Del 1 — Jesu släktingar

DÅ TIDEN var inne att Jehovas smorde Son skulle vandra på jorden som hans Messias, sörjde Jehova för att de rätta människorna kom i förbindelse med varandra, så att det uppstod en nitälskande familj av pålitliga Guds tjänare, en familj som skulle vara till värn för hans egen Son och öva ett gagneligt inflytande på honom. Det visade sig också att Jesus från Nasaret och hans släktingar blev några av de mest dynamiska trons människor och förkämpar för Jehovas sanna tillbedjan som världen någonsin sett. Det var deras beredvillighet att utföra rättfärdiga gärningar såsom förkunnare som bidrog till att den sista generationen under den judiska tingens ordning blev ryktbar i förbindelse med teokratiska angelägenheter.

Johannes döparen

Johannes döparen var den siste i den långa raden av profeter som Jehova hade sänt till sitt förbundsfolk, judarna. På grund av det stora arbete Johannes utförde, medan han under ett år tjänade offentligt tillsammans med en grupp lärjungar och omkring två år i fångenskap, framstår han som en av de största av alla de förkristna profeter som Gud hade sänt. (Matt. 11:11) Jehova hade lett det så att denne store profet var Jesu syssling och bara omkring sex månader äldre än han.

Jesu moder, Maria, och Johannes’ moder, Elisabet, var kusiner. Men dessutom hade det tidigare uppstått ett hjärtligt vänskapsförhållande mellan dem som följd av att Jehova hade skänkt dem båda ett stort privilegium. (Luk. 1:39—45) Det ser ut som om Marias moder (vilken enligt traditionen hette Anna och som katolikerna kallar den heliga Anna)a och Elisabets moder var köttsliga systrar och tillhörde Levi stam. Marias moder gifte sig med Eli av Juda stam, och därigenom kom alla Marias moders barn att tillhöra Juda stam. Elisabets moder gifte in sig i Arons prästerliga familj, och det ledde till att hennes barn inte bara blev leviter, utan kom att tillhöra den förnämsta av leviternas familjer, i det att de blev Arons barn. Elisabet, som alltså var en av Arons kvinnliga avkomlingar, gifte sig med Sakarias, som också tillhörde Arons prästerliga familj. (Luk. 1:5) Deras son, Johannes döparen, tillhörde alltså den aronitiska prästerliga familjen i dubbelt avseende, i det han tillhörde den både genom sin fader och genom sin moder.

Vilken dramatisk betydelse fick inte allt detta historiskt sett! Det var den aronitiske prästen Sadok som smorde Salomo av Davids hus till konung över Israel. (1 Kon. 1:39) Likaledes blev alla Juda konungar efter hans dagar smorda av den aronitiske överstepräst som levde på deras tid. Då historiens största konungasmörjelse skulle äga rum här på jorden, blev följaktligen detta mönster följt i viss utsträckning. För denna enastående tilldragelse hade Jehova frambragt sin egen trofaste aronitiske representant. Han var inte beroende av den ogudaktige aronitiske översteprästen i Jerusalem, som senare fick Jesus avrättad. Jesus, som var av Juda stam och av Davids kungliga familj, blev smord vid det tillfälle då han framställde sig för att bli döpt av sin egen syssling, Johannes döparen, som var av Levi stam och av Arons prästerliga familj. Då blev Jesus smord från himmelen med helig ande till att vara konung över det andliga Israel.

Josef

Josef, Jesu fosterfader, måste ha varit en man efter Guds eget hjärta, alldeles som David, hans lysande förfader, var. I betraktande av att fadern hade så stor makt och så stort inflytande i de israelitiska familjerna, måste Josef ha varit en utomordentligt gudfruktig och pålitlig man. Varför det? Jo, eftersom den levande Guden fann honom värdig att bli betrodd med den uppgiften att ta vård om universums dyrbaraste skatt, nämligen Jehovas enfödde Sons liv, hans som stod Guds hjärta allra närmast. Barnet Jesus var Jehovas egen Son. Han var inte Josefs naturlige son.

Josef var medlem av den ledande släkten inom den judiska nationen, ty han tillhörde Davids kungliga hus. Josef hade en gudagiven laglig rätt till tronen. Av den anledningen måste han i lydnad för kejsarens påbud färdas till Betlehem för att bli skattskriven under den tid då Kvirinius var romersk landshövding i Syrien, ty mantalslistorna över dem som tillhörde Davids kungliga släkt fanns bevarade i Betlehem, Davids hemstad. (Luk. 2:1—3) Många år senare var det därför möjligt för den förutvarande skatteindrivaren Matteus, som var en expert när det gällde släktregister, att bege sig till Betlehem och till gagn för oss skriva ned vilka som utgjorde släktlinjen hela vägen tillbaka ända till David och Abraham. (Matt. 1:1—16) Här är det som Josef framstår som en mycket osjälvisk man, ty trots sin storartade arvsrätt tvekar han inte att göra Guds vilja, utan är strax villig att adoptera Jesus som sin rättmätige förstfödde son och således överföra på honom den lagliga rätten till Davids tron. (Luk. 4:22) Alltifrån den dagen var Jesus känd som Josefs son, timmermannens son, som den som hade förstfödslorätten efter Josef. — Matt. 13:55.

