uppenbart att världen i hög grad har kommit till korta i fråga om att utöva vishet.

När människor ser vilket bedrövligt tillstånd mänskligheten befinner sig i, känner sig somliga tvingade att fråga: Övergår det här problemet Guds vishet? Förhållandena tycks ju visa det, inte sant? Om det inte är så, varför har det då rått så svåra förhållanden under snart 6.000 år av mänsklighetens historia?

Jehovas tjänare Job räknade upp bevisen på Guds ojämförliga makt och vishet inom naturvetenskapens område och utbrast sedan: ”Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom.” Ja, hur underbar Guds vishet än kan tyckas vara i skapelsen, så är detta bara en mycket dunkel återspegling av den allvise Gudens oändliga vishet. Sedan Job utropat detta, fortsatte han att tala om Guds visa gärningar i förbindelse med människosläktet. — Job 26:14.

Guds uppsåt att införa en rättfärdig förvaltning

Om någon ifrågasätter visheten i Guds handlingssätt med mänskligheten under de gångna sex tusen åren, då är det på sin plats att han undersöker den historiska redogörelsen. Om han är ärlig, skall han finna att detta är särskilt värdefullt, därför att han i den kommer att se hur Gud förverkligar sitt uppsåt att införa en förvaltning som skall styra jordens angelägenheter i rättfärdighet. — Ef. 1:8—10.

För att få det rätta perspektivet måste vi först inse att Gud ser saker och ting ur en mycket vidare synvinkel än vi människor, med en långt större räckvidd i fråga om tid och rymd. Profeten talar om Gud som ”den som tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor”. (Jes. 40:22) När den förutseende Guden handlar med människors barn, sätter han alltid förverkligandet av sitt eget rättfärdiga uppsåt i främsta rummet.

Gud skall styra människosläktet i fred och endräkt. Han har skapat människan med moralisk handlingsfrihet, och han tvingar inte någon att tjäna honom. Hans uppsåt är att under sin förvaltning, sitt styre, förena alla som erkänner och älskar hans suveränitet. Men för att skapa en grundval, så att en hel värld av människor kunde tjäna honom, måste han låta människorna få kännedom om hans rättfärdiga styres normer och principer och hur detta styre fungerar. Och ännu viktigare var att människorna lärde känna Gud själv och hans egenskaper. — Joh. 17:3.

Men Jehova är en osynlig Gud. Hur skulle han då få människor av kött och blod att förstå dessa ting i sina hjärtan? Inte blott och bart genom en maktdemonstration, genom att tala med dånande röst från himmelen; inte bara genom utsagor eller bekräftelser från änglar och profeter. Nej, Gud skulle uppenbara sina principer och egenskaper genom att handla med människorna, med en varm vädjan som människor skulle kunna erfara. Den outplånliga historiska redogörelsen bevisar sannfärdigheten av vad Gud har sagt, och den ger oss större insikt och övertygelse och verkar mera uppfordrande på oss än om vi bara hör och läser Guds uttalanden och utsagor så som de nedtecknats av trogna män. Vad visar då den redogörelsen?

Från Adams tid och fram till syndafloden, en period på omkring 1.656 år, ingrep Gud inte för att rätta till de mänskliga angelägenheterna. Adam hade visat olydnad mot Gud och därigenom avlägsnat sig själv från Guds tjänst. Han drog synd och ofullkomlighet över sina avkomlingar, och flertalet av dem blev därför olydiga mot Gud. Men Gud lät människorna vandra den olydnadens väg de hade slagit in på. Därigenom lät han dem skriva historia som bevisar att människan är oförmögen att styra sig själv. (Jer. 10:23) Jorden blev uppfylld av våld, och slutligen ingrep Gud genom att låta syndafloden komma, men han bevarade dem vid liv som erkände hans suveränitet. — 1 Mos. 6:11—13, 17—20.

Av den äldsta redogörelsen ser vi alltså att Gud hade ett bestämt uppsåt med allt han gjorde. Redan i början tillkännagav han sitt uppsåt att befria mänskligheten, när han uttalade löftet om kvinnans ”säd”, som skulle tillintetgöra Guds ormlike motståndare och dem som tjänar honom. — 1 Mos. 3:15.

Gud handlar emellertid aldrig despotiskt eller diktatoriskt, även om han har makt att göra det. Innan han handlar lägger han en solid grundval. När han skall verkställa dom, uttalar han i förväg fullt tillräckliga varningar. (Hes. 3:17—21; Am. 3:7) Dessutom låter han förhållandena utveckla sig så långt att det står klart att ett ingripande är nödvändigt och att det inte finns något rättsligt eller moraliskt skäl till att dröja längre. Detta visas av vad som hände under de 1.656 åren före syndafloden och också längre fram, då Gud visade tålamod och väntade med att tillintetgöra Sodom och Gomorra och kananéerna (bland vilka amoréerna var ett framträdande folk). — 1 Mos. 18:20, 21; 15:13—16.

