Teokratiska sammankomsten i Korea och Alaska

VERKSAMHETEN för Riket i Korea är synnerligen livlig. I april 1956 predikade 1.506 förkunnare ihärdigt i de större städerna och på många avsides belägna orter. Allt fler och fler människor som fått sitt intresse väckt sluter sig till församlingarna; de vill veta vad verksamheten går ut på och varför Jehovas vittnen är så annorlunda. Folk är särskilt förvånade, men mycket tacksamma, över att amerikanska missionärer predikar från dörr till dörr och talar till dem på deras eget språk. När religiösa ledare, i synnerhet de som tillhör Koreas starkaste kyrkoorganisationer (presbyterianerna och metodisterna), talar ofördelaktigt om Jehovas vittnens arbete, blir folk än mer nyfikna. Också icke troende människor har stor vördnad för bibeln. Man ser ofta folk gå gatan fram med bibeln i hand. Allt detta gör att arbetet i Korea bär mycken frukt.

Alla Jehovas vittnen i Korea hade förväntansfullt sett fram mot sammankomsten i Söul 27—29 april. Bröderna arbetade hårt och snabbt för att få förberedelserna undanstökade. De gör egentligen allting med fart och kläm. Två uttryck som används flitigare i Korea än några andra lyder: ”Vi har inte lång tid på oss” och ”Skynda dig”. Bröderna hade hyrt hörsalen i en skola, och där hölls alla mötena utom det offentliga föredraget på söndagen. Eftersom man väntade mycket folk, hade man hyrt ett simstadion för det mötet. I alla spårvagnar i staden och i många butiksfönster var affischer uppsatta. Flera dagar i förväg höll systrarna på att laga till massor av ris, fisk och andra koreanska rätter. Allteftersom förberedelserna skred framåt växte spänningen. Bröderna talade inte om annat än konventet.

Så kom äntligen den 27 april. På morgonen samlades omkring 800 bröder på de olika församlingarnas mötesplatser för att draga ut i tjänst på fältet. Det hade inte meddelats när Sällskapets resande representanter skulle anlända, och man väntade inte att ett större antal bröder skulle kunna möta dem. Landstjänaren och missionärerna hade emellertid beslutat möta gästerna.

Planet var försenat på grund av motvind, men när det kom in klockan 12.30, hade fyra busslaster koreanska vittnen för Jehova tagit sig ut till flygplatsen, vilket knappast var någon överraskning för den som känner dessa helhjärtade bröders inställning. Dessa bröder från Söuls blomstrande församlingar och andra församlingar skakade hjärtligt hand med varandra, knäppte bilder och dryftade bibliska frågor, under det att bladen i deras biblar fladdrade för vinden. Koreanerna talar om sanningen överallt. De flesta av systrarna var klädda i sina färgrika och mycket smakfulla koreanska dräkter. Alla bar blå konventmärken, som gav till känna att de var Jehovas vittnen. När bröderna Knorr, Barry och Adams steg ur planet, fick de se en skara på närmare 500 bröder, som leende och upprymda vinkade välkommen. Vilken syn utgjorde de inte! När Broder Knorr gick nedför rampen, möttes han av landstjänaren och broder Yuh Wan Chang, ministern för Koreas återuppbyggande. Gästerna satte stort värde på den rörande entusiasmen och uppriktigheten hos den väldiga mottagningskommittén.

Konventet öppnades samma eftermiddag. Innan mötena började var hörsalen fylld till sista plats. Det fanns bänkar att sitta på utom längst fram i salen, där man hade lagt ut mattor på golvet. När man sitter direkt på golvet, kan man tränga ihop sig och ge plats åt många fler, och koreanerna är vana att sitta på golvet. Ivriga, strålande ansikten, gamla och unga, riktades mot landstjänaren, Don L. Steele, när han höll hälsningstalet på koreanska. Därpå följde tal av koreanska bröder och missionärer. På kvällen gladde sig de infödda bröderna mycket åt att höra broder Knorr tala till dem för första gången. De 1.330 åhörarna gick hem uppmuntrade och lyckliga, men ivriga att få höra mer. I detta land, som kämpar för att komma på stadiga fötter, i denna nya republik, är Jehovas vittnen sannerligen livaktiga och predikar om Jehovas nya värld, där rättfärdighet skall bo.

På lördagsmorgonen var vädret kyligt men klart och uppiggande, och alla samlades tidigt för att höra doptalet. Vid talets slut ombads de som ämnade låta döpa sig att stå upp. Det var underbart att se 303 av de omkring 600 åhörarna resa sig, 202 kvinnor och 101 män. Detta förhållande av 2 till 1 var särskilt uppmuntrande, ty två år tidigare hade det varit tre kvinnor för varje man. Männen har sannerligen befunnit sig i minoritet, men nu sluter sig allt flera män till den nya världens samhälle. Bland dem som blev döpta var en amerikansk soldat, som kommit in i sanningen under de sistförflutna åtta månaderna, likaså hustrun till en general i koreanska armén och dottern till en f. d. premiärminister i Korea.

