Jehova har format mig till något bättre

Det var mycket som gjorde intryck på mig den dagen, men framför allt människorna. Jag såg hur unga bröder och systrar arbetade hårt med uppgifter som utifrån sett verkade monotona och ganska trista, men ändå såg de så nöjda och glada ut. De behövde inte stå i rampljuset. Deras exempel lärde mig vad det innebär att tjäna Jehova på ett ödmjukt sätt.

Jehova har format mig genom åren och hjälpt mig att bli en bättre människa. Men jag ska ta det från början. Mitt sökande efter sanningen började redan som liten, då jag var buddist.

EN LITEN POJKE SÖKER GUD

Jag är född och uppvuxen i Chicago i Illinois i USA och är äldst av fyra syskon. Mina föräldrar kommer från Japan, men de emigrerade till USA för att satsa på den så kallade amerikanska drömmen. De ville att deras barn skulle få bästa tänkbara utbildning och lyckas i livet.

Mina föräldrar var djupt troende buddister. Mamma växte upp i ett hus som låg i anknytning till ett buddisttempel, och både hennes pappa och hennes två bröder var munkar. Så buddismen präglade min barndom. Det första jag gjorde varje dag när jag kom hem från skolan var att bränna rökelse och offra ris och vatten till vår buddastaty. Och varje söndag brukade vi gå till ett tempel och recitera mantran inför en liknande staty, som var större och täckt av guld.

En dag, när jag var i sjuårsåldern, kommer jag ihåg att jag satt och stirrade på vår buddastaty därhemma och funderade på vad som skulle hända när jag dör. Jag hade fått lära mig enligt buddismen att man blir en ande när man dör. Det slog mig att livet en dag skulle ta slut. Visserligen skulle jag kunna bli en ande då, men livet som människa skulle ta slut. Det kändes så sorgligt! I den stunden kände jag mig enormt hjälplös.

När jag var i tonåren började jag känna att de buddistiska ritualerna inte gav mig något. Det saknades något i livet. (Matt. 5:3) Någonstans kände jag ändå att det borde finnas en allsmäktig och levande Gud. Och jag ville veta vem han var. Jag tänkte att Bibeln kanske kunde ge mig svar. Så jag fick tag i en begagnad King James Version på en buddistisk festival – av alla ställen!

När jag var 17 träffade jag en broder som hette Wilson Bashou. Han kom fram till mig när jag var ute och gick med hunden och frågade: ”Vet du vad Gud har lovat ska hända i framtiden?” Sedan hade vi ett djupt samtal om Bibeln. Han läste Uppenbarelseboken 17:1 för mig och frågade: ”Vet du vad de ’många vatten’ som den prostituerade kvinnan sitter på syftar på?” Jag hade ju ingen aning, men han visade mig vers 15, där det står att de syftar på människor. Jag blev så imponerad av att Jehovas vittnen lät Bibeln förklara sig själv på det sättet. Innan vi skildes åt gav han mig en liten blå bok med titeln Sanningen som leder till evigt liv. Den boken förändrade mitt liv.

Tio dagar senare gick jag på mitt allra första möte hos Jehovas vittnen, och jag kommer aldrig att glömma hur det kändes att bli så varmt välkomnad. Sedan dess har jag fortsatt gå på mötena. Wilson började studera Bibeln med mig, och jag älskade allt jag fick lära mig. Ibland studerade vi i åtta timmar! Mina föräldrar blev väldigt oroliga för mig och var verkligen emot att jag studerade Bibeln. Men ju mer jag lärde mig desto mer övertygad blev jag, och 1983 blev jag döpt.

FRÅN UNIVERSITETSSTUDENT TILL PIONJÄR

Vid den tiden studerade jag medicin på ett ansett universitet. Mamma och pappa hade offrat mycket för att jag skulle kunna gå där. Jag kunde ju ha slutfört mina studier, men jag ville ge Jehova mitt allra bästa och tjäna honom på heltid.

