Jehova har gjort stora ting för oss
OMKRING sju års militärregering. Krig i Sydatlanten. Inflation på omkring 500 procent om året. Allt detta har Argentina upplevt under de tio senaste åren.
Hur är det i dag? De ekonomiska problemen har inte minskat. Men en republikansk regering innehar makten, och inget krig rasar. Detta lands 30 millioner invånare ser därför framtiden an med allt större optimism. I synnerhet några är fyllda av en enastående lycka. Varför det? På grund av de stora ting som Jehova Gud har gjort.
Det finns nu omkring 55.000 Jehovas vittnen som med Guds välsignelse sprider goda nyheter om trösterika ting i detta sydamerikanska land. Det är detta som har skänkt så många invånare i Argentina glädje i livet.
Den första säden sås
Verket med att predika Riket i detta land började år 1924, då J. F. Rutherford (som då var president för Sällskapet Vakttornet) sände Juan Muñiz hit för att ta hand om Rikets intressen. Omkring ett år senare kom Carlos Ott och började sprida de goda nyheterna bland den tysktalande befolkningen. På så sätt såddes den första säden av Rikets sanning i Argentina.
År 1945 fanns det 363 förkunnare av Riket i Argentina. Året därpå anlände missionärer utexaminerade från Vakttornets Bibelskola Gilead. Broder Gwaenydd Hughes och syster Ofelia Estrada, båda argentinare, var de första av en lång rad Gileadelever som kom för att tjäna i detta land. Bland dessa var Charles och Lorene Eisenhower, såväl som Helen Wilson, och de kom alla tre år 1948. De är fortfarande verksamma i Jehovas tjänst här — efter omkring 36 år. Helen Nichols, som också kom år 1948, avslutade sin jordiska levnadsbana på sitt missionärsdistrikt i Tucumán år 1974.
De första hindren uppstår
Eftersom vi ökade till antalet, var det många unga vittnen i värnpliktsåldern som tog ställning som neutrala kristna. (Jesaja 2:2—4; Johannes 15:19) Detta medförde motstånd. Likväl fick Sällskapet Vakttornet lagligt erkännande år 1950, men bara för en kort tid. Längre fram under det året drogs detta erkännande in, och under de 33 följande åren framhärdade Jehovas vittnen utan det.
Men även under sådana svåra omständigheter fortsatte predikandet om Riket att öka. År 1974 beslöt Jehovas vittnens styrande krets att våra tidskrifter Vakttornet och Vakna! skulle tryckas i landet. Det gjordes således upp planer för att installera den första rotationspressen som någonsin använts av Sällskapet i Argentina. Själva pressen kom från Frankrike, en skärmaskin från Tyskland och häftmaskinen från Förenta staterna. Alla dessa maskiner var gåvor från respektive avdelningskontor. Vi var tvungna att övervinna många problem innan vi kunde trycka våra första tidskrifter i Argentina, men vilken glädje vi kände, då Vakttornet för 15 april 1975 rullade ut från pressen!
År under förbud
År 1976 stängde en ny militärregering våra Rikets salar. Våra barn relegerades från skolan, och över hela landet arresterades Jehovas vittnen för att de predikade de goda nyheterna. Kulmen kom den 7 september 1976, då Sällskapets tryckeri och kontor stängdes. Enbart bostadsdelen för Betelfamiljen förblev öppen. Allt detta blev resultatet av en order som ”absolut förbjöd Jehovas vittnens verksamhet och spridandet och det offentliga utövandet av deras läror i hela nationens territorium”.
Därmed började år av svårigheter. Men detta var också en tid då vi blev andligen styrkta och berikade. Aldrig förr hade vi fått så stor publicitet i pressen. Tidningsrubrikerna hjälpte till att berätta vad som hände under ett antal år: ”Vittnen fängslade för vägran att erkänna patriotiska symboler”; ”Barn utestängs från provinsiella grundskolor”; ”Studerande bland Jehovas vittnen får åter inträde”; ”Jehovas vittnens verksamhet tillåten”.
I mars 1979 avkunnade Högsta domstolen en gynnsam dom i fallet Juan Carlos Barros kontra Consejo Nacional de Educación (det nationella utbildningsrådet). Broder Barros’ två söner, Paul och Hugh (sju respektive åtta år gamla), hade relegerats från skolan för att de vägrat ta del i en flagghälsningsceremoni. (Jämför 2 Moseboken 20:4—6; Daniel 3:1, 16—18; 1 Johannes 5:21.) Domslutet löd delvis: ”[Deras] handling, enbart passiv i fallet, ... kan inte betraktas som en rationell manifestation av bristande respekt för de patriotiska symbolerna, utan visar snarare lydnad för föräldramyndigheten.” Därmed erkändes det att det religiösa ställningstagande som vittnenas barn gjort inte på något sätt var förbundet med bristande respekt för Argentinas nationalsymboler.
