En granskning av Uppenbarelseboken

OM DU skulle räkna upp de ting som kan göra dig lycklig, skulle du då ta med bibelboken Uppenbarelseboken i den uppräkningen?

De flesta skulle troligen inte göra det. Men alla som i någon mån förstår Uppenbarelseboken kan instämma i aposteln Johannes’ ord i inledningen till den boken: ”Lycklig är den som högläser och lyckliga de som hör denna profetias ord och som iakttar de ting som är skrivna i den.” — Uppenbarelseboken 1:3.

”Men”, kanske du säger, ”det är så svårt att förstå det som står i Uppenbarelseboken.” En orsak är att stora delar av den är skrivna på symboliskt språk. För att förstå innebörden behöver vi kunskap både om bibeln som helhet och om hur Gud har handlat med sitt folk genom tiderna.

Du kanske har stött på en annan svårighet när det gäller att förstå Uppenbarelseboken. Eftersom den innehåller så många olika syner eller beskrivande bilder, har många människor svårt att se det större sammanhanget i boken. De koncentrerar sig på enskilda träd, så att säga, i stället för att gå några steg bakåt och se hela skogen. Låt oss med tanke på detta undersöka Uppenbarelseboken på ett sätt som visar hur dess olika delar eller syner har samband med varandra. Som en ledtråd kan vi lägga märke till att en sekvens, till exempel de sju sigillen, leder till en annan serie — de sju trumpeterna. Bilden på sidan 25 bör kunna hjälpa dig. Vi kommer under genomgången bara att tillägga några få kommentarer om tolkningen. Fler sådana kommentarer finns i de böcker som nämns här nedan.a

Uppenbarandet börjar

Uppenbarelseboken är skriven i form av ett brev som aposteln Johannes skrev omkring år 96 v.t. till ”sju församlingar” i Mindre Asien, vilka representerar hela församlingen av de med anden smorda kristna. (1:4) Introduktionen (1:1—3) identifierar Gud som källan till och Jesus som kanalen för uppenbarelsen. Där blir de som hör och iakttar profetians ord tillförsäkrade lycka.

Sedan aposteln har nämnt Jehova och Jesus, presenterar han sig själv och visar att det som följer särskilt gäller ”Herrens dag” (från och med år 1914). Han får en syn av den uppståndne Jesu strålande person, den genom vilken boken gavs åt Johannes. Brev skall skrivas till sju församlingar. (1:4—3:22) Jesus kände till det andliga tillståndet hos de kristna det gällde, och han ger beröm, råd och förmaningar. Detta bör göra oss förvissade om att Gud har undervisat och fostrat dem som i himmelen skall härska som kungar över jorden.

Sedan Johannes har sett den som är kanalen för uppenbarelsen, får han en syn av dess upphovsman. (4:1—11) Gud är härlig och vördnadsbjudande, han förtjänar vår beundran och tillbedjan. Runt Guds tron finns det levande skapelser som framhäver hans egenskaper. Tjugofyra äldste (kristna som härskar i himmelen) tillber Skaparen, och de visar också i ord att de anser att alla skapelser bör handla på samma sätt. Jehova har en förseglad skriftrulle, men vem kan öppna den? — 5:1—4.

Johannes ser Lammet, Jesus, ta skriftrullen. I kapitel 5 förklaras det att Kristus är värdig denna ära. Vi bör därför tillerkänna honom ära och vara intresserade av bokrullens budskap om Guds uppsåt rörande himlen och jorden i vår tid. I stället för att bara läsa bokrullen får Johannes se händelserna utspelas. Kristus börjar bryta dess sju sigill.

Det första sigillet visar Jesus som en kunglig härskare som rider ut till den slutliga striden. Det andra, tredje och fjärde sigillet förebildar genom andra ryttare krig, hungersnöd och död i mycket stor skala (sådant som vi har sett sedan första världskriget), vilket sänder stora skaror av människor till hades, graven. I samband med att det femte sigillet bryts ges en försäkran om att Gud kommer att hämnas de kristna som har blivit förföljda och fått lida martyrdöden. När det sjätte sigillet bryts, får Johannes se att det kommer att ske förändringar i himlen och på jorden och att människor kommer att försöka gömma sig undan Guds kommande vrede. — 6:1—17.

Under ett uppehåll, innan det sjunde sigillet bryts, ser Johannes vilket verk som måste utföras innan Gud tillåter vedermödans tillintetgörande storm att bryta ut. (7:1—17) Arbetet med att förse de 144.000 med sigill måste fullbordas. (Senare [14:1—3] visas det när arbetet är fullbordat.) Att änglarna håller tillbaka den tillintetgörande vedermödan gör det möjligt för den ”stora skaran” att vinna Guds godkännande och att tillbedja honom tillsammans med de 144.000. Nu bryts det sjunde sigillet, och då följer en kort period av bön och förberedelse för vad som skall komma. — 8:1—6.

Sju trumpeter

Sju änglar står i begrepp att blåsa i sju trumpeter. (Guds tjänare på jorden började frambära domsbudskap vid sina konvent åren 1922—1928.) Under det att en serie av sju sigill bryts utvidgas således det sista sigillet till att omfatta en syn om sju andra ting — trumpeter. Fem trumpetliknande budskap som rör element i Satans organisation förkunnas. Det femte inbegriper en plåga bestående av gräshoppslika predikare; det sägs också vara det första av tre ve. När den sjätte trumpeten ljuder, nämns frisläppandet av dem som är bundna vid Eufrat, där det forntida Babylon låg. (I modern tid blev en del kristna frigivna från babylonisk fångenskap efter första världskriget.) I synen visas också en härskara av 200.000.000 ryttare. — 8:7—9:21.

Efter den sjätte trumpeten följer ett avbrott, och Johannes ser en ängel med en liten, ätbar bokrulle. (10:1—11) Aposteln får reda på att i de dagar då den sjunde trumpeten ljuder kommer Guds hemlighet att fullbordas. Sedan får han äta upp bokrullen och får reda på att han skall utföra ytterligare arbete med att profetera. Han får också mäta upp (det andliga) templet. Johannes får höra talas om vittnen som profeterade en tid (1914—1918), som dödades av vilddjuret och som slutligen blev återuppväckta. Lägg märke till att ett vilddjur förs in i bilden men att det ännu inte förklaras. Vittnenas uppståndelse föregår en jordbävning i det avfälliga Jerusalem, vilket för den sjätte trumpeten och det andra ve till sitt slut. — 11:1—14.

När den sjunde trumpeten ljuder, görs ett tillkännagivande om det upprättade Riket (det ”tredje ve” för Guds fiender). Detta leder till förbittrad förföljelse från nationerna. (11:15—19) Nästa kapitel förklarar utförligare vad som har hänt. Johannes ser en strålande kvinna (Guds himmelska organisation) som lyckligt och väl föder en son (Riket) trots djävulens motstånd. Efter ett krig i himmelen kastas Satan ner till jorden, där han förföljer den kristna kvarlevan på grund av deras trohet. (12:1—17) Detta utgör en varning om den främste fienden — Satan. Men andra fiender visar sig också. En är ett vilddjur (djävulens vilddjurslika politiska organisation) som kommer upp ur havet. Det för krig mot de kristna, som därför behöver uthållighet och tro. (13:1—10) Ett annat vilddjur med två horn, som uppmuntrar till tillbedjan av bilden av vilddjuret från havet, utgör en träffande bild av den anglo-amerikanska politiska sammanslutningen som har dominerat världsscenen på senare tid. — 13:11—18.

Kommer dessa fiender att förhindra att de 144.000 blir försedda med sigill? Nej! Johannes ser de 144.000 stå lyckliga och sjunga på Sions berg. (Allt detta sker under den sjunde trumpeten.) Sedan varskor speciellt tre änglar om problem som väntar fienderna. En ängel förklarar att Gud skall verkställa dom. Han ger därför befallningen: ”Frukta Gud och ge honom ära.” Den andra förkunnar att det stora Babylon har fallit. Den tredje utlovar att de som tillber vilddjuret eller dess bild skall plågas. Andra änglar förutsäger en skörd och tillkännager tillintetgörelsen vid Harmageddon. — 14:1—20.

Sju skålar och det stora Babylon

Efter dessa domar och förhandsupplysningar ser Johannes sju änglar med sju hemsökelser. (Detta sker också under den sjunde trumpeten, så ännu en gång övergår en serie i nästa.) Trots förföljelsen är det många som är segerrika, och de sjunger lovsånger. De sju änglarna skall gjuta ut sju skålar med förbittring, vilket visar hur Gud ser på olika förhållanden i världen och vad resultaten eller verkningarna av hans domslut kommer att bli. Likt den sjätte trumpeten har den sjätte skålen att göra med Eufrat (Babylon). Församlandet till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” (Harmageddon) nämns också, men inga detaljer ges ännu. I samband med den sjunde skålen säger en röst: ”Det har skett!”, och det stora Babylon rämnar och faller. — 15:1—16:21.

Uppenbarelseboken ger sedan en förklaring till tillintetgörelsen av det nutida Babylon, och vi påminns om hur det forntida Babylon var en källa till falsk religion. Babylon i Uppenbarelseboken liknas vid en sköka som rider på ett scharlakansrött vilddjur med sju huvuden som representerar kungar — en åttonde kung härrör från de föregående sju. (Detta är en träffande bild av Nationernas förbund som senare ersattes av FN. Båda organisationerna har utgjorts av många nationer.) En ängel säger att vilddjurets militariserade horn med tiden kommer att strida mot Lammet. Men först skall de tio hornen vända sig mot skökan och tillintetgöra henne. (17:1—18) Människor uppmanas att gå ut ur det religiösa stora Babylon innan detta sker. Sedan hon har tillintetgjorts, kommer kungar och köpmän att sakna henne, men himmelen gläder sig åt hennes fullständiga och slutgiltiga tillintetgörelse. (18:1—24) Gud bör lovprisas för att han har verkställt denna dom. Det är en källa till glädje i särskilt hög grad för Lammets brud av ”heliga”. Hon har nämligen segrat över skökan. — 19:1—10.

Nu återgår skildringen till att utförligare behandla Guds krig och dem som strider mot Lammet. Organisationer och individer som motstår Lammet möter sitt slut. (19:11—21) Vad händer med de onda andarna? Satan slungas därefter ner i avgrunden för tusen år. Under den tidsperioden skall Kristus och de 144.000 vara kungar och präster i särskild bemärkelse. I synen görs ett snabbt hopp till slutet av de tusen åren för att visa Satans fullständiga slut. Synen ger en bild av hans lössläppande och somliga människors uppror. Tillsammans kastas de i eldsjön. (20:1—10) Sedan går synen tillbaka i tiden och beskriver händelser under tusenårsriket. De döda visas vara uppståndna, och de blir dömda som värda att antingen få evigt liv eller bli tillintetgjorda. — 20:11—15.

Eftersom den gamla himmelen och jorden har flytt undan, får Johannes se en ny himmel och en ny jord och även de välsignelser som dessa skall medföra för människorna. Han ser också en stad, inte Babylon, utan Kristi brud. Den är helig och fullkomlig, och en livets flod går ut från den. Överflödande föranstaltningar görs för ett liv i hälsa. Uppenbarelsebokens serie av syner närmar sig sitt slut i och med denna strålande höjdpunkt — bilden av den nya tingens ordnings regerande organisation. — 21:1—22:7.

Johannes blir känslomässigt överväldigad och vill tillbedja den som har förmedlat synen, men han blir tillrättavisad. Profetian skall inte förseglas. De som hör den skall inbjuda andra att ”fritt ta av livets vatten”. Ingen skall lägga något till bokrullen eller ta något bort från den. Jesus påminner läsarna ännu en gång om att han kommer snabbt. Johannes instämmer och avslutar med en bön om välsignelse över de heliga. — 22:8—21.

Kan du nu, när du ser på illustrationen här intill, säga att du har ett bättre grepp om vad Uppenbarelseboken innehåller och hur de olika detaljerna i den har samband med varandra? Det behövs emellertid mer. Vi bör studera och helt och fullt förstå den symboliska innebörden i synerna i denna inspirerade bok och tillämpa dess budskap på vårt eget liv. Då kommer vi att få röna välsignelser, däribland den lycka som Johannes nämnde i de inledande verserna.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

Brytandet av sju sigill leder till att sju trumpeter ljuder

När de sista tre trumpeterna ljuder uttalas ve. Det tredje ve leder till en serie av sju skålar

Sju änglar utgjuter skålar med Guds förbittring, sju plågor, över jorden