Pappa sa: ”Om du lämnar universitetet kommer jag kasta ut dig!” Jag var förtvivlad och visste inte vad jag skulle göra. Jag älskade mina föräldrar och ville inte göra dem besvikna. Flera kvällar gick jag ut på campusområdet och såg upp mot stjärnhimlen och bad: ”Snälla Jehova, hjälp mig med det här beslutet.” När jag till slut bestämde mig för att hoppa av mina studier sa pappa åt mig att packa väskan och flytta ut. Jag ringde Wilson och berättade vad som hade hänt, och han sa att jag kunde bo hos honom. Så jag packade min väska med allt jag ägde och hoppade på en buss och åkte till hans lägenhet. Där och då kände jag ett enormt lugn. Jag visste att jag hade tagit rätt beslut.

Det kändes som att jag var en fågel som hade fått lämna sin bur! Jag var fri och kunde helt och hållet fokusera på att tjäna Jehova. 1984 började jag som pionjär.

Jehova lärde mig mycket under mina år som pionjär, bland annat hur viktigt det är med uthållighet. En eftermiddag kände jag att luften gick ur mig när det visade sig att ingen kunde samarbeta med mig. Motivationen var på noll, men jag gick ut ändå. Efter ett par timmar bestämde jag mig för att ta ett sista besök i ett hyreshus. Jag kände mig trött och ensam, och dessutom såg det ut att komma regn. Jag var nära att ge upp och bara åka hem, men så tog jag sats och gick upp till tredje våningen. Där stod en ung filippinsk man. Jag tänkte: ”Han är knappast intresserad.” Men så fel jag hade! Jag fick börja studera med honom, och längre fram blev han en broder.

FORMAD PÅ BETEL I BROOKLYN

Jag bodde hos Wilson i två år, men 1985 blev jag inbjuden till Betel i Brooklyn. Som jag nämnde i början fick jag arbeta i bokbinderiet. En dag när jag jobbade vid präglingsmaskinen lyckades jag förstöra hundratals bokomslag. Bröderna bad mig förklara för min tillsyningsman vad som hade hänt. Jag kom med en massa förklaringar till varför det hade blivit fel, men jag missade en viktig sak. ”Det är alltid fint att be om ursäkt”, sa min tillsyningsman på ett mjukt och snällt sätt. Den här händelsen fick mig att inse hur viktigt det är att erkänna sina misstag och säga förlåt.

Något som hjälpte mig att förstå hur man kan betjäna andra var att iaktta hur de äldre, erfarna beteliterna gjorde. En lunch satt broder Milton Henschel, en medlem av den styrande kretsen, vid vårt bord. Den dagen hade det kommit oväntat många gäster, så kökspersonalen arbetade febrilt med att servera alla. Några av oss yngre bröder klagade lite tyst på hur långsamt det gick. Utan att säga ett ord reste sig broder Henschel och började hjälpa servitörerna att ställa ut vattenkannorna, brödet och smöret på borden. Det han gjorde fick mig att tänka på hur Jesus betjänade apostlarna, och jag fick mig en lektion i ödmjukhet som jag aldrig kommer att glömma. (Joh. 13:3–5)

”DU BORDE LÄRA DIG JAPANSKA!”

År 1987 reste jag till Japan, och något som gjorde intryck på mig var att se hur ödmjuka och flitiga förkunnarna där var. Jag kände att jag väldigt gärna ville hjälpa till, men problemet var att jag inte hade lärt mig japanska. En syster på Betel, Michiko Oda, tittade mig rakt i ögonen och sa: ”Du borde lära dig japanska!” Och jag följde hennes råd. Jag hade ingen aning om hur mycket det skulle påverka mitt liv.

Några månader senare började jag tillhöra en japansk församling i New York. Att lära sig japanska ledde till att många dörrar öppnades och att jag kunde hjälpa till mer inom organisationen. 1989 var jag på min första japanska sammankomst i Los Angeles i Kalifornien, och under dramat där drogs mina ögon till en viss pionjärsyster som spelade en av rollerna. Hon hette Miwako Onami.

Miwako och jag gifte oss 1992, och efter det fick vi börja på Betel i Brooklyn tillsammans som par. Miwako är väldigt omtänksam och snäll. Hon tänker alltid på hur hon kan hjälpa andra. Jag har lärt mig mycket av henne om hur man ska behandla andra. Hon är verkligen en gåva från Jehova – en oändlig källa till glädje och tröst.