Våra barns rättigheter upprätthölls också i fallet Aurelio Francisco D’Aversa kontra landets regering. Lärarrådet hade beslutat att utestänga D’Aversas barn från alla skolor i landet, men när fallet kom upp i federala appellationsdomstolen avkunnades en gynnsam dom. Det skapade några mycket intressanta prejudikat. Domare Tonelli nämnde att de flesta av landets medborgare spontant visar sina känslor för nationalsymbolerna och sade sedan: ”Å andra sidan skulle det störa samvetet hos de flesta som har en fast patriotisk övertygelse att se någon bli tvingad mot sin inre övertygelse att visa liknande känslor utan uppriktighet.” Domare Barletta erkände ”bristen på fakta som röjer förakt, bristande respekt eller offentligt visad sådan från eleven D’Aversas sida”. Högsta domstolen bekräftade senare detta beslut.
Förbudet mot verket år 1976 var uppenbarligen orsaken till att antalet lovprisare av Jehova sjönk från 33.503 det året till 31.846 år 1977. Men så fort bröderna blev vana vid de nya förhållandena kom predikandet om Riket i gång igen.
Så småningom började vi även ha mindre sammankomster, först för enbart de äldste och deras hustrur och senare för alla medlemmar i församlingarna. Dessa sammankomster hölls på de mest otroliga platser — på avsides belägna platser på landet, i skjul som användes för fårklippning och till och med i hönsgårdar. Vilka lyckliga dagar vi hade tillsammans, då vi fick njuta av andlig undervisning!
Någonting som var ännu viktigare var att vi aldrig missade något nummer av Vakttornet som vi studerade varje vecka. Dessa tidskrifter trycktes på små offsetpressar på olika platser. Detta krävde hårt arbete och satte ofta våra bröder i fara att förlora sin frihet. Under denna tidsperiod räknade dagspressen upp tusentals människor som hade försvunnit, men inget Jehovas vittne försvann. Trots alla hinder som uppstod ökade Guds folk med 57 procent under åren 1977 till 1984, då mer än 18.000 nya förkunnare av Riket slöt sig till dem.
Full frihet beviljas
I själva verket kom vår frihet i två etapper. Först upphävde militärregimen förbudet den 12 december 1980. Då var verket inte längre förbjudet, även om det fortfarande inte var lagligt erkänt. Slutligen erkände den nuvarande regeringen sammanslutningen Jehovas vittnen. Detta steg togs den 9 mars 1984 av dr María T. de Morini, statssekreterare i departementet för religionsfrågor.
Då hade vi alla de långa åren bakom oss, de år då vi kämpade för att få lagligt erkännande. Vi kunde för första gången sätta upp skyltar på våra Rikets salar för att visa var de fanns. Tillkännagivandet genom vår lagliga inskription fick oss att känna oss som ”drömmande”, och ”vår tunga [uppfylldes] med jubel”! Ja, Jehova hade sannerligen ”gjort stora ting” för oss. — Jämför Psalm 126:1, 2.
Rikets tillväxt skänker glädje
Med det lagliga erkännandet följde en storslagen tillväxt. På grund av den gjordes det upp planer för att bygga en sammankomsthall, vår första. Den skulle byggas nära Moreno, omkring 40 kilometer från Buenos Aires. Denna hall skall rymma 2.200 personer. På samma tomt finns det också en gård som kan förse Betelfamiljens 78 medlemmar med mycket av den mat de behöver.
Tjänsteåret 1985 började med ett nytt förkunnarrekord — 51.962 i december. Antalet församlingar steg till 730. Hur lyckliga var vi inte, då 135.379 samlades år 1985 för att fira åminnelsen av Kristi död! Och i januari 1985 avslutade vi vår serie områdessammankomster ”Guds rikes tillväxt” med en sammanlagd närvarosiffra på 97.167 personer — 17.000 fler än föregående år.
Denna ökning har medfört att avdelningskontoret blivit för litet för våra behov. Vi fick möjlighet att köpa ett byggnadskomplex, som kan inrymma tryckeriet och kontoren. Vi planerar att på en granntomt bygga ett tio våningar högt bostadshus för själva Betelfamiljen.
Vi hoppas att de nya byggnaderna skall ge oss möjlighet att ta god vård om Rikets intressen i Argentina. Vi ser optimistiskt på framtiden och är verkligen tacksamma för de stora ting som Jehova gör för dem som älskar honom.
[Bild på sidan 27]
Tidningsrubriker skildrar problemen under förbudet och slutligen den återvunna religiösa friheten