Hur jag förverkligar mitt uppsåt i livet

Berättat av Florence Manso

EN HET sommarafton i Chicago, kort efter det att jag hade fyllt aderton år, försökte min far genom att slå mig övertyga mig om att jag inte borde gå in för att bli en Ordets förkunnare. ”Liksom andra flickor i din ålder bör ditt uppsåt i livet vara att gifta dig och uppfostra en familj”, hävdade han. Jehova vare tack — jag lät inte tjänsten gå ifrån mig, och som ett resultat av detta har Jehova välsignat mig både med tjänsten och med en älsklig familj. De är några mycket rara barn: några av dem rätt så unga i sanningen och andra mogna nog att se efter egna barn.

Jag började lära känna bibelns sanningar medan jag ännu gick i läroverket. På grund av depressionen var jag ur stånd att fortsätta min utbildning i en dyrbar [katolsk] församlingsskola. Som en följd av detta fick jag de första erfarenheterna av vad det vill säga att umgås med klasskamrater som tillhörde andra religionssamfund. Det dröjde inte länge förrän frågorna uppstod: Varför hade jag en smörgås utan kött till lunch varje fredag? Varför uteslöt den katolska kyrkan andra budet och delade upp det tionde i två? Varför kan man inte finna ordet ”skärselden” i bibeln? Dessa frågor och många andra skakade om mig, så att jag kom till insikt om att jag hade blivit uppfostrad i lättrogenhet i stället för i en tro som grundade sig på exakt kunskap. I det jag sökte efter svaren slet jag alla banden med den katolska kyrkan. Jag undersökte också många protestantiska lärouppfattningar, men till ingen nytta.

Mitt sökande slutade en söndagsmorgon, när ett äldre vittne kom till min dörr med boken Rikedom och svaren på mina frågor. Övertygad från Skriften symboliserade jag sex månader senare att jag överlämnat mig åt Gud.

Motståndet började hemma och nådde sin höjdpunkt då jag, sedan jag fyllt aderton år, positivt gjorde anspråk på mina rättigheter att bli en Ordets förkunnare. Det gällde att endera kompromissa eller lämna hemmet. Jag valde det senare. Sex år senare, på hösten år 1944, vid Sällskapets årsmöte i Pittsburgh, smittade de många pionjärernas ansiktsuttryck och samtal av sig. Till sist vaknade jag upp. I april året därpå började jag förverkliga mitt uppsåt i livet som en pionjärförkunnare i vår regerande konungs, Kristi Jesu, tjänst. Hur lycklig har jag inte varit ända sedan dess!

Hela tiden ända till nu har det varit den ena storslagna erfarenheten efter den andra. Först var det två underbara år som pionjär i Benton Harbor i Michigan. Så kom Gilead, dess elfte kurs, som inte lämnade annat än behagliga minnen av umgänge inom den nya världens samhälle och en förnyad önskan hos mig att fortsätta med att förverkliga mitt uppsåt i livet. Jag skickades till Korea, men under ett och ett halvt års tid väntade vi, medan vi tjänade som pionjärer med särskilt uppdrag på Long Island i New York, hela tiden ivriga att få bege oss åstad till Korea. Då vi slutligen fick reda på vilken dag vi skulle avsegla, blev vi fyra flickor sannerligen glada. Vi lämnade New Yorks hamn den 14 januari och nådde Port Inchon i Korea femtioåtta dagar senare. Vännerna Steele, som var missionärer där före oss, och många leende koreaner hälsade oss hjärtligt välkomna denna kalla koreanska marsdag år 1950.