Det som bäst av allt visar vilka goda föräldrar Josef och Maria var och hur förståndigt de uppfostrade Jesus är bibelns korta men likväl tillräckliga skildring, som lyder: ”Han var dem underdånig. Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor.” Det är tydligt att Josef utförde ett gott arbete som Jesu uppfostrare. Han lärde honom dessutom att bli en mycket duktig timmerman, och i det yrket fortsatte Jesus till dess han var omkring trettio år gammal. — Luk. 2:51, 52; Mark. 6:3.

Maria

Maria var bland de främsta av Davids kvinnliga avkomlingar. Hon var dotter till Eli av Davids hus, och det skulle ha glatt den forntida konung Davids hjärta om han hade levat och fått se henne fullgöra det teokratiska uppdrag som var hennes stora privilegium. På grundval av alla de ställen i Skriften där hon blir omtalad kan man skaffa sig en ganska intressant bild av henne. Hon var jungfru inte bara i fysisk utan också i andlig bemärkelse, ty hon var obefläckad av det avfall som gjorde sig gällande på hennes tid. Hon hade grundlig kännedom om de hebreiska skrifterna, och hennes hängivenhet för Jehova, hennes Gud, var odelad och fullständig.

Eftersom hon hade en stark tro och en grundlig kunskap, lade hon i dagen allvarligt intresse, då hon fick besök av den mäktige ängeln Gabriel, samme teokratiske budbärare från det himmelska hovet som hade talat till prästen Sakarias i templet sex månader tidigare. ”Hell dig, du högt benådade! Herren är med dig.” Så löd Gabriels hälsning, som var begynnelsen till deras samtal vid detta högst betydelsefulla tillfälle. Maria blev mycket förfärad och undrade vad denna hälsning kunde betyda.

Hon fick då veta att Jehova önskade bruka henne såsom en mänsklig moder, som genom att bli överskyggad av Guds heliga ande skulle föda ett gossebarn som skulle kallas ”den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron. Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.” Vilken upphöjd tjänst som härmed erbjöds henne! Som den framstående kvinna av tro hon var förklarade hon sig strax villig att utföra denna uppgift. — Luk. 1:26—38.

Efter ett normalt, nio månader långt havandeskap födde denna hängivna Jehovas tjänarinna på naturligt sätt ett fullkomligt gossebarn, medan hon under den trofaste Josefs beskydd och omsorg befann sig i ett fridfullt stall i Betlehem, långt borta från Jerusalems prunkande ogudlighet. Detta gossebarn var ingen inkarnation, till hälften andeväsen och till hälften människa, utan var i alla avseenden en människa av kött och blod. Människor av god vilja, trogna herdar, som genom änglarnas sång gjordes uppmärksamma på vad som skett, gick till krubban där han låg, och kunde så bli trovärdiga vittnen till att denna födelse av universell betydelse hade ägt rum. Åtta dagar senare blev barnet omskuret, som brukligt var, och fick namnet Jesus.

Maria bevarade i sitt hjärta alla de ovanliga ting som inträffade i förbindelse med denne Jehovas son, som hon hade haft privilegiet att föda. Hon sörjde dagligen för att han fick det som han behövde för att växa och trivas, och hela tiden omgav hon honom med den kärlek, gudaktighet och rena atmosfär, som krävdes för att hennes skyddsling skulle få den allra bästa teokratiska fostran och övning. Då Jesus trettio år senare började sin omfattande offentliga förkunnargärning, följde hon noga med hur det gick för honom. Hon blev också en av hans hängivna efterföljare. Under den tid som Jesus tjänade på jorden förekom det dock aldrig att han favoriserade henne framför andra trofasta kvinnor. Han tilltalade henne aldrig som ”moder”, utan alltid som ”kvinna”. — Matt. 12:48; Joh. 2:4, NW.

Hon hade det stora privilegiet att vara en av de 120 som på pingstdagen fick den heliga andens gåva för att bli de första av Kristi kropps smorda lemmar, så att de kunde bli skickade att få liv med honom i hans himmelska rike. Hon fick således ett himmelskt hopp, inte ett hopp om att bli himmelens drottning, utan att bli en av de 144.000 medlemmarna av Kristi härliga himmelska brudklass. Maria var ett strålande exempel på en trogen teokratisk kvinna. Teokratiska kvinnor i vår tid gör klokt i att efterlikna hennes hängivenhet, lydnad och trofasthet.

[Fotnot]