De strävar efter att nå hela Finland med de ”goda nyheterna”
DET krävs ansträngning för att man skall kunna nå varenda människa med de ”goda nyheterna”, och detta gäller i synnerhet Finland. Finland är ett av de nordligaste länderna i världen, och det är kallt där, men inte så kallt och inte så snörikt som man kanske kunde tro — tack vare den värme som Golfströmmen avger.
De flesta av de 4.743.000 invånarna i detta ”de tusen sjöarnas land” talar finska, fastän svenska är modersmålet för omkring 7 procent av befolkningen. Man tror att finnarna ursprungligen invandrade hit från någon plats i sydöstra Ryssland. De är nära besläktade med estländarna och på längre håll med ungrarna.
Officiellt tillhör mer än 92 procent av befolkningen den officiella statsreligionen, den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Men många människor menar att bibeln bara är skriven av människor, och de ifrågasätter allvarligt vad den har att säga. Och de säger så på grund av att somliga framstående präster lär ut sådana tankar. Det är bara omkring 3 procent av befolkningen som går i kyrkan, men män går i allmänhet bara dit vid vissa speciella tillfällen, såsom bröllop eller begravningar. Naturligtvis behöver finländarna få höra de ”goda nyheterna”, och de mer än 13.000 Jehovas vittnen som finns i detta land gör stora ansträngningar för att nå dem med detta uppmuntrande och glada budskap. Men hur kom förkunnandet av de ”goda nyheterna” i gång i Finland?
SNABB TILLVÄXT I ETT FRUKTBART OMRÅDE
År 1909 kom först kolportörer, eller heltidsförkunnare, från Sverige till Finland och spred en del biblisk litteratur. Men den verkliga begynnelsen skedde senare samma år, då en religiös man från Åbo gav sig i väg på en pilgrimsfärd till Palestina. Han blev emellertid fördröjd i Sverige. Där lyssnade han till ett vittnesbörd och skaffade sig en bibelstudiehjälpreda som var skriven av C. T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president. Mannen insåg snart att den innehöll sanningen. Han avbröt sin resa, återvände till Finland och tog med sig boken till sin vän Kaarlo Harteva i Helsingfors och bad att denne skulle översätta den till finska. Dessa två män blev snart döpta, och energiskt grep de sig verket an att sprida de ”goda nyheterna” över hela detta land, och de översatte litteraturen och höll offentliga bibliska föredrag.
Deras ivriga ansträngningar gav snabbt resultat. När C. T. Russell besökte Finland år 1912, kom nästan 2.000 personer för att höra honom tala, och 140 var närvarande vid konventet som sedan hölls. Rapporter visar att 477 offentliga tal hölls i detta land år 1912 och att 17 personer tog del i kolportörsarbetet. När J. F. Rutherford besökte Finland år 1913, fick han tala till en åhörarskara om 3.000 personer.
Den fina evangeliseringsandan, som märktes bland Guds folk då på den tiden, finns fortfarande kvar. Och Guds verk har från att ha börjat med en ”rivstart” haft stadig framgång. Det finns nu 251 församlingar utspridda över landet. År 1922 antogs en lag om religionsfrihet. Då blev det möjligt för enskilda individer, som så önskade, att gå ut ur kyrkan. Den nya lagen garanterade också att var och en hade rätt att utöva sin religion, så länge som den inte var i strid med goda seder och god moral. Denna lag utgjorde grundvalen för att Jehovas vittnens religiösa organisation skulle kunna bli offentligen inregistrerad år 1945. Men Sällskapet Vakttornet har haft ett avdelningskontor i Helsingfors sedan år 1911 och har regelbundet publicerat den finska upplagan av Vakttornet sedan år 1912.
MAN BEHÖVER GÖRA ANSTRÄNGNINGAR FÖR ATT KUNNA NÅ MÄNNISKORNA
Under dessa första år var det långt ifrån lätt att nå människorna i detta stora, glest befolkade land — en tredjedel av det ligger norr om norra polcirkeln. Stora skogar täcker en tredjedel av landet och sjöar och träsk ytterligare en tiondel. Det finns vackra sjöar — inte bara 1.000, utan nästan 60.000 — och mer än dubbelt så många öar, varav omkring 30.000 ligger vid kusten. Följaktligen tar det lång tid att färdas till människorna, och i synnerhet var det så under dessa tidigare år. Nu har vägar och transportmöjligheter förbättrats avsevärt, och det finns fler bilar, fina tåg och bussar och ett utmärkt flyglinjesystem.
När Finland vann självständighet från Ryssland i december 1917, utbröt det ett inbördeskrig, i vilket de oeniga partigrupperna stred om makten. Men trots alla de problem som kom som en följd av detta krig fortsatte de sanna kristna att förkunna de ”goda nyheterna”, och nya församlingar bildades.
