Det lyckliga Trinidad har verklig orsak att glädja sig
NÄR du hör namnet Trinidad, vad kommer du då att tänka på? En orkester med oljefat som slaginstrument? Calypsomelodier? Ja, denna karibiska ö är den ursprungliga platsen för båda dessa företeelser. Den är också en plats där det finns vänliga, gästfria människor, som finner glädje i livet och i en fest då och då. Deras främsta fest — karnevalen, som hålls två dagar innan fastan börjar — lockar tusentals besökare varje år.
Trinidad är en liten, vacker ö, den sista i en tropisk ökedja som sträcker sig från Puerto Rico och nästan ända fram till Venezuelas kust. Under många år var de flesta av dessa öar kända under benämningen Brittiska Västindien. Våra grannar i Venezuela kallar Trinidad La Isla Bella, eller ”Den vackra ön”, medan andra kallar den kolibriernas land.
Här finns berg, dalar och slätter, alla beklädda med frodig grönska. Det finns glittrande strömmar i dalarna, där man finner kakaoplantager. Kilometervis av stränderna på östra sidan av ön är beströdda med kokospalmer, och stora sockerplantager täcker de centrala slätterna. Här finns också tropiska fåglar: de scharlakansröda ibisfåglarna, ägretthägrar, kolibrier, papegojor och många andra. Det finns inte många vilda djur här, men man kan se stora hjordar av tama vattenbufflar på sockerplantagerna.
På denna ö med behagliga kontraster finner man också en befolkning som är nästan lika varierande som landskapet. Denna blandade och flerspråkiga befolkning återspeglar på ett utmärkt sätt Trinidads historia. Sedan Kristofer Columbus upptäckte denna ö har den styrts eller befunnit sig under inflytande av en följd av nationer — Spanien, Frankrike och England. I många år rådde det slaveri här, och när detta avskaffades hämtades tusentals indier hit för att arbeta på sockerplantagerna i stället för de befriade negrerna. Dessa utgör de två huvudsakliga raserna på Trinidad, men ett antal europeiska nationer är representerade, och här finns också ett stort antal kineser. Uppblandningen av dessa olika grupper genom äktenskap har gett upphov till en blandras med vackra och vänliga människor. Många religioner blomstrar här, och de största grupperna är romerska katoliker, anglikaner, hinduer och muslimer.
Andlig glädje uppstår
”Jehova själv har blivit konung! ... Må de många öarna fröjda sig”, heter det i Psalm 97:1 (NW). Och den kristne aposteln Paulus uppmanade medtroende: ”Gläd er i Herren alltid.” (Filipperna 4:4) Det var år 1912 som den andliga glädjen började för människor i många delar av Trinidad och Tobago. Sällskapet Vakttornet gav då i uppdrag åt Evander J. Coward att utföra evangeliseringsarbete på dessa öar.
Ett äldre Jehovas vittne med indisk och hinduisk bakgrund erinrar sig: ”På podiet gjorde broder Coward ett imponerande intryck i sin svarta bonjour, som var talarnas klädsel på den tiden. Han hade en maskulin stämma och använde ett avsevärt mått av eftertryck och modulation. Han hade vanan att höja högra handen och knäppa med fingrarna för att ge eftertryck åt en sak.”
Redan från början av broder Cowards föredragsverksamhet i städerna fanns det somliga som gladde sig åt de underbara sanningarna, som befriade dem från slaveri under det stora Babylon. (Uppenbarelseboken 18:2, 4) Religiösa motståndare framförde anklagelsen att Coward undervisade om att det inte fanns något helvete. I själva verket visade han att bibelns helvete är detsamma som mänsklighetens gemensamma grav. (Job 14:13) De som tog emot de goda nyheterna med uppskattning gladde sig också över att få veta att Jehova Gud, Jesus Kristus och den heliga anden inte utgör någon treenighet. Andra bibliska sanningar beredde dem glädje, allteftersom de fortsatte att komma tillsammans och studera tillsammans.
På kort tid hade studiegrupper organiserats på många platser. Den första gruppen träffades i Gilbert L. Talmas hem i Port of Spain. Men gruppen blev snart för stor för hans hem, och man hyrde en samlingslokal, som tjänade som församlingens mötesplats i 62 år. År 1919 var 214 personer närvarande vid Herrens kvällsmåltid. (1 Korintierna 11:20—26) Ett antal personer som omfattade den sanna kristendomen under broder Cowards tid visade sig trogna ända till sin död många år senare.
Motstånd och ytterligare hjälp
Efter första världskriget bröt sig motståndarelement ut i små grupper, som kritiserade Sällskapets verksamhet och försökte motarbeta den. Men de hade ingen framgång, och i våra dagar kommer man knappt ihåg deras ansträngningar.
