Ur Presidentens årsrapport för tjänsteåret 1950—51
Sverige
JEHOVAS VITTNEN väcker en hel del uppmärksamhet över hela Sverige. De har tagit en mycket avgjord ståndpunkt för Guds rike, liksom deras medarbetare i alla delar av världen. Men efter hand som de växer i antal blir detta mer och mer märkbart. De har nu en högsta siffra om 5.140 förkunnare av evangeliet, och det framgår av rapporten att varken prästerna eller de världsliga myndigheterna tycker om Jehovas vittnen. Detta inverkar dock inte på den Högstes vittnen. De fortsätter med att säga till de fångna: ”Dragen ut!” Och vad mera är, de drager ut i Sverige. Landstjänarens rapport ger oss en del intressanta ting att tänka på.
Den stora frågan, när bröder har kommit tillsammans i år, har varit: Hur går det med den 34-procentiga tillväxten? För landet i sin helhet har vi inte nått detta eftertraktade mål, ja, vi nådde inte ens halvvägs dit, även om åtskilliga grupper gjorde det. Men att vårt vittnande har gjort verkan framgår av följande skildring i en stockholmstidning från en mycket religiös industristad om 43.000 invånare i södra Sverige: ”En titt på predikoturerna ger vid handen, att en av de senaste söndagarna hölls det sammankomster på 40 olika ställen i staden; men denna lista är på intet sätt fullständig, ty en del samfund ... annonseras inte i predikoturerna. Några romerska katoliker och ett fåtal judar utöver sin religion i skymundan, men stort ståhej omger i stället Jehovas vittnen, som med stor trosglöd kolporterar ut tidskriften Vakttornet bland såväl får som getter; sekten lär inom parentes sagt ha utsett Sverige till sitt speciella missionsland, och det är inte utan att de kristna i J. ser på dess förkunnare ungefär som de hedniska mandarinerna i Kina måtte betrakta utsända pastorer från det fjärran J.” Och den nyutnämnde ärkebiskopen i Uppsala uttalade nyligen till sitt prästerskap: ”Kyrkan måste sprida god litteratur för att motverka vissa sekters verksamhet.” Diskussionen om helvetet, som började på nytt för några år sedan, har tagit ny fart under det gångna året, och det var intressant att lägga märke till hur en statskyrkopräst, som i en tidningsartikel sammanfattade de olika tolkningarna och förklaringarna, kommenterade oss på följande sätt: ”Jehovas vittnen, som blir mer och mer högröstade, förklarar att helvetet eller det eviga straffet betyder tillintetgörelse.”
Boken ”Låt Gud vara sannfärdig”, som kom ut på svenska under året, har varit en stor tillgång i våra strävanden att hjälpa de läraktiga att fatta sanningen om helvetet såväl som i andra bibliska ämnen, och verksamheten med bibelstudier i hemmen har fördenskull vunnit rätt bra terräng. Vi var också glada över att få småboken ”Fredens Furste”, för att inte tala om det ”nya” Vakttornet. Den nya stilen över denna tidskrift, som nu utkommer med ett 24-sidigt nummer två gånger i månaden, har blivit mycket uppskattad, inte minst avdelningen ”Frågor från läsekretsen”. Vi är mycket tacksamma för den ledning på den rätta vägen, den rena, obefläckade tillbedjans väg, som vi får genom denna tidskrift. Tidskriften Vakna! utkommer numera två gånger i månaden i detta land och utför ett gott arbete till människornas gagn.
Frågan om att fostra barnen i ”Jehovas tuktan och auktoritativa råd” har kommit i förgrunden här också, i synnerhet i förbindelse med två skilsmässomål, där männen ville bli kvitt sina hustrur och få vårdnaden om barnen, därför att hustrurna är Jehovas vittnen. I det ena fallet bestämde häradsrätten och hovrätten att barnet skulle tillhöra fadern, eftersom det skulle vara ”farligt för barnets mentala och andliga hälsa, om det uppfostrades i den atmosfär av hat och intolerans som kännetecknar denna sekt”. Vid årets utgång låg detta mål i högsta domstolen i avvaktan på dess utslag.
I det andra fallet vittnade statskyrkoprästen på platsen inför rätten, att ”det skulle vara farligt att lämna gossen i hans moders händer, eftersom hennes lära skulle föra honom i konflikt med värnpliktslagen, när han når den åldern”. (Pojken är nu tre år gammal !) Stridsfrågan blir alltså klart insedd och påvisad. Och myndigheternas tillvägagångssätt att gång på gång straffa dem, som för sitt samvetes skull inte kan rätta sig efter värnpliktslagens bestämmelser, börjar föranleda en del gott folk att tänka allvarligt över tingen. Till och med en allmän åklagare skrev följande i ett mål mot ett av Jehovas vittnen, som hade överklagat sin dom: ”Vadekärandens invändningar synes riktade mot lagen som sådan och icke mot dess tillämpning i förevarande fall. Vad han anför synes dock beaktansvärt. Att djupt religiösa personer, vilka på grund av sin tro komma i konflikt med värnpliktens krav, dömas till straff som brottslingar är olyckligt. En jämförelse med den humanitet, som numera visas egentliga brottslingar, ger ytterligare stöd för vadekärandens ståndpunkt. Gällande rätt synes emellertid ej lämna möjlighet att bifalla vadetalan ...”
De offentliga mötena är en god hjälp, när det gäller att bryta ner fördomar och intressera folk till att undersöka budskapet. Från en del av landet, där det finns en liten, men utvidgningssinnad grupp, kom följande tidningsurklipp oss till handa: ”Någon gång på vårkanten dök en energisk herre ... upp i samhället och började sin verksamhet med att varje fredag inbjuda till föredrag ... Så småningom tog nyfikenheten överhand, och intresset ökade, och till sist måste mötena förläggas utomhus. ... Resultatet av det hela har blivit ett starkt uppflammande intresse från allmänhetens sida, kanske till större delen baserat på den diskussion kring detta ämne som nu pågår på arbetsplatser och lite varstans. Till friluftsmötena, som hålles i en backe, har det varit massvandring. Efter mötena hålles en frågestund, då såväl unga som gamla önskar få sina frågor besvarade.”
En angenäm upplevelse, som en av kretstjänarna haft, kan lämpligen avsluta denna rapport: ”Min hustru träffade en man på omkring trettio år, som menade att bibeln var svår att förstå och motsade sig själv, men han undrade om inte detta kunde bero på felaktig översättning. Han fick svar genom att min fru läste upp en paragraf ur Vakttornet, som han mycket uppskattade. Nästa dag gick vi båda dit på återbesök, och ett studium i Vakttornet börjades omedelbart. När vi gick, inbjöd vi mannen att komma till det offentliga föredraget på söndagen och det därpå följande studiet. Han kom till dessa möten och lyssnade mycket uppmärksamt och skaffade sig efteråt ett exemplar av Vakttornet och boken ”Låt Gud vara sannfärdig” samt beställde ett exemplar av Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna. Det gjordes också anordningar för ett regelbundet studium i hans hem. Allt detta var mycket roligt, men det rörande i saken var att denne man är blind. Hur lyckliga och tacksamma är vi inte, att vi får ha det stora privilegiet att hjälpa till och med bokstavligt blinda mäniskor till att se de underbara ting som vår Gud har berett för dem som har ödmjuka hjärtan.”
Finland
JEHOVAS VITTNEN i Finland har haft många glädjeämnen och rika erfarenheter. Tidigt på året förmedlades andan från konventet i Yankee Stadium, New York, till Finland där tre underbara sammankomster hölls. Vintrarna är långa och kalla och snön täcker marken i månader, men det kan inte hindra verkets framåtskridande i Finland. Bröderna här har inga bilar, som t. ex. i Amerika, men de tager sig fram ändå. Nu vid årets slut är där en förkunnare på 787 personer av Finlands befolkning. Vännerna inser emellertid att det ännu finns mycket att göra. De ”andra fåren” är kringspridda bland Finlands skogar och kalla, isiga vidder. Landstjänaren sänder oss en intressant rapport.
Till gagn för våra bröder anordnades tre konvent i olika delar av Finland. Det första var svenskspråkigt och hölls i Åbo till förmån för 220 svensktalande vänner. Bröderna blev mycket glada över att få en ny frågebok till boken ”Himmelriket är nära”.
Vännerna i norra Finland samlades till konvent i Uleåborg. 480 bröder infann sig för att på finska lyssna till de föredrag som hade hållits i New York. En stor överraskning blev det för dem att se Vakttornet för första gången i sitt nya utseende. Stämningen vid detta konvent saknade intet av den värme och framåtanda som kännetecknar alla dylika stora sammankomster. 780 lyssnade till det offentliga föredraget.
Det sista, mest talrikt besökta konventet hölls i Finlands största och finaste samlingslokal, Mässhallen, i Helsingfors. Denna sammankomst varade fyra dagar och bjöd på alla ett stort konvents glädjeämnen. Den andliga födan från Herrens bord var riklig, ty hela New York-konventets program blev delgivet på finska.
På fredagen, öppningsdagen, bjöds en överraskning i det en av våra mest entusiastiska talare återgav ett föredrag av broder Knorr hållet i Yankee Stadium och framlade resolutionen mot kommunismen. Denna antogs enhälligt av de nära 3.000 församlade vittnena.
På lördagskvällen delgav landstjänaren de närvarande nyheten att broder Knorr givit sitt bifall till att tidskriften Vakna! får utgivas på finska från och med den 1 januari 1952. Denna nyhet mottogs med rungande applåder. Handklappningarna ville inte sluta och många grät av glädje. Äntligen skall vi få Vakna! Eftersom endast ett provexemplar av omslagssidan var tillgängligt, visades det och prenumerationer tecknades. Flera personer var sedan flitigt sysselsatta under återstoden av konventet med att taga upp prenumerationer. Detta var den gladaste nyheten sedan broder Knorrs senaste besök.
Vid tiden för Åminnelsen utkom på finska den nya småskriften Kan ni få leva evigt i lycka på jorden? Den första upplagan om 50.000 ex. var slut på sex veckor. Det var två år sedan en ny småskrift utkommit på finska språket. Vännerna började genast med iver använda detta nya redskap i tjänsten.
Kommunikationerna är inte alltid tillfredsställande i Finland, och ofta går tid förlorad vid tågbyten. En kretstjänare, på väg till en kretssammankomst, tog emellertid väl vara på sådan väntetid genom att ordna ett offentligt föredrag. En ung kvinna lyssnade ivrigt till talet. Efteråt berättade hon att hon hade skaffat böcker sex månader tidigare och läst dem med intresse. Hon var nu övertygad om att detta var sanningen. Senare träffade kretstjänaren denna dam vid sammankomsten, där hon blev döpt på söndagsmorgonen. Detta visar hur en planterar, en annan vattnar, men Gud ger växten. Denna syster funderar nu på att gå ut som pionjär.
I en trakt kom en kretstjänare till många olika personer som uppmanade honom: ”Gå inte upp till gubben på höjden där borta, ty han vet mer än någon annan om bibeln, och han kommer snart att prata omkull er.” Nyfikenheten hade väckts, och kretstjänaren undrade vad slags man denne måtte vara. Då han kom fram till den gamle mannens stuga, blev han genast insläppt, och ett samtal om Rikets upprättande, hedningarnas sju tider osv. utspann sig. Allt vad den gamle mannen sade var sanning, och han instämde i det kretstjänaren hade att säga. Mannen var så gott som helt med i sanningen. Kretstjänaren sade: ”Var snäll och visa mig er bibel.” Den gamle svarade: ”Ja, vet du, sanningen att säga, så har jag ingen bibel; den kom bort på något sätt under kriget, och jag har inte haft tillfälle att skaffa en ny.” ”Men jag har en bok här, som är nästan lik en bibel”, sade han och tog fram ett exemplar av boken ”Sanningen skall göra eder fria”. Han hade gjort anteckningar i den och lärt sig sanningen från dess blad. En bibel och den nya boken ”Låt Gud vara sannfärdig” gjorde honom mycket lycklig.
I en grupp var en del av förkunnarna tvungna att färdas 10 till 13 km. för att komma till gruppens möten. Kretstjänaren föreslog att man skulle bilda en ny grupp. Då delningen skedde var 21 förkunnare verksamma. Inom tre månader hade den nya gruppen 17 förkunnare och den ursprungliga 15. Den nya gruppen har nu mer än ett bibelstudium per förkunnare. Att förkunnarna arbetade närmare sina hem resulterade i att flera välsinnade människor gav sig till känna och i att flera ville taga del i vittnandet.
I de nordliga och östra delarna av Finland försvårar de långa avstånden mellan gårdar och byar märkbart återbesöks- och bibelstudiearbetet. En pionjär, som arbetar i östra Finland, har rapporterat att han har två mil till sitt närmaste bibelstudium, och att han i somliga fall måste färdas hela 3 mil för att nå de hem där studierna hålles. Han rapporterar regelbundet 10 studier varje månad. På sommaren använder han cykel, och på vintern åker han skidor. Trots dessa stora avstånd ordnar han sin tid så, att han kan använda 130 timmar i tjänsten varje månad.
Sällskapets expedition i Finland har uppmuntrat grupperna att anordna flera olika gruppbokstudier inom sina respektive distrikt och att använda dessa både som mötesplatser för bokstudier och som samlingsplatser för arbetet på fältet. Detta har hjälpt till att övervinna svårigheterna med avstånden, eftersom förkunnarna nu inte behöver använda så mycken tid till förflyttningar. Också i städerna har goda resultat visat sig. I en av avdelningarna i Helsingfors t. ex. ordnades med 12 olika studiekretsar. På så sätt åstadkoms bättre organisation, och med dessa studiekretsar, som medelpunkter eller samlingsplatser, kunde nya och svaga förkunnare lättare få bistånd, vilket bidragit till att denna avdelning vuxit från 120 till 180 förkunnare på bara 8 månader. Det betyder 50 % ökning. Samtliga avdelningar i Helsingfors har följt denna metod, och de har alla ökat med 34 till 50 %.
Grekland
VÅRA VÄNNER i Grekland lever under mycket ogynnsamma förhållanden. Detta hindrar dem emellertid inte från att utföra sin tjänst åt den allsmäktige Guden. De svårigheter och hinder, som Herrens folk i Grekland ställs inför, är nästan outhärdliga, men de strävar framåt med att förkunna de goda nyheterna, och deras skaror ökas. Från och med tjänsteårets första månad översteg deras resultat månad för månad det uppsatta målet. De uppnådde ett nytt rekord om 4.163 förkunnare, vilket utgör en ökning av 26 %. Våra bröder i Grekland är lyckliga, även om de utstår oerhörda prov. Landstjänaren i Grekland ger oss en god bild av vad som sker.
Teokratiens tillväxt är en verklighet även i Grekland. Utan sammankomster, utan Rikessalar, utan möjlighet att sjunga sånger, men med små möten ”i hemmen”, fortsätter Rikesverket regelbundet. Vakttornsstudier, tjänstemöten och teokratisk skola hålls mycket regelbundet av alla grupper av Herrans folk. Genom att tillgodogöra oss den rika andliga födan som bjuds av Herren genom den ”trogne och omdömesgille slaven”, och genom den övning vi erhåller vid tjänstemötena och den teokratiska skolan, blir vi väl skickade att övervinna de svårigheter som kommer i vår väg. Vi vet att vi inte står ensamma i detta. Vi får hjälp från en mäktig och helig teokratisk organisation, vilken är redo och villig att bistå oss i alla trångmål.
Vi är djupt rörda över att vi har förmånen att missionera i detta land, där aposteln Paulus för 1900 år sedan förkunnade evangeliet om Kristus. Vi blir glada närhelst människor av en god vilja ger akt på budskapet om Riket och i likhet med judarna i det forna Berea uttrycker sin önskan att undersöka om ”det förhåller sig så som nu säges”. Vi blir ofta arresterade och anklagade för att ”söka göra proselyter”, endast därför att vi visar folk vår litteratur, som vi har rätt att ge ut och sprida. Vi tillbakavisar denna falska och ofördragsamma uppfattning, ty såsom sanna kristna känner vi ingen som helst lust att öva — eller uppmuntra andra till att öva — tryck på någon människa, eller att försöka förmå människor att bli medlemmar av någon människogjord organisation. Det är emellertid tydligt att så länge som vi fortsätter att följa Paulus, liksom denne följde Kristus, så måste vi få erfarenheter liknande dem som Paulus hade under sitt missionsarbete i Grekland.
Ni kommer säkert att uppskatta att evangelii förkunnare, som hålles fångna i olika fängelser på grund av sin ståndaktighet, sänder er sina kristliga hälsningar och genom er till alla sina medförkunnare i hela världen. De vill att ni skall veta att fastän de är ”fångar” fortsätter de sin ”rena tillbedjan” såsom ett fritt folk i Kristus. De har regelbundna möten och glömmer inte att sända in sina rapporter om det arbete de utfört ”i tid och otid”. Dessa bröder i fängelserna har väsentligt bidragit till den allmänna ansträngningen att nå de 34 % ökning. Somliga har blivit dömda till döden därför att de inte gått med på att ge kejsaren det som rätteligen tillhör Gud. Verkställandet av domarna har bara blivit uppskjutet i avvaktan på utslag från den instans som behandlar nådeansökningarna för bröderna. Dessa hängivna förkunnare har emellertid gjort aposteln Paulus ord i Apg. 20:24 till sina. De lyder: ”Det oaktat anser jag icke min själ betyda något såsom dyrbar för mig, om jag endast må avsluta mitt lopp och vad som hör till det ämbete som jag mottog av Herren Jesus, nämligen att bära ett grundligt vittnesbörd om de goda nyheterna om Guds oförtjänta godhet.” (NW)
Sistlidna juni månad anordnade den grekisk-ortodoxa kyrkan lysande festligheter för att fira aposteln Paulus’ ankomst till Grekland för 1900 år sedan. Här följer några exempel på den ”religionsfrihet” som dessa skenheliga förvrängare av Paulus’ ämbete bekänner sig till.
I en by i Macedonien arresterades fyra Jehovas vittnen, alla familjefäder, av intoleranta representanter för en lokal avdelning av säkerhetspolisen, som misshandlade dem våldsamt för att de nekat underteckna en förklaring att de förnekade Jehova. Därefter fördes de till biskopen, och då denne fick höra att de var Jehovas vittnen, började han slå dem med blotta handen. En av bröderna vågade opponera sig och sade: ”Ni, herr biskop, slår oss! Men jag skulle vilja fråga Er: Slog Kristus någonsin till någon, eller var det han som blev slagen?” Senare tog polismännen bröderna till arresten, där de fick utstå ytterligare misshandel. Hustrun till en av dem gick till polischefen och protesterade mot den grymma behandlingen av bröderna. Hon talade särskilt till förmån för sin make, som var sjuk. Polischefen svarade: ”Vi skall göra dem oförmögna till arbete; när de inte vill utföra någon tjänst för oss, skall vi göra dem oanvändbara för Jehova!”
Vidare i en by på Kreta blev en broder inkallad på polisstationen, där en präst befann sig, och befälhavaren fordrade att han skulle skriva under en förklaring att han förnekade sin tro på Jehova. Brodern vägrade och förklarade att han som en fri grekisk medborgare hade rätt att tillbedja Gud i överensstämmelse med sitt eget samvete. Detta blev för mycket för polisen, som, under hädelser mot Gud, ryckte en bibel från brodern, trampade på den och därefter rev sönder den inför ögonen på prästen.
Till och med i själva Aten i juli månad 1951, medan de tal om kärlek och religionsfrihet som hållits till Paulus’ ära ännu var i färskt minne, bröt sig en polisstyrka in i ett hus där omkring tjugo Jehovas vittnen var samlade till bibelstudium. Det verkade som om de hade kommit för att arrestera banditer, då de ropade: ”Upp med händerna!” De förde bröderna till polisstationen, tog deras fingeravtryck, som om de vore förbrytare, och påföljande dag fördes de till allmänne åklagaren. Denne kunde inte finna något stöd i lagen för anklagelsen, varför de försattes på fri fot. Vilket värde har emellertid ett sådant resultat, när Jehovas vittnen varje gång de kommer tillsammans för att studera Guds ord löper risk att bli arresterade och förda till fängelse såsom förbrytare? Och om sådant kan hända i Aten, kan man lätt gissa sig till vad som kan hända på landsbygden, där ofördragsamma religiösa element övar stark påtryckning.
Och dock kommer det tillväxt ur dessa svårigheter och denna förföljelse. Erfarenheterna i tjänsten på fältet är rika och välsignelsebringande. Bröderna har inte blivit nedslagna genom den strid som djävulen har satt i gång mot dem som håller Guds bud och har Konungens Kristi Jesu vittnesbörd. Med den kraft vi får av den rikliga andliga föda, som tillhandahålles av Herrens organisation, vill vi fortsätta tillsammans med alla våra medförkunnare i olika delar av världen att kämpa för den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga.
Några bröder var för sin ostrafflighets skull fångar på en ofruktbar ö. Fångvaktarna isolerade dem, så att de inte skulle ha något tillfälle att tala till medfångar och omvända dem till Jehova. De blev emellertid satta att arbeta hårt på kullarna omkring förläggningen. En del andra fångar sändes också dit. På så sätt fick våra bröder tillfälle att tala om Guds rike. Rätt många har fått lära känna sanningen på det sättet. Och så besannas det att Guds ord ej bär bojor. Bröderna ordnade sitt tält till en Rikessal, där regelbundna möten hölls. En dag sände arbetsledaren upp en av sina män för att ge akt på bröderna och lyssna till vad som sades för att få något att anklaga dem för. Men då mannen hörde att bröderna talade om Gud, bibeln och Guds rike, tog han sådant intryck av detta, att han steg in i tältet, deltog i mötet helt öppet och talade om vilket ärende han från början hade kommit i. Han blev en vän till bröderna och hjälpte dem under den besvärliga tid de genomlevde på den kala ön.
Konventen i London och Paris i år besöktes av åtta grekiska bröder, som vid återkomsten berättade för oss om de många välsignelserna. Särskilt talade de om vikten av ”ren tillbedjan”, som betonades så kraftigt vid dessa stora sammankomster för Guds folk. Vi är nu redo att börja det nya året med förnyad styrka och ser fram emot tillväxt och utvidgning för den ”rena och obefläckade tillbedjan” här i landet.