Under andra världskriget var Jehovas vittnen i Finland tvungna att kämpa både mot förbud mot deras litteratur och mot arresteringar och fängelsestraff, som de i synnerhet fick på grund av sin kristna neutralitet. (Joh. 15:19) Men deras ansträngningar att förkunna de ”goda nyheterna” välsignades storligen. År 1944 var det en 62-procentig ökning av förkunnarna av Riket, och under år 1945 kom det totala förkunnarantalet upp till 1.632 i 267 församlingar. Nu finns det ett Jehovas vittne på 373 invånare i detta land — helt visst ett bevis på Guds välsignelse.
Naturligtvis utgör det nordliga klimatet en utmaning. Men dessa som bär fram de ”goda nyheterna” klär sig varmt och går ut i även det kallaste väder för att nå människorna i deras hem. Ibland kan kylan vara till hjälp, som följande erfarenhet visar: En vintrig dag såg en viss man några vittnen närma sig hans hus. Eftersom han inte ville tala med dem, gick han upp på vinden i den avsikten att han skulle vara där, medan hans fru talade med dem. Från den kyliga, ouppvärmda vinden kunde han höra förkunnarna av Riket samtala med hans fru i det varma rummet i våningen under. Just som han hoppades att besökarna skulle avsluta sitt samtal och gå, hörde han till sin förskräckelse hur hans fru erbjöd sig att koka kaffe åt dem. Sedan hörde han, medan han satt och huttrade, att vittnena erbjöd sig att hålla ett bibelstudium med hans fru under sex månader. Nu gick det för långt! Han kunde omöjligen sitta på vinden i sex månader! Därför gick han ner och blandade sig i samtalet och fick lite varmt kaffe att dricka. Studiet sattes i gång, mannen tog del i det, och nu är han en av våra andliga bröder.
SAMMANSLAGNING AV FÖRSAMLINGAR
År 1949 fanns det 415 församlingar med i medeltal nio förkunnare i varje. Detta berodde på att kommunikationerna var dåliga och att bröderna på landsbygden bodde relativt isolerat. Men allteftersom förhållandena förbättrades, slogs fler och fler församlingar ihop, och detta uppmuntrade och styrkte i hög grad de kristna i Finland. Nu finns det bara 251 församlingar, men i medeltal finns det 52 förkunnare av Riket i varje, och detta gör att det är möjligt att kunna hålla mer instruktiva och trosuppbyggande möten.
Sedan år 1968 har omkring 100 nya Rikets salar byggts, och nu håller nästan 200 församlingar regelbundet möten i sina egna möteslokaler. Det nya Betelhem som uppfördes år 1861 visade sig vara för litet för utvidgningen, och därför uppfördes ytterligare två stora tillbyggnader till byggnaden under 1970-talet. Sedan inköptes år 1978 en tomt vid Tavastehus för en kretssammankomsthall. Denna vackra, tilltalande byggnad med plats för 1.300 personer blev färdig på våren år 1979. Den betjänar omkring 9.000 vittnen i södra Finland.
ANPASSNING TILL FOLKET
När vittnena går från hus till hus, strävar de efter att få vänskapliga samtal. Men detta kräver anpassningsförmåga. I städerna verkar det som om människor känner sig mera stressade, och därför är det nödvändigt att man ganska snabbt ”kommer till saken”. Men på vissa lantdistrikt kan vittnena i allmänhet inte komma in på något bibliskt ämne förrän de svarat på sådana frågor som: ”Varifrån sade du att du kom?” och: ”Är du gift?” I vissa trakter i Finland är det ganska svårt att inleda ett samtal med människor. Men de förkunnare av Riket som är tålmodiga får ofta fina samtal som belöning. Intressant nog har dessa delar av landet det högsta antalet vittnen i förhållande till antalet invånare.
För några år sedan berättade en kretstillsyningsman om en ung man som heter Risto. Församlingens möten hölls i det hus, där han bodde. Men Risto var inte med vid dem och sade nästan aldrig ett ord. De andra i familjen sade att han inte var intresserad. Efter det att kretstillsyningsmannen och hans hustru hade besökt husen i det närmast belägna området, bad kretstillsyningsmannen Risto att visa dem vägen till den enda samling hus som de ännu inte hade varit till.