En grundval för tron

Följaktligen skulle Gud lägga en grundval för sin förvaltning av jordens angelägenheter under den utlovade sädens ledning. Att lägga denna grundval skulle ta tid, men när Gud gjorde det, skulle han sörja för följande nödvändiga ting: 1) en fast grund för tron på den förvaltning som han skulle införa, 2) kunskap om hans regerings normer och principer, 3) kunskap om hans egenskaper såsom den universelle härskaren och 4) en säker och omisskännlig identifiering av säden, den som skulle bli människosläktets befriare och konungen som härskar i Jehovas namn. — Gal. 3:24.

Kunskapen om att Jehova skulle styra världen i rättfärdighet vid en tid som var förutbestämd av honom hjälper oss att förstå vissa av hans gärningar. Han utvalde en nation och visade genom den hur hans principer fungerar och hur han handlar. Jehova uppenbarade därigenom sig själv och sina underbara egenskaper, rättvisa, vishet, kärlek och barmhärtighet, när han ömsom straffade Israels barn för deras synder, ömsom visade långmodighet mot dem närhelst de ångrade sig. (Jes. 65:2; Rom. 10:21) Dessutom visar israeliternas historia vad som händer när man visar lydnad eller olydnad för Guds visa, rättfärdiga lagar, medan världshistorien visar vad följden blir för dem som lever utan hans lag. — 1 Kor. 12:2; Ef. 4:17—19.

Det var därför inte den nationens rättfärdighet eller lydnad som Gud demonstrerade, eftersom israeliterna var mycket gensträviga och upproriska. (5 Mos. 9:4—6) Nej, det förhöll sig i stället så som Mose sade i sitt avskedstal till Israel: ”Se, jag har lärt eder stadgar och rätter. ... I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas eder såsom vishet ... av andra folk. När de få höra alla dessa stadgar, skola de säga: ’I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.’ Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära, som HERREN [Jehova], vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom? Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger eder?” — 5 Mos. 4:5—8.

Israel hade utvalts framför varje annan nation på grund av Guds kärlek till Abraham. (5 Mos. 7:7, 8; 2 Kon. 13:23) Omkring 400 år efter syndafloden fann Jehova att Abraham var en man som tog fasta på vad Gud hade sagt och visade obetingad lydnad. (1 Mos. 15:1, 6; Rom. 4:18—22) Abraham visade lydnad enligt den kunskap han hade om Gud och om hur Gud hade handlat med hans förfäder, Noa och Sem. Följaktligen fick Abrahams avkomlingar genom hans trogna hustru Sara det enastående privilegiet att bli Guds förbundsfolk och bli använt för hans uppsåt.

De andra folken gick sina egna vägar i självstyre och olydnad mot Gud. Gud lät dem njuta av sol och regn och markens frukt, men han handlade inte med dem. Han blandade sig inte i deras angelägenheter, utom när dessa kolliderade med hans utvalda nations intressen. (5 Mos. 32:8) Redan på den tiden berodde Guds ingripande inte på någon förtjänst från Israels sida, utan han ingrep till gagn för sitt rättfärdiga uppsåt. När Balak, kungen i Moab, lejde profeten Bileam till att förbanna Israel, ingrep Gud, och Bileam kunde inte uttala en förbannelse som skulle göra det möjligt för Balak att tillintetgöra Israel, eftersom Gud använde Israel för sitt uppsåt. — 4 Mos. 22:12; 24:10.

Men Jehova hade inte glömt de andra nationerna. Under det att han uteslutande handlade med Israels folk, arbetade han hän emot sitt uppsåt att välsigna dessa nationer senare, fastän de var fullständigt ovetande om detta.

Ingen orättvisa å Guds sida

Ingen kan förebrå Gud för att han utvalde denna nation i syfte att lägga denna grundval för vår tro och förståelse nu i denna tid. Det är sant att Israel under denna period var välsignat framför andra folk. Men eftersom Jehovas namn var förbundet med den nationen, måste den också ikläda sig ett mycket tungt ansvar, som de andra nationerna inte behövde bära. Israel måste avlägga räkenskap direkt inför Gud. De blev hårt straffade av Jehova när de syndade. De blev hemsökta av svåra plågor och förda i fångenskap, och eftersom de framhärdade i sin olydnad, blev slutligen också deras land ödelagt. — 5 Moseboken, kap. 28.

Jehova Guds förunderliga vishet kom således till uttryck därigenom att han lät nedteckna en verklighetstrogen redogörelse. Hans vishet uppenbarades också genom det sätt varpå han bevarade sanningen. Han anförtrodde den åt en enda nation, fostrade den nationen och höll den samman under sitt lagförbund, medan de andra nationerna fortsatte att under mänskligt styre tjäna de falska gudar som de själva hade gjort. — Ps. 96:5; 115:2—8; Rom. 3:1, 2.

Men alla Jehovas handlingar pekar samfällt hän mot hans största gåva till mänskligheten. Det är anordningen med Säden, konungen i Guds nya förvaltning över jorden, som kommer att betyda liv för alla lydiga människor. (Apg. 17:30, 31) Hur klart återspeglas inte Guds vishet i detta att han gett oss en omisskännlig identifiering av Messias i de hebreiska skrifternas släkttavlor, kronologi och profetior! (Joh. 5:39; Upp. 19:10) Men den historiska redogörelsen innehåller också förebilder såväl som exempel för ”oss, över vilka sluten på tingens ordningar har kommit”. — 1 Kor. 10:11, NW; Hebr. 10:1.