Guds tjänare är annorlunda
DET ÄR ingen hemlighet. Alltsedan gryningen av människosläktets historia, från Adams son Abels tid ned genom tidsåldrarna, har de som tillbett och tjänat den sanne och levande Guden, som allena bär namnet Jehova, varit ett avskilt, ovanligt och egendomligt folk, olikt alla andra folk på jorden. Historiska urkunder bevisar det. Dagens välkända fakta intygar det. Alla väl underrättade människor erkänner det.
Mannen Abel är den förste i den långa raden av Guds trogna tjänare. ”Genom tron frambar Abel åt Gud ett offer av större värde än Kain, och genom denna tro fick han vittnesbörd buret åt sig, att han var rättfärdig.” (Hebr. 11:4, NW) Därför att han var rättfärdig och ren i sin tillbedjan, gjordes Abel till martyr. Martyr betyder ”vittne”, och således var Abel den förste av Jehovas vittnen. Hanok, också kallad Enok, Metuselas fader, var olik de övriga av sin generation, och han var inte rädd att tala ut och bära vittnesbörd beträffande Guds domar mot de ogudaktiga syndare, som utgjorde det stora flertalet av jordens befolkning på hans tid. — 1 Mos. 5:22—24; Hebr. 11:5, 6; Jud. 14, 15.
Noa var en annan man i världen före syndafloden, som på ett iögonenfallande sätt var olik andra, därför att han ”vandrade i umgängelse med Gud”. Han hade inte endast en framträdande tro på Jehova; han understödde också sin tro med gärningar. Lydigt arbetade han, såsom han blivit befalld, på något som för bespottare i hans dagar framstod som blott och bart ett fantastiskt och nyckfullt tilltag av en dåraktig man. Där stod han, högt uppe på land, flera mil från havet, i färd med att bygga en kolossal båt, i vilken han ämnade söka tillflykt undan något som ingen ditintills hade sett — regn! Under det Noa byggde, predikade han också bättring, i det han uppmanade sina samtida att söka Guds ynnest, medan det ännu fanns tillfälle. Egendomligt nog kom endast sju andra människor av hela befolkningen till tro på vad han förkunnade! Men allt skratt och hån, all smälek och allt åtlöje och utan tvivel våldsam förföljelse från tyranner och översittare (nefilim, mäktiga män, 1 Mos. 6:4, AS) förmådde ej Noa att vika av från sitt gudagivna uppdrag. Vi har också orsak att vara mycket tacksamma, att Noa var olik de dåraktiga, trångsynta och okunniga människorna på hans tid, ty hade han varit lik dem, hade vi ej funnits till i dag. — 1 Mos. 6:5—22; Matt. 24:37—39; Hebr. 11:7; 2 Petr. 2:5.
Vår moderna tids Jehovas vittnen, som har en liknande tro som den Abel i gamla tider utövade, frambär till Gud ett välbehagligt offer, ”en frukt ifrån läppar”, trots att de får utstå lidande såsom martyrer från deras sida, som utger sig för att vara deras bröder. (Hebr. 13:15) Liksom Enok varnar vår tids vittnen sin oförsynta generation för Jehovas häftiga vrede emot den. Jesus sade att förhållandena i våra dagar skulle komma att vara exakt lika dem som rådde på Noas tid; men före det fullständiga slutet på denna nuvarande onda värld skulle ett liknande varningsbudskap bli avgivet på hela den bebodda jorden såsom ett vittnesbörd. Det är därför ingenting som vi bör förvåna oss över, om vi finner att Jehovas vittnen liksom Noa är strängt upptagna med att predika och bygga, även om de blir utskrattade, hånade och ondskefullt förföljda av höga och mäktiga översittare, som styr jorden. — Matt. 24:3, 4, 14, 37—39; 2 Petr. 3:3—13.