Just som vi höll på att komma i ordning för att börja arbeta, förklarade Nordkorea krig mot Sydkorea den 25 juni. När vårt offentliga föredrag slutade den dagen, kom en polisman in i skolan där vi höll vårt möte och meddelade oss den häpnadsväckande nyheten. Tre dagar senare tvingades vi att lämna vårt fält i Korea. Vilken sorglig erfarenhet att behöva lämna våra kära, trogna koreanska bröder! Men i stället för att gå in på det nu vill jag återkalla i minnet dessa tre månader före kriget. Trots mycket fattiga levnadsförhållanden och många svårigheter uteblev aldrig våra koreanska bröder från ett möte. Några av dem kom långa sträckor till fots under bitande kalla månader, alltid i god tid före mötets början, och när mötet var över, hur ogärna begav de sig då inte hem igen. Under mötena letade de koreanska husmödrarna, av vilka många hade fått endast föga undervisning, upp texterna i bibeln med stor hastighet och ägnade vaken uppmärksamhet åt allting som sades. Jag kan ännu se skorna stå uppradade utanför Rikets sal och kommer ihåg hur jag fick i uppdrag att räkna paren för att få en exakt deltagarsiffra. Det var för åtta och ett halvt år sedan.

Nu befinner jag mig i Japan, som är mitt hem. Jehova har varit mycket god. Det har varit prövande stunder, som till exempel de som språkproblemen har bjudit på eller när folk som till synes med iver studerat plötsligt förlorat intresset, då de sett tjänstens ansvar, eller då andra kompromissat på grund av motstånd i sina familjer, men Jehova belönar vårt kärleksverk, och säden slår rot och gror i god jord. Hur ofta gör vi inte återbesök hos kvinnor som uttrycker sin önskan att lära känna mera om Jehova, men som menar att de inte kan driva saken längre på grund av sina mäns föräldrar, vilka de måste vara absolut undergivna, i enlighet med sina seder. De gamla säger att kristendomen är någonting gott och väl för västerlänningarna, men inte för dem. Några som längtar efter rättfärdighet ser det dåraktiga i ett sådant resonemang och sådana religiösa seder och tillägnar sig den livgivande kunskapen, som gör dem starka nog till att övervinna dessa hinder. Nu är det inemot 1.200 människor i detta bergiga land, vilket inte är större än staten Kalifornien men på vars fyra huvudöar det myllrar av 90 millioner invånare, som vänder sig till Jehovas upprättade rike såsom deras enda hopp och som med glädje tar del med oss i att göra Guds vilja.

Mina första två och ett halvt år i Japan tillbragte jag i Nagoya, och därefter fortsatte jag till Gifu, där jag stannade i ytterligare två och ett halvt år, och i båda fallen fick jag vara med om att bilda nya församlingar. Då min partner gifte sig med en annan missionär i Japan, blev jag flyttad till Tokyo, där jag har arbetat tillsammans med Shibuyaförsamlingen.

Många saker har hänt medan jag tjänat i Japan. Lyckliga tilldragelser har inträffat, som t. ex. att jag fick vara med på 1953 års sammankomst i New York och bröderna Knorrs och Franz’ besök i Japan. Men det mest storslagna av allt var privilegiet att få vara med på Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Gud vilja” i New York år 1958. Allting i förbindelse med den var enastående. De reseanordningar som Sällskapet gjorde för oss, det storslagna deltagarantalet vid det offentliga föredraget, den betydelsefulla resolution som antogs och till vilken jag sade ”ja”, de lämpliga råden och uppmuntran att fortsätta att göra Guds vilja och naturligtvis den överflödande undervisningen om vad Guds vilja är — allt samlade sig till den mest storslagna tilldragelsen i mitt missionärsliv.

Efter denna underbara sammankomst har min kamrat och jag återigen fått ett nytt distrikt, denna gång på ön Kyushu längst i söder, i staden Fukuoka. Fastän vårt distrikt befinner sig i den fattigare delen av staden, har vi, genom att stanna kvar på det och förtrösta på att Jehova skall leda oss till hans andra får, på en kort tid blivit belönade med tjugo olika bibelstudier, som vi två leder. Var någon annanstans kan man finna ett sådant fullt och rikt liv? Att jag förverkligat mitt uppsåt i livet som missionär har skänkt mig sann lycka och den tillfredsställelse det ger att få hjälpa andra alldeles som man själv har blivit hjälpt. Ja, vi betjänar människor ur alla levnadsställningar. Hur mycket glädjerikare detta är än att arbeta i något världsligt företag i denna själviska, materialistiska värld! Om du enligt Skriften är fri till att göra det, varför inte då under bön begrunda hur du också kan sluta dig till oss lyckliga missionärer? Det är i sanning värt allt vad du kan behöva offra för att kunna göra detta.