Sedan man bedit en bön, gick de som skulle döpas till de väntande bussarna, som förde dem ut till floden Han, i vilken själva dopet försiggick. För bara tre år sedan hade soldater krälat omkring på kullarna längs med floden och kämpat ett blodigt krig. Hur annorlunda tedde sig inte nu landskapet, där den älskliga dopceremonien ägde rum. Allt andades frid och ro. Sluttningarna hade fått ans och vård och var delvis gräsbevuxna; några hus hade också uppförts här och där. Under högsommaren är floden full av stora och små båtar. Ombord på dessa fördriver tusentals människor eftermiddagen och undgår så stadens kväljande hetta.

Vid dopstället hade ett litet hus med två avbalkningar byggts för omklädningen. Bröderna och systrarna klädde raskt om sig och gick sedan, fem och fem, modigt ut i det mycket kalla vattnet. Den kyliga väderleken avskräckte inte någon av dem som nu ville ge bevis för att de hade överlämnat sig. Vid ett föregående tillfälle, tidigt på vintern, hade man måst hugga upp isen för en dopförrättning.

Medan flera hundra åsåg dopet, var 515 andra flitiga i tjänsten på fältet. De olika församlingarna var centraler för tjänsten under hela sammankomsten. Från var och en av de sju Rikets salar som finns i Söul (utom en) är det högst tjugo minuters gångväg till vilken som helst av de andra. Fastän Söuls befolkning nu uppgår till 1.500.000 personer, är stadens egentliga areal mycket liten, eftersom man har trängt ihop sig mycket. Tack vare det nitiska arbete som Söuls 700 förkunnare har utfört har varje hem blivit besökt flera gånger. Jehovas vittnens verksamhet är väl känd i Söul, den flitigast genomarbetade staden på Asiens fastland.

Koreanerna visar ovanligt stort intresse

Under sammankomstveckan var avdelningen för kontakt med pressen flitigt sysselsatt med att ge sammankomsten publicitet. Utmärkta skildringar inflöt i alla Söultidningarna och likaså flera bilder av broder Knorr. En del av Koreas ledande tidskrifter hade också utomordentliga artiklar. Vidare blev broder Knorr intervjuad i radion. Intervjun leddes av en ung dam som är hallåkvinna vid en ledande radiostation i Söul. En av missionärerna har studium med henne.

På söndagen nådde konventet höjdpunkten med broder Knorrs offentliga föredrag ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare”. Den kyliga luften och det strålande solljuset som flödade ned över åhörarskaran runt den tomma simbassängen skapade en idealisk atmosfär för det vitt och brett annonserade talet. Folk strömmade till, och det märktes att det skulle bli rekordpublik. Vad Jehovas vittnen angår, så flödade deras glädje över, när de nu såg alla sina förväntningar överträffade och härigenom erfor Jehovas påtagliga välsignelse. När skaran bänkat sig, sjöng en kör av bröder Rikets sånger över högtalaranläggningen. Under föredraget, som räckte i en och en halv timme och hölls av Sällskapets president genom tolk, lyssnade de 3.473 församlade uppmärksamt, och flertalet skrev upp i sina anteckningsböcker var citaten ur bibeln var hämtade ifrån. Åsynen av denna skara (som till mer än hälften utgjordes av människor av en god vilja) gjorde alla verkligt lyckliga, särskilt missionärerna som älskar att arbeta i Korea.

Efter föredraget åkte många hundra av åhörarna med extraspårvagnar tillbaka till skolan för sammankomstens avslutande möten. Trots livlig trafik var inom en timme 1.408 åter samlade för att lyssna till broder Adams sista tal och broder Knorrs avslutningsord. Därefter, sedan man intagit ännu ett utsökt rismål, ”kimchi” och andra välsmakande rätter, begav sig bröderna på hemväg. Fyllda som de var av nya sanningar och förmaningar, samtalade de om arbetet som väntade dem och innebar att de skulle söka reda på andra lika dem själva, som vill lära känna Jehova.

Detta Jehovas vittnens första landskonvent i Korea livade än mer brödernas nit, som redan tidigare varit förunderligt, men dessutom hjälpte det alla att inse hur nödvändigt det är att gå framåt till mogenhet. I Korea omfattar vanligen folk sanningen mycket snabbt. Till och med människor i hög samhällsställning låter inte stoltheten hindra dem från att erkänna att deras religiösa tro har varit falsk. När de väl är övertygade, blir de mycket flitiga i att studera och predika. Ett exempel härpå berättades under sammankomsten.