Medan broder Coward fortfarande befann sig på Trinidad, fick han sällskap av William R. Brown, som blev en nitisk förkunnare av de goda nyheterna. Så småningom blev denne välkänd i Västafrika som ”Bibel-Brown”. Han tillbringade också många år i heltidstjänsten på Trinidad och åstadkom mycket, när det gällde att hjälpa människor att glädja sig åt sanningen. Förutom att broder Brown höll föredrag och vittnade från hus till hus, visade han ”Skapelsedramat i bilder” för stora åhörarskaror. Man kommer ännu ihåg honom och hans hustru för deras verksamhet med att sprida bibliska sanningar på Trinidad och Tobago.
Under 1920-talet tillbringade John C. Rainbow och George Young någon tid på Trinidad och utförde en utmärkt tjänst i fråga om att ge stabilitet åt Jehovas folk och deras verksamhet här, trots den motståndargrupp som hade dykt upp. I en rapport skrev Young: ”Sanningen sprider sig snabbt på Trinidad. Bröderna här utför ett gott arbete. I vissa avseenden är Trinidad det bästa området i Västindien att sprida sanningen på.” Vid sin sista rundresa talade Young på huvudläktaren i Queen’s Park Savannah. Trettioåtta år skulle förflyta, innan Jehovas vittnen på nytt hade sammankomst där.
Att tjäna under förbud
Utvecklingen gick inte särskilt snabbt i början av 1930-talet. Så hände det sig den 20 augusti 1936 att Sällskapets publikationer och till och med bibeln utan förvarning belades med förbud. Någon liten tid senare tillät man att bibeln och några av våra andra publikationer fick införas på ön. Men själva förbudet varade i nio år. Om man under denna tid fann att någon person innehade litteratur som stod på listan över förbjudna publikationer, kunde denna person bli arresterad och satt i fängelse. Därför hände det sig att många vittnen blev arresterade och satta i fängelse under någon tid.
En broder som tillbringade två månader i fängelse hade många utmärkta tillfällen att vittna för de andra internerna. Under de sju söndagar han befann sig i fängelset hade han privilegiet och glädjen att tala till drygt 200 fångar. De föredrog att lyssna till honom framför att delta i någon gudstjänst i fängelsekyrkan.
Missionärer anländer
I mars 1946 sändes en missionär, Alexander Tharp, till Trinidad för att arbeta på Sällskapet Vakttornets avdelningskontor tillsammans med den åldrade och sjuke Gilbert Talmal. Broder Tharps ankomst sammanföll med det besök som N. H. Knorr och F. W. Franz från huvudkontoret i New York gjorde. Detta var första gången som Trinidad någonsin fått besök av Sällskapets president eller vicepresident. Ett konvent arrangerades med hjälp av tre missionärer, som var placerade på grannön Barbados, vilken stod under överinseende av avdelningskontoret på Trinidad. Denna utmärkta sammankomst visade sig vara en milstolpe, eftersom 39 personer blev döpta och 1.611 var närvarande vid det offentliga föredrag som broder Knorr höll.
Senare detta år sändes ytterligare åtta missionärer till Trinidad. Man inköpte en ny byggnad för avdelningskontoret, och denna tjänade också som missionärshem. Den kom att användas som avdelningskontor i 26 år. Så småningom kom ett sammanlagt antal av 30 missionärer att tjäna på Trinidad under olika perioder, och man bedrev sitt arbete med utgångspunkt från tre missionärshem. Med tiden fick de sällskap av ett antal lokala vittnen, som utbildats vid Vakttornets Bibelskola Gilead och som sedan återvände till Trinidad. Några missionärer har tjänat här troget ända till sin död. I dag finns den första missionären som sändes till Trinidad kvar tillsammans med sex andra. Trots att de erfar en del av de problem som är förbundna med att åldras, finner de fortfarande glädje i att bära frukt och göra tjänst till ära för sin himmelske Fader. — Johannes 15:8.
Verksamheten tillväxte snabbt under några år. Det fanns 325 förkunnare av Riket på Trinidad och Tobago i maj 1946, men på tio år steg antalet till 1.447. Det var inte ovanligt att en missionär ledde 25 eller fler bibelstudier i hem varje vecka. Många gled bort med tiden, men somliga som studerade redan år 1946 tjänar som förordnade kristna äldste i dag.
Resande tillsyningsmän befrämjar lyckan
Församlingarna under de första åren var små, och de flesta av dessa hade ingen elektricitet i sina möteslokaler. Resande tillsyningsmän bodde i vittnenas anspråkslösa hem, åt med dem och kunde glädja sig åt deras umgänge. Det var lätt att församla åhörare till offentliga tal. Under många år var det därför vanligt att man höll två tal varje vecka — ett i Rikets sal och ett annat i skenet av en gaslykta i det fria under det utskjutande taket till någon butik.
En gång såg en kretstillsyningsman, som stod och talade under ett butikstak, en hårig spindel (en tarantelspindel) komma in i ljuskretsen. Långsamt och målmedvetet gick spindeln framåt tvärs över det upplysta området och försvann i mörkret. Vart den tog vägen fick man aldrig veta, men kretstillsyningsmannen hade ganska besvärligt att koncentrera sig under återstoden av detta tal.
Besök av kretstillsyningsmän har styrkt församlingarna. Allt fler människor har glatt sig åt att få lära känna sanningen, och det andliga framåtskridandet har fortsatt. Nu tjänar vittnen som är födda i landet i krets- och områdesverksamheten.
Några som har glatt sig
Under årens lopp har människor av alla slag funnit glädje i sanningen. En ung kines som var invalid ställde till exempel många intelligenta frågor och gjorde snabba framsteg med hjälp av ett bibelstudium. Sedan skrev han till Knights of Columbus (Columbusriddarna), sjundedagsadventisterna och en muslimsk grupp för att få upplysningar som han kunde jämföra med vad han fick lära sig. Men ingen av dessa kunde ge tillfredsställande svar på hans frågor. Den här unge mannen var oförmögen att vara närvarande vid möten, men han tog ändå del i dem — per korrespondens. Han blev döpt privat och höll sig alltid à jour med sanningen fram till dess att han för någon tid sedan dog som en nationellt känd konstnär.
Förkunnare fick kontakt med en ung flicka, och hon avslöjade att hon kunde spå. Men hon visade stort intresse för bibeln, och man ordnade ett studium för henne. Med tiden förstod hon tydligt Jehovas syn på spiritism och förstörde alla sina böcker och andra ting som var förbundna med ockultism. (Apostlagärningarna 19:18—20) Efter sitt dop flyttade denna unga kvinna till Förenta staterna, där hon har tjänat som heltidsförkunnare av Riket under ett antal år.
Somliga från andra länder har lärt känna bibelns sanningar på Trinidad. För några år sedan kom en ung akademiker hit för att börja sin första läraranställning. Han och hans hustru hade radikala uppfattningar och en ateistisk inställning. Fastän han hade en viss kännedom om sanningen, hade han många frågor och ringde till avdelningskontoret för att få ett sammanträffande. De skaffade sig en del av vår litteratur. Nästa vecka fick de besök av ett gift par som var vittnen, och dessa frågade: ”Vilka frågor var det ni ville samtala om?” Svaret löd: ”Inga frågor!” De hade läst böckerna och hade blivit övertygade om att evolutionen är fel och att bibeln har rätt. De började omedelbart vara med vid möten och förändrade sin klädstil och sitt yttre. Snart tog de del i tjänsten på fältet. Efter att ha tillbringat ett år på Trinidad återvände de till England och lyckades hjälpa några släktingar att tillägna sig kunskap om bibelns sanningar.
Många ungdomar här har övervunnit dåliga vanor och kan nu ”tjäna Herren [Jehova] med glädje”. (Psalm 100:2) Som exempel kan nämnas en viss knarklangare, som tjänade mer än 1.000 kronor om dagen. Han blev arresterad ett antal gånger och tycktes befinna sig i en hopplös situation. Sedan fick han en dag besök av en förutvarande vän och narkotikamissbrukare, som hade blivit ett Jehovas vittne efter att ha renat sitt liv. Ett bibelstudium anordnades, och den förutvarande knarklangaren säger: ”Under de följande två veckorna började jag förändras. Jag började raka mig och vara med vid möten. Jag klippte håret och började klä mig som bröderna gjorde. Efter en kort tid upphörde jag med knarklangandet. Efter omkring 11 månader blev jag en regelbunden förkunnare. När jag nu ser en polis, känner jag mig inte längre nervös.”
Fortsatt anledning till glädje
År 1972 anskaffade man större lokaler för avdelningskontoret och Betelhemmet. Senare tillkom en ny tillbyggnad. Denna utveckling är resultatet av att Jehova välsignat vårt arbete på Trinidad och Tobago. Vi gläder oss speciellt åt att gå framåt i vår kunskap om Gud och hans Son, och vi uppskattar mycket privilegiet att tjäna Jehova. Han fortsätter att välsigna vår verksamhet med att församla dem som älskar honom. År 1982 nådde vi ett högsta antal på 3.444 förkunnare av Riket, och 9.100 personer var närvarande vid åminnelsen av Jesu Kristi död.
Vi har sannerligen verklig orsak att glädja oss i vår tillbedjan av och tjänst för Gud. Och det är vår uppriktiga bön att vi, tillsammans med våra medtroende utöver hela jorden, kan fortsätta att bära mycket frukt till ära för vår Fader, Jehova.