När kretstillsyningsmannen såg att det inte fanns så många hus på det området, frågade han Risto om han skulle vilja följa med dem. Den unge mannen samtyckte till detta, och grannarna tog emot dem på ett vänligt sätt. Efter det att de hade gjort ett par besök, föreslog kretstillsyningsmannen att det vore lämpligare om Risto inbjöd sina grannar till det offentliga föredraget, eftersom det skulle hållas i hans hem, och han gjorde detta med glädje. Längre fram erbjöd han till och med tidskrifterna till dem som de besökte. När familjen fick höra att Risto faktiskt hade talat med människorna om bibeln, blev de häpna. ”Vi visste inte att du var intresserad!” utbrast de. ”Varför har du inte berättat det för oss?” ”Ni har aldrig frågat mig”, svarade Risto. Efter denna händelse gjorde han fina framsteg, och han har nu utfört ett utmärkt arbete som pionjär med särskilt uppdrag (en heltidsförkunnare av Riket) i flera år.
MOTSTÅND FÖRMÅR INTE HINDRA VÅR VERKSAMHET
Finland har en tradition av frihet, och myndigheterna försöker i allmänhet behandla varje enskild individ på ett rättvist sätt. Men det har gjorts några försök att hindra vittnenas verksamhet.
För några år sedan utarbetade till exempel Finlands stadsförbund ett förslag till en samling föreskrifter för städer, och en av artiklarna i dessa ”polisföreskrifter” förbjuder sådan religiös verksamhet som inbegriper ”att man går från hus till hus”. Deras argument var att man stör friden, när man ringer på dörrklockorna, speciellt i hyreshus. Många städer antog de nya föreskrifterna.
Eftersom Jehovas vittnen har insett att det är många människor som ringer på dörrklockorna i hyreshusen och att det ljudet kan störa människor i angränsande lägenheter, har de strävat efter att göra ett besök här och ett besök där i stället för att gå från lägenhet till lägenhet. För övrigt har de fortsatt att vittna från hus till hus, en verksamhet som uppskattas mycket av många människor. Under många år uppstod inga verkliga svårigheter. Men en dag råkade två förkunnare i en liten kuststad, Lovisa, ringa på hos en polisman som påstod att de hade brutit mot lagen. Längre fram fick de en anmodan att betala böter, men de valde i stället att dra saken inför rätta.
DOMSTOL ERKÄNNER MÄNNISKORS RÄTT ATT FÅ BESÖK
När bröderna förde sin talan inför rätten, fastslog de att det logiskt sett inte kan anses att man stör friden för lägenhetsinnehavaren, när man ringer på hans eller hennes ringklocka på rätt sätt och av legitima skäl, eftersom han eller hon har en sådan ringklocka för att man skall kunna ringa på den, när man vill tala med honom eller henne. Anförandet visade att det är en del av Jehovas vittnens religion att föra ut bibelns budskap till människorna från hus till hus och att staten erkände denna evangeliseringsmetod, då den gav Jehovas vittnens religiösa organisation sitt erkännande. Det påvisades att många människor vill att Jehovas vittnen skall besöka dem och att det skulle vara en inskränkning av friheten att förbjuda alla besök från hus till hus bara därför att en minoritet inte vill ha sådana besök.
Den unge brodern berättade för domstolen att han hade varit narkoman innan han träffade Jehovas vittnen och att han aldrig skulle ha känt till att han kunde be dem om hjälp med sitt problem; han var därför mycket glad att de hade besökt honom utan att vara ombedda. De hade hjälpt honom att komma över sitt begär efter narkotika och i stället bli en duglig medborgare, och han sade att många andra skulle uppskatta att få hjälp, men att de inte vet var de skall få tag i den. Han påpekade att det är nödvändigt att söka efter sådana människor genom att besöka dem vid deras dörrar.
Sedan domaren hade lyssnat på argumenteringen, höll han med om att brodern inte hade brutit mot föreskriften, eftersom han inte hade försökt att komma in i husen. På denna grundval avvisades anklagelsen, och åklagaren överklagade inte domslutet. Därför är det, som det sades i lokalpressen nästa dag, lagligt att gå från hus till hus i Lovisa för att tala om religion, så länge som man inte går in innanför dörren. Sedan dess har många städer upphävt föreskriften, och några myndighetspersoner har gjort gynnsamma uttalanden om den goda verksamhet som Jehovas vittnen bedriver genom att gå från hus till hus med bibeln.
Finländarna har nu i många år fått leva ett jämförelsevis lugnt och stilla liv. Men på grund av ökad inflation, arbetslöshet och brottslighet i förening med en känsla av otrygghet har fler och fler människor blivit intresserade av att få veta vad bibeln har att säga om framtiden. Det är sant att det i Finland, såväl som överallt annars i kristenheten, finns ”en hunger ... efter att höra HERRENS [Jehovas] ord”. (Am. 8:11) Men i detta land med de många sjöarna, gröna skogarna och den vita snön, de ljusa sommarnätterna och norrskenet på vintern är Jehovas vittnen beslutna att fortsätta att göra ansträngningar för att nå alla människor med de hoppingivande ”goda nyheterna”.