En stad som Jehova bevarade

OM VI samvetsgrant försöker tjäna Gud och håller oss till hans ord, kommer vi att få framgång, även om vi kan råka ut för många svåra och trosprövande upplevelser. Och om vi bevarar tron och blickar upp till Gud, kan vi lita på löftet: ”HERRENS ängel slår sitt läger omkring dem som frukta honom, och han befriar dem.” — Ps. 34:8.

Å andra sidan kommer det vi gör inte att få någon framgång alls, hur hårt vi än arbetar, om vi förtröstar på vår egen förmåga eller på andra människors förmåga. Kung Salomo framhöll denna sanning i Psaltaren: ”Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt.” (Ps. 127:1) Denna princip visades i samband med att det forntida Jerusalem förstördes och senare blev återuppbyggt.

På kungarna Davids och Salomos tid hade Jerusalem varit en blomstrande stad, huvudstaden i en mäktig nation. Men på grund av ringaktning för Guds lag, och på grund av de orättvisor och den korruption som blev följden av detta, kom staden att bli ytterligt ond. Till sist drog Gud tillbaka sin skyddande hand. Fastän Jerusalem var strategiskt beläget och ganska starkt, föll det i händerna på Babylons kung, som lade staden fullständigt öde.

Men Gud hade gott i tankarna för det ödelagda Jerusalem. Han hade låtit uppföra den rena tillbedjans tempel där; hans namn var förbundet med denna stad. Han önskade att den skulle bli återuppbyggd. Var människor upphov till tanken, eller blev staden återuppbyggd genom deras kraft och styrka? Nej. Återuppbyggnaden av staden var ett underverk, också i de kringliggande nationernas ögon.

Templet blev först återuppbyggt av ett litet antal judar, som gjorde den riskfyllda 800 kilometer långa färden tvärs igenom öknen. (Esr. 6:15) Men något som visar att återuppbyggandet av Jerusalem inte överläts åt människor — och inte kunde tillskrivas människors makt eller beslutsamhet — var att dessa första som återvänt blev försvagade på grund av motstånd från kringboende folk och till sist blev helt upptagna av sina egna angelägenheter. De försjönk till ett mycket sorgligt tillstånd och smädades av sina fiender, och dessa smädelser återkastades på den Gud de representerade.

JERUSALEMS FARLIGA BELÄGENHET

Omkring 82 år efter det att de första hade återvänt fick en jude vid namn Nehemja, som tjänade som munskänk åt kung Artasasta eller Artaxerxes (Longimanus) av Persien, nyheter från sin bror, Hanani, och andra män från Juda, om staden Jerusalems bedrövliga tillstånd. De omtalade: ”De kvarblivna, de som efter fångenskapen finnas kvar . . ., lida stor nöd och smälek, och Jerusalems mur är nedbruten [det var stora rämnor i muren], och dess portar äro uppbrända i eld [som Babylons kung hade lämnat dem].” — Neh. 1:1—3.

Detta gjorde Nehemja mycket upprörd. Han bad till Gud, rentav medan han framförde sin vädjan till kung Artaxerxes, om att han skulle få tillåtelse att bege sig tillbaka för att styrka och hjälpa sina bröder. Gud påverkade kungens hjärta, så att han gav Nehemja en vaktstyrka och ett följe av tjänare, och dessutom gav han honom myndighet att utverka material och förråd av de lokala ståthållarna. — Neh. 2:3—9.

På grund av den bitterhet som visades av de kringboende fienderna — och till och med av vissa judar som hade förbindelse med dessa — berättade Nehemja till att börja med inte för någon om sin plan. Han tog en överblick över skadorna och fattade beslut om vad som måste göras. Sedan församlade han prästerna, ädlingarna, föreståndarna och dem som skulle vara tillsyningsmän över reparationsarbetet och tilldelade dem bestämda portar och delar av muren. Programmet gick framåt. Denna åtgärd bemöttes emellertid med bittert hån från horoniten Sanballat och ammoniten Tobia, ledare för närboende stammar, som då sammansvor sig för att döda arbetarna. På grund av detta bad judarna till Gud och ställde ut vakt dag och natt. — Neh. 4:1—9.

MURBYGGNAD UNDER HOT

De påfrestningar som arbetet och vakttjänsten ledde till var svåra. Arbetarna blev modfällda, men Nehemja riktade uppmärksamheten på deras verklige beskyddare med orden: ”Tänken på Herren [Jehova, NW], den store och fruktansvärde.” (Neh. 4:14) Nehemja gav uppgifter åt sitt eget personliga följe av tjänare — hälften fick arbeta och hälften fick bära vapen. Varje bärare (som bar material och grus) arbetade med ena handen och höll ett vapen i den andra, medan var och en som byggde hade ett svärd bundet vid sin sida. Medan de sov var de fullt påklädda och hade vapnen vid sin högra sida.