Olika även den nuvarande världen
I likhet med den högste Gudens tjänare före syndafloden särskilde sig också de som levde därefter — män och kvinnor fullständigt olika andra vad beträffar tro och lydnad och hängivenhet för rättfärdighet. Det måste ha förefallit de samhällsbyggande kaldéerna underligt, att sådana män som Abraham och Lot övergav den trygghet och det välstånd, som bjöds i deras stad Ur, för att bege sig ut i ett vilt och okänt land i lydnad för Guds bud. (1 Mos. 12:1—5) Men de ”väntade på den stad [det teokratiska herradömet] som har verkliga grundvalar och vars byggmästare och skapare är Gud”. De såg dessa dyrbara löften ”långt borta och hälsade dem och tillkännagåvo offentligen, att de voro främlingar och tillfälligt boende i landet”. (Hebr. 11:8—14, NW) Hur olik Lot var inte de könsgalna, njutningslystna sodomiterna! Denne rättfärdige man ”var djupt bedrövad över att de lagtrotsande människorna hängåvo sig åt lösaktig vandel”. - 2 Petr. 2:6—8, NW.
Likaså strävar alltid Jehovas tjänare i våra dagar efter att vara rena, ärliga och anständiga människor, som vämjes vid de styggelser de ser runt omkring sig i kristenheten. De sätter sin tillförsikt och sitt hopp till Jehovas utlovade rike, ty de inser att tidpunkten då dess regering skall utsträckas till jorden är mycket närmare nu, än den var i Abrahams dagar. Så i stället för att följa med denna nöjesgalna, könsdyrkande gamla värld, understödja dess planer och idéer och arbeta för uppbyggandet av dess Babelstorn, i form av den förvirrande strukturen Förenta nationerna, håller sig dessa Guds människor åtskilda från världen såsom ”gäster och främlingar” och har endast tillfälliga vistelseorter, i likhet med rekabiterna. Jonadab var en av dem. (Hebr. 11:13; Jer. 35:5—19) Följaktligen ger de intet understöd åt denna världens politik, handelsväsen och organiserade religion. — Jes. 52:11; 2 Kor. 6:14—18; Jak. 4:4; Upp. 18:2—5.
Tjänare röner motstånd från staten
Jeremia hade blivit invigd till Jehovas profet och hade sänts att frambära ett impopulärt budskap till ett upproriskt folk. Vad skulle han nu göra? Neka att tala, därför att en del tog illa upp? Ta det varligt, kompromissa, eller ge upp och göra gemensam sak med de övriga som en ”vanlig människa”? Att göra så skulle ha betytt hans egen såväl som alla de andras undergång. Jeremia var Guds trogne tjänare. Han hade ett betydelsefullt varningsbudskap från Gud, och vem det vara må som åtlydde det kunde undfly tillintetgörelse. Att budskapet blev framburet var i folkets eget intresse, och det skulle bäras fram, även om konungar, furstar, präster och folket i allmänhet var emot det, och detta gjorde Jeremia. — Jer. 1:4—19, AS.
Till följd härav blev Jeremia utsatt för den värsta sorts religiösa fanatism, ofördragsamhet och förföljelse. Prästerskapet och politikerna kände sig stungna av Guds glödheta domar, varför de samlade ihop och uppviglade pöbelhopar, som sökte döda Guds profet. Han arresterades och släpades inför domstol, blev falskeligen anklagad för att försvaga folkets motståndsvilja, för att motarbeta krigsansträngningarna, för att vara en upprorsmakare och följaktligen värd döden. Denne Guds profet var emellertid ingen upprorsmakare eller anarkist, varför han alltjämt fortsatte att avge varningen, fastän han kastades i fängelse, ned i fängelsebrunnens dy. (Jer. 23:1—40; 25:34—36; 26:1—24; 32:2—6, 26—44; 38:1—6) Då man läser denna skildring, blir man om och om igen kraftigt påmind om den stora likheten mellan det verk som Jeremia utförde och den behandling han fick röna och det verk under liknande förhållanden som Jehovas vittnen utför i dessa dagar.
Ytterligare skäl till att Jehovas vittnen fortsätter att varna kristenheten, fastän den vägrar att ge akt, kan vi finna i Herrens befallningar till Hesekiel, Jeremias samtida, som vittnade för fångarna i Babylon. Hesekiel måste strida mot en skara gensträviga rebeller med hårda pannor och förstockade hjärtan, men Herren framhöll för honom, att om han inte fortsatte att varna dem, skulle deras blod komma över hans huvud. Hesekiel lydde. Det gör också Jehovas vittnen. — Hes. 2:3—7; 3:4—11, 16—21; 33:1—20.
Så har vi också berättelsen om Daniel. Eftersom han var ärlig och lojal i utövandet av sin ansvarsfulla befattning såsom statsminister i det väldiga medo-persiska riket, sökte Daniels fiender tillintetgöra honom genom att öva våld i lagens namn. Då Daniel bröt mot den skändliga lagen och fortsatte att tillbedja Jehova, arresterades han, anklagades falskeligen för upproriskhet och slängdes ned i gropen såsom föda åt lejonen. Det var emellertid väl för honom, att han tillbad den ende sanne och levande Guden, ty Han ensam är i stånd att rädda sina tjänare ur lejonens våld. (Dan. 6:1—28) Vid ett annat tillfälle, då Jehovas trogna tjänare, Sadrak, Mesak och Abed-Nego, vägrade att falla ned och tillbedja inför Nebukadnessars förgyllda bildstod och därmed bryta mot Jehovas suveräna lag, kastades de i den brinnande ugnen, ut ur vilken Herrens ängel räddade dem levande och oskadda. Inom parentes sagt blev de som kastade Guds tjänare i elden själva förtärda av lågorna. (Dan. 3:1—30) Må högpatrioter i våra dagar, som slår ihop klackarna och tågar omkring i noggrann marsch och som försöker tvinga Guds trogna tjänare att deltaga i deras avgudadyrkande flaggceremonier, taga varning av detta!
Denna samma stridsfråga kom upp under Ahasveros’ regering, då en ond man vid namn Haman sökte tillintetgöra alla dem som tjänade och tillbad Jehova. Gud ledde emellertid händelseförloppet i rakt motsatt riktning, så att Hamans livlösa kropp kom att dingla från den 50 alnar höga påle, som han hade låtit resa upp för Guds tjänare Mordokai. — Se Esters bok.
Det ädlaste exemplet
Kristus Jesus, den störste Lärare och Predikare som någonsin har vandrat här på jorden, lade åt sidan de ortodoxa metoder som tillämpades av de skriftlärda och fariséerna och vandrade från hus till hus, från by till by, om och om igen över distriktet, och förkunnade att Jehovas rike är världens enda hopp. Han skar tvärs igenom dåtidens konventionella former och traditionsbundna seder och bruk, teorier och förbud. ”Aldrig har någon annan man talat på detta sätt.” (Joh. 7:46, NW) En öppen marknadsplats, en bergssluttning eller en sjöstrand passade honom lika utmärkt som templet, förutsatt att där fanns människor som ville lyssna. Ibland gav han undervisning i de heliga skrifterna vid måltider i privata hem.
Att tala sanningen var Jesu uppdrag, även om det avslöjade traditionens lögner. Han tog inte någon del i politik, ty hans rike är inte av denna världen, men han betalade sina skatter och uppmanade andra att likaså betala tillbaka till kejsaren det som tillhörde staten, men naturligtvis inte glömma bort att giva åt Jehova Gud det som rätteligen tillhör honom. Därför att Jesus följde en sådan rättfärdig kurs, blev han jagad och förföljd och slutligen dödad på en tortyrpåle för att tillfredsställa blodtörsten hos ett prästerskap som han hade fördömt såsom en skara skrymtare. — Joh. 18:37; Matt. 17:24—27; 22:15—21; 15:1—9; 23:1—39; Joh. 19:6, 15.
I allt detta lämnade Kristus ett strålande exempel, som Jehovas kristna vittnen sedan den tiden kunnat följa, och Gud vare lovad, de har gjort så! Och fastän de förföljes för rättfärdighetens skull, uthärdar de allting av kärlek till Gud och sina medmänniskor.