Människofruktan blev en snara för kung Sidkia
TRÄFFANDE påminner oss Guds ord om att ”bävan för människor”, att man ger efter för människofruktan, ”lägger en snara, men den som förtröstar på Jehova skall bli beskyddad”. (Ords. 29:25, NW) På grund av nedärvda svagheter har en människa en benägenhet att kompromissa, när fara hotar eller när hon ställs inför någonting som verkar obehagligt. Fruktan för vad andra människor skall tänka eller säga kan på så sätt få en människa att underlåta att göra det som hon vet är rätt.
En kristen vet till exempel att han bör tala med andra om bibelns sanningar och efterlikna Jesus Kristus och hans första efterföljare, däribland aposteln Paulus, som undervisade ”offentligt och från hus till hus”. (Luk. 8:1; Apg. 20:20) Men ändå är det så att fruktan för vad andra skall tänka eller säga får somliga att dra sig undan denna kristna verksamhet. Sidkia, den siste kungen i tvåstammarsriket Juda, är ett tydligt exempel på hur människofruktan kan få någon att kompromissa till skada för sig själv.
BLEV UPPFORDRAD ATT HÅLLA SITT ORD
Sidkia, som var son till kung Josia genom hans hustru Hamital, hette ursprungligen Mattanja. När hans brorson, kung Jojakin, togs till fånga av babylonierna, gjordes Mattanja till lydkonung under Nebukadnessar, Babylons kung. Vid den här tidpunkten ändrades hans namn av Nebukadnessar till Sidkia, som betyder ”Jehova är rättfärdighet”. Sidkia avkrävdes en ed i Jehovas namn att han skulle förbli lojal mot Nebukadnessar. Men skulle han hålla sitt edsvurna löfte? — 2 Kon. 24:12, 17, 18; 2 Krön. 36:13; Jer. 37:1.
Under någon tid gjorde Sidkia det. Men så småningom gav han efter för påtryckningar från mäktiga furstar i hans rike, som propagerade för uppror mot babylonierna. Han bröt därför sitt löfte och gjorde uppror mot Nebukadnessar och vände sig till Egypten för att få hjälp. För att kuva detta uppror sände Babylons kung sina styrkor mot Jerusalem och började belägra staden i Sidkias nionde regeringsår. — Jer. 52:3, 4; Hes. 17:15.
Det förefaller som om det var vid början av denna belägring som Sidkia sände bud till profeten Jeremia och frågade honom om vad som skulle hända med Jerusalem. Jehovas ord genom Jeremia varnade för att alla ansträngningar att försvara staden var dömda att misslyckas. Den enda vägen till räddning, sade Jeremia, var att överlämna sig åt den belägrande armén. — Jer. 21:1—10.
Kung Sidkia och hans ämbetsmän hade emellertid ännu ett val, om de ville få barmhärtighet. Genom sin profet Jeremia gav Jehova denna förmaning: ”’Fällen var morgon rätt dom och rädden den plundrade ur förtryckarens hand, för att icke min vrede må bryta fram såsom en eld och brinna så, att ingen kan utsläcka den’ — detta för deras onda väsendes skull.” — Jer. 21:12.
Under belägringen gjorde Sidkia, hans furstar och andra människor i Jerusalem en ansträngning att vinna Jehovas ynnest genom att göra något för att efterkomma hans lag. Fastän det inte var jubelår, ingick de en överenskommelse om att frige sina hebreiska slavar, både män och kvinnor, och de gav dem verkligen fria. Men när de egyptiska styrkorna kom till Jerusalems hjälp och Babylon hävde belägringen för att ta itu med hotet från Egypten, ändrade de sig. De tog tillbaka sina slavar och tvingade dem på nytt att göra slavtjänst. Vad gjorde kung Sidkia åt detta?
Kungen gjorde inga ansträngningar att hejda furstarna och folket från att kränka sin överenskommelse att frige sina hebreiska slavar. Han visste hur felaktiga deras handlingar var, men av allt att döma var det på grund av fruktan att misshaga dem som var framstående som han tolererade deras ondska. Därför skulle olycka med säkerhet komma att drabba Jerusalem, eftersom Jehova inte ville ge räddning åt ett fördärvat folk. — Jer. 34:8—22; 37:5.
Efter det att Jeremia hade fängslats med stöd av falska anklagelser, som sade att han tänkte desertera till kaldéerna, och när Jerusalem åter befann sig under belägring, skickade Sidkia efter Jeremia. Till svar på kungens förfrågan om framtiden sade Jeremia: ”Du skall bliva given i den babyloniske konungens hand!” Vid det här tillfället vädjade Jeremia till Sidkia om att han inte skulle sändas tillbaka till fångenskapen i Jonatans hus. Kungen beviljade denna begäran och satte Jeremia ”i förvar i fängelsegården”. — Jer. 37:11—21.
GER ÅTER EFTER FÖR FRUKTAN
Sidkia visste att Jeremia hade blivit orätt behandlad. Ändå gjorde Sidkia ingenting för att beskydda profeten, när furstarna senare anklagade Jeremia för att vilja försvaga folkets kampanda. Han gav åter efter för människofruktan och utlämnade Jeremia till furstarna och sade: ”Välan, han är i eder hand; ty konungen förmår intet mot eder.” Furstarna tog Jeremia och kastade honom i en dyig brunn för att dö. Det var bara genom det modiga ingripandet av den etiopiske eunucken Ebed-Melek som Jeremias liv räddades från döden i denna brunn.
Senare hade Sidkia ett annat hemligt möte med Jeremia. Ännu en gång sade Jeremia åt honom att det bara var genom att de överlämnade sig åt babylonierna som Jerusalem kunde bli räddat. Men Sidkia lyssnade inte till Jeremias inspirerade råd. Varför? Därför att kungen fruktade att han skulle bli utlämnad åt judar som redan hade deserterat till babylonierna och att dessa judar kanske skulle tortera honom. Något som vittnar om hans människofruktan var hans befallning att Jeremia inte skulle avslöja för furstarna i Juda vad de hade dryftat. — Jer. 38:1—28.
Som Jeremia hade förutsagt, föll Jerusalem för babylonierna. I Sidkias elfte regeringsår bröt fiendestyrkorna genom stadens murar. I skydd av mörkret tog Sidkia och en truppstyrka till flykten, men de blev upphunna på Jerikos hedmarker. Sidkia fördes inför Nebukadnessar för att dömas, och han fick först bevittna hur hans söner dödades. Sedan fick han sina ögon utstuckna och fördes som fånge till Babylon. Människofruktan hade verkligen visat sig vara en snara för honom. — Jer. 52:9—11.
Fallet med Sidkia belyser sannerligen på ett kraftfullt sätt principen om att människofruktan medför snaror. Vilken motåtgärd finns det mot människofruktan? Att utöva tro på Jehova och hysa fruktan för att misshaga honom, ty ”i Jehovas fruktan är stark tillförsikt”. (Ords. 14:26, NW) Något som också bidrar till att motverka människofruktan är Guds heliga ande, ty den är inte ”en ande som präglas av feghet, utan en som präglas av kraft och av kärlek och av sundhet i sinnet”. — 2 Tim. 1:7.