En framstående jurist och hans hustru fick besök av en av missionärerna för något år sedan, och ett studium sattes i gång. De var presbyterianer, och båda hade en fast tro på denna religions läroframställningar. Under de följande månaderna avsatte denne jurist, mr Kim, två timmar av sin arbetstid varje torsdagseftermiddag för ett mycket ingående studium av bibeln. Det krävdes en hel del bevis från Skriften för att de skulle bli övertygade, men de kom sakta och säkert att inse och omfatta sanningen. De slutade upp att ge bidrag till kyrkan trots protesterna från mrs Kims far, en ledande pastor på orten. Mr Kim måste för koreanska statens räkning göra en resa till USA, och han har besökt Betelhemmet och tryckeriet i Brooklyn. Han har glatt sig åt att få predika i New York men skriver hem och säger, att han längtar efter att komma tillbaka till sitt hemland och hjälpa till med predikandet där. På sistone har hans hustru blivit mycket nitisk i tjänsten, och hon lät döpa sig vid sammankomsten.

Från måndagen den 30 april till och med torsdagsmiddagen den 3 maj uppehöll sig bröderna Knorr, Adams och Barry vid Sällskapets expedition för att dryfta missionärernas och expeditionens problem. Det underströks att missionärerna i Korea har ett särskilt ansvar att leda de stora skaror, som snabbt har kommit in i organisationen, fram till full mogenhet. De är mycket flitiga i detta och arbetar hårt mot detta mål. Om målet skall kunna nås, framhölls det med eftertryck, krävs det först och främst av en missionär, som vill ha framgång och vara effektiv, att han behärskar språket. På bara ett års tid har de nya missionärerna gjort goda framsteg; men det är endast genom att en missionär blir så kvalificerad, att han kan tala folkets språk flytande, som han kan meddela bibliska och organisatoriska detaljer åt bröderna och människor av en god vilja. Alla som fick lyssna till de visa och kärleksfulla råden satte stort värde på dem och visade iver att följa presidentens anvisningar.

Det blev sex bråda dagar för alla och envar, och även om missionärerna var ledsna över att gästerna måste resa, var de vid besökets slut ivriga att göra rätt bruk av de goda ting som de hade lärt. När planet så småningom försvann ur synfältet upp i den blå rymden, vände dessa missionärer för Jehova sig beslutsamt om för att ägna sig åt sitt land och axla det ansvar de har gentemot dess inbyggare. Med tacksamma hjärtan tänkte de på de ovärderliga privilegier de har att få tjäna Jehova hela sin tid i ett av ”får” så uppfyllt land som Korea.

De tre resenärerna återvände nu till Japan, där broder Barry skulle stanna, under det att bröderna Knorr och Adams skulle flyga vidare till Alaska. Flygfärden tillbaka till Tokyo bjöd på utomordentligt vackra scenerier, när planet flög fram högt över det kuperade, måleriska koreanska landskapet, ut över Japanska havet och vidare förbi det sköna berget Fuji. Bröderna Knorr och Adams njöt av att åter få tillbringa två dagar tillsammans med missionärerna i Tokyo.

Alaska

På lördagskvällen den 5 maj klockan 1850 vinkade bröderna Adams och Knorr adjö åt en lycklig skara missionärer och andra Jehovas vittnen, som samlats på Tokyos flygplats. Hela natten och en god del av följande dag flög de fram över Aleuterna och landade slutligen i Anchorage i Alaska på lördagseftermiddagen klockan 14.50. Hur konstigt känns det inte att uppleva en och samma dag två gånger! Återigen hade de passerat datumgränsen. Innan de flög vidare till Fairbanks tillbringade de några timmar tillsammans med en broder och en syster som inte kunde komma till konventet. Dessa mötte vid flygplatsen och visade bröderna runt i den moderna, snabbt växande staden Anchorage och förde dem så till sin nya Rikets sal — en sal som vilken församling som helst skulle kunna vara stolt över. Byggningen var visserligen inte fullt färdig, men man kunde se att den skulle bli en förträfflig samlingsplats för Jehovas vittnen.

Planet till Fairbanks lyfte sent på eftermiddagen, men solen lyste fortfarande starkt på de snöhöljda bergen runt Anchorage och på bergmassivet norrut — en vördnadsbjudande syn. Så långt ögat kunde se var bergen och dalarna höljda av ett tjockt snötäcke. Över de andra topparna reste sig Mount McKinley, Nordamerikas högsta berg (6.187 meter över havet), högre än något annat berg på jorden i förhållande till den omgivande terrängen. Fastän detta majestätiska berg ligger på omkring 70 km avstånd från rutten till Fairbanks, drog det blickarna till sig, där det stod som ett monument över sin Skapares outgrundliga makt. Från dess krön kan man vid klart väder se omkring 30 svenska mil åt alla håll.

Inom en timme efter ankomsten till Fairbanks befann sig bröderna i Snickarmästarnas sal, där konventet pågick, och några minuter senare höll broder Knorr sitt första tal inför en åhörarskara om 152 personer. Bröderna var mycket glada över att vara i denna lilla krets. Alla här talade engelska, och samvaron med bröderna efter talen och under måltiderna bley därför glad och otvungen. Vid det offentliga föredraget på söndagen fylldes salen till sista plats. Bröderna var sannerligen överlyckliga över att det kom så många som 231 till talet, det största antalet hitintills för ett av Jehovas vittnen anordnat föredrag på någon plats i Alaska.

Dagen innan hade nio blivit döpta till mycket stor glädje för missionärerna och andra som har tjänat troget i Alaska. En av bröderna hade ställt i ordning en dopbassäng i sin källare, eftersom det var för kallt att ha utomhusdop. Alaska är verkligen ett ”hårt” distrikt, men de missionärer som har begivit sig dit älskar att vara där och känner sig fullständigt hemma. Detta gäller också många andra bröder som kanske bara gjort en enda tur till Alaska. De tilltalas av den friska luften och de stora viddernas frihet och beslutar sig för att slå sig ned här. När de på vintern beger sig ut i snödrivorna för att framföra sitt vittnesbörd vid grannarnas dörrar, blir de ofta bjudna att stiga på och kan samtala länge och ingående om bibliska frågor. Fairbanks ligger nära polcirkeln, och därför är dagarna mycket korta vintertid, men under våren och sommaren är det ljust dygnet om. Under konventdagarna gick solen upp strax före klockan 3. Den som är van att stiga upp med solen skulle nog tycka att det blev litet tidigt i Alaska. Sammankomstdagarna var ljuvliga solskensdagar.

Bröderna hade ordnat med en femton minuters intervju i radion och likaså med två televisionsprogram dagen efter sammankomsten. Församlingen på platsen var mycket glad över denna publicitet, ty man kände på sig att den skulle luckra upp jordmånen på distrikten i hög grad och bereda folket att taga emot förkunnarna nästa gång de kommer på besök.

Dagen innan avresan hade bröderna Knorr och Adams nöjet att vara tillsammans med missionärerna och äta vällagad älgstek, som en av de manliga missionärerna hade rett till. Det var mycket roligt att dryfta den underbara tillväxten av arbetet i Alaska med dem. Det var åtta år sedan dessa missionärer sist hade haft besök av Sällskapets president, men de fortsätter troget sitt arbete i tjänsten på fältet.

Åter på väg, hemåt

Och nu skulle färden gå hem igen, till New York, men innan bröderna nådde dit, hade de många tusen kilometer att tillryggalägga. Först flög de över det intressanta Yukonterritoriet i Kanada. Man gick ned i Whitehorse, där några bröder, som dagen innan hade bilat ned på Alaskavägen från Fairbanks, steg ombord för entimmesfärden över bergen till hemförsamlingen i Juneau i Alaska. Också här i Juneau var en skara bröder nere vid flygplatsen för att få träffa de resande bröderna på väg till New York. Dessa små halvtimmesraster under färden var en stor uppmuntran för såväl de resande som för församlingsförkunnarna på de olika orterna. Från planet hade man en storslagen utsikt över den vackra glaciären Mendenhall liksom över den snöklädda bergskedjan utmed Kanadas västkust. Från flygplatsen i Seattle syntes Mount Rainier i all sin prakt; dess kägla höjde sig över de lågtgående molnen.

Flygturen tvärs över USA gick snabbt. Det var en glädje att från luften se den fina nya byggnaden som Sällskapet har haft under uppförande sedan sommaren 1955 (och som nu är färdig) i Brooklyn. Så var då tioveckorsfärden till ända, under vilken bröderna hade sammanträffat med missionärer, landstjänare, pionjärer med särskilt uppdrag, krets- och områdestjänare och många tusen andra förkunnare av Jehovas rike i de vidsträckta delar av jorden som södra Stillahavsområdet och Fjärran Östern utgör. Den kärlek som strömmat emot Sällskapets resande representanter hade glatt deras hjärtan, och de var tacksamma och glada över att ha fått tjäna sina bröder och njuta av den underbara gemenskapen med dem i de många länder de besökt. Jehova och hans på tronen insatte konung fortsätter i sanning att samla tillhopa de ”andra fåren” ur alla nationer, stammar och tungomål, och tiden rycker närmare, när alla de överlevande människorna kommer att göras till ett under sin Skapare. De många tusen vittnena för Jehova i alla dessa länder uttryckte sin varma kärlek och sände sina hälsningar till alla sina medarbetare över hela jorden, och de är beslutna att hålla tillsammans i den nya världens samhälle och ägna Jehova sin odelade hängivenhet.