Årsberättelse om arbetet i Sverige 1949—50

Ur Yearbook of Jehovahs Witnesses, 1951

JEHOVAS ande verkar på hjärta och sinne hos dem som ärligt söker sanning och rättfärdighet. Jehova Guds verksamma kraft är en oförliknelig makt och drivande kraft. Guds ande leder hans tjänare utöver hela världen, också dem som befinner sig i Sverige, till att arbeta i Rikets intresse. De som ”suckar och jämrar sig” i denna gamla värld och som söker sanning och rättfärdighet och tar ståndpunkt för Guds rike får också del av denna ande, som upplivar dem till Herrens tjänst. Denna upplivande ande ådagalägges tydligt däri, att så många av bröderna har blivit skickade att leda bibelstudier, bedriva den offentliga mötesverksamheten och taga del i alla de andra tjänstegrenarna som står öppna för Jehovas vittnen.

Bröderna i Sverige är lyckliga över resultatet för tjänsteåret 1950, och landstjänaren har sänt in en god rapport och omtalar några intressanta upplevelser.

Det har länge varit ett problem här i Sverige, hur vi skulle få vissa områden bearbetade och intresset där tillbörligt tillvarataget. Förra vintern tog vi upp saken i ”Informationer” och vid kretssammankomsterna; och bröder, som hade sådant arbete att de inte behövde bo på någon viss plats, uppmanades att undersöka om de skulle kunna flytta till någon av dessa orter. Några följde uppmaningen, och här följer en intressant redogörelse, som kom oss till handa just vid tjänsteårets slut. En familj på fem personer hade flyttat till ett visst distrikt och satt i gång arbetet där genom att uppsöka folk som visat ett visst intresse för flera år sedan, då pionjärer arbetade där, och vilkas adresser Sällskapet hade sänt dem. Resultatet blev, att efter fem månaders arbete finns där en grupp om 14 förkunnare, och flera är på väg.

Vid arbete från dörr till dörr i ett litet samhälle påträffades fyra olika familjer, som blev glada då de fick höra de goda nyheterna och begärde hjälp till att studera bibeln. Efter ett par studiekvällar ordnades en serie om sex offentliga föredrag. Den enda lokalen på platsen förvägrades dem, varför mötena hölls utomhus, trots att det var tidigt i maj, då det ännu är rätt kylig väderlek där uppe. Det var aldrig färre än 40 åhörare. Dessa möten gjorde pingstpredikanten rasande, och hans församling satte i gång med att bedja om regn för att förhindra våra möten. Efter tre veckor utan någon bönhörelse kom det slutligen regn, då fjärde föredraget skulle hållas, men detta kunde inte avhålla folk från att komma — försedda med regnkappor och paraplyer — och lyssna uppmärksamt under hela föredraget. Efter den betan slutade pingstförsamlingen att bedja om regn!

När sista föredraget i serien skulle hållas, hade många uttryckt sitt bekymmer: hur skulle de nu kunna få inhämta mera kunskap? Och de blev glada, då det pålystes att en av de intresserade hade erbjudit sitt garage som möteslokal för en studiekrets och redan hade gjort i ordning bänkar för detta ändamål. Det första studiet besöktes av 15 personer, och antalet växte för varje vecka. Till och med några av pingstvännerna började komma med. Deras predikant kallade då dit en ”expert”, som skulle avslöja Jehovas vittnens falska läror. Vid den tidpunkten hade hela samhället hört, vad vittnena predikar, och när de så fick lyssna till de vanliga gamla lögnerna, protesterade de kraftigt. Talaren hade särskilt klandrat att Jehovas vittnen predikar utan att taga betalt, vilket han ansåg vara ”ett exempel, som kan sätta hela den frireligiösa verksamheten i fara”. Några av publiken sade då åt honom, att nu hade han tydligt visat att han predikade för att tillgodose sitt eget intresse och inte för deras bästa.

Att få de intresserade med till kretssammankomsterna har också visat sig vara en verklig hjälp för dem att bestämma sig för att börja vara med i verket. Ett studium hade pågått rätt lång tid hos en familj, där mannen till och med känt till sanningen i 12 år, fastän han alltid varit mer eller mindre skeptiskt inställd. Efter mycken övertalning fick bröderna honom med till en sammankomst, och därefter började han göra framsteg. Då nästa sammankomst nalkades, skulle hans hustru resa och han skulle stanna hemma och sköta babyn. Kvällen före sammankomsten ringde han emellertid till vännerna och frågade om deras dotter, som i alla fall skulle stanna hemma och se till gården, skulle kunna ta hand om barnet, så att han också kunde resa till sammankomsten. När han kom dit, gick han strax med ut på gatorna för att annonsera om föredraget, och nästa dag gick han från dörr till dörr.

Den teokratiska skolan har naturligtvis i stor utsträckning bidragit till ökningen i den offentliga mötesverksamheten, i det att fler och fler bröder får ständig träning för denna gren av förkunnandet. Att den teokratiska träningen är värdefull och även uppskattas av folk som upplärts i ”denna världens” vishet framgår av följande: En pojke på 13 år fick till uppgift att hålla ett föredrag i sin skola och skulle själv få välja ämnet, men läraren skulle läsa hans manuskript innan han höll föredraget. Läraren frågade då pojken, om han själv hade skrivit föredraget (ämnet var: ”Hedningarnas tider”). ”Ja, och jag har också redan hållit det.” På den förvånade frågan ”Var då?” kom svaret ”I den teokratiska skolan”, varpå han fick fullt redogöra för denna anordning. ”Visst får du hålla det”, sade läraren, ”men är du inte rädd för att de andra pojkarna skall retas med dig för det efteråt?” ”Nej, inte alls. Och de vet för resten redan, att jag är ett av Jehovas vittnen.” När föredraget hade hållits, var läraren så belåten, att han genast uppmanade honom att utarbeta ett till, nu över ämnet ”Vem är Jehova?”; och de andra pojkarna går nu till vår unge broder för att få råd och hjälp, när de skall hålla föredrag i klassen.

En berättelse över tjänsteårets verksamhet i Sverige skulle inte vara fullständig, om man inte också nämnde, att några av oss hade den stora förmånen att få vara med vid den storslagna sammankomst som Jehovas folk samlades till i New York. Härifrån Sverige kunde 61 göra resan, och deras ytterst entusiastiska skildringar har redan börjat göra sin verkan, och vi är övertygade om att det skall bli mera av den sorten, när områdessammankomsterna hållits, ty där kommer ju en mera fullständig redogörelse att lämnas.