BETELTJÄNST OCH PIONJÄRTJÄNST I JAPAN

Efter några år blev Miwakos föräldrar, som bodde i Japan, allvarligt sjuka. Så 1999 blev vi förflyttade till Betel i Japan för att kunna ta hand om dem.

Betelfamiljen där tog emot oss med öppna armar, och vi gjorde oss hemmastadda. Jag lärde mig mycket av de japanska vännerna, särskilt om att vara gästfri och generös. Och de går verkligen in för sitt arbete. Dessutom är de bra på att samarbeta. Hur kommer det sig? Det ligger faktiskt djupt i den japanska kulturen att man ska samarbeta unisont istället för att försöka åstadkomma saker på egen hand. Deras fina exempel har motiverat mig att samarbeta med andra på ett ödmjukt sätt och se hur jag kan ha en liten del i att Jehovas avsikt blir verklighet.

Men det blev lite kulturkrockar emellanåt, och jag hade svårt att se varför bröderna hanterade saker på ett visst sätt ibland. Jag behövde lära mig att bli mer tålmodig och att inte reagera känslomässigt. Efter ett tag fick jag en mer balanserad inställning och insåg att Jehova kan välsigna vilket beslut som helst, så länge det är i linje med anvisningarna han har gett oss genom organisationen. Det är ju trots allt han som får saker att fungera.

Jag ser många likheter mellan den övning jag fick på Betel och den övning Mose fick av Jehova. Under de 40 år han var herde lärde han sig mycket om ödmjukhet. Innan dess hade han fått en högre utbildning, så han och jag hade ju lite liknande bakgrund. Jag insåg att min utbildning hade fått mig att bli stolt och att lita på mig själv. Men på Betel lärde jag mig att vara ödmjuk och att lita på Jehova. Jehova hade tålamod med Mose och formade honom till något bättre, och jag känner att Jehova har gjort samma sak med mig genom åren.

Vi tog hand om Miwakos föräldrar i ungefär 24 år innan de dog. Det var många telefonsamtal och många oroliga stunder och besök på sjukhuset. Hennes mamma, Masako, blev till slut så svag att hon knappt kunde stå på benen. Det var verkligen svårt för henne att komma på mötena och ut i tjänsten. De sista veckorna i hennes liv satt hon i rullstol. Men hon fortsatte ha en orubblig tro på Jehova. Hon sken upp så fort hon kom in på sanningen. Hennes exempel har verkligen gjort intryck på mig – det har lärt mig att tjäna Jehova med glädje och att vara nöjd oavsett omständigheter.

År 2024 förändrades vårt liv drastiskt. Efter att ha varit på Betel i över 30 år blev vi förordnade ut på fältet. Just nu är vi specialpionjärer på ön Okinawa och får predika för familjer som bor på en militärbas i närheten. Den övning vi fick på Betel gjorde att övergången till den här formen av tjänst gick smidigt. Vi försöker ha ett bra schema så att vi kan använda tiden på bästa sätt och fokusera på tjänsten för Jehova. Med hans hjälp har vi fått börja studera Bibeln med flera personer, och de har blivit som familj för oss. Vi har insett mer än någonsin hur viktigt det är att älska människor. Miwako och jag tackar Jehova varje dag för att vi får tjäna honom på det här sättet.

JAG VILL FORTSÄTTA FORMAS AV JEHOVA

Min familj motarbetar mig inte längre, men de har inte tagit ställning för sanningen än. Men Jesus lovade ju att de som lämnar sina familjer för att kunna bli hans lärjungar skulle få 100 gånger mer nu. De skulle få en stor andlig familj. (Mark. 10:29, 30) Jag har verkligen fått uppleva att det stämmer. Det finns så många familjer som har brytt sig om mig och visat mig kärlek under årens lopp – fler än jag kan räkna.

Jag har fortfarande kvar ”Sanningsboken” som jag fick av Wilson. Den lilla blå boken är en fin påminnelse om att Jehova en gång drog mig till sig. (1 Krön. 28:9) Jag vill fortsätta formas av honom och hjälpa andra att få reda på sanningen som leder till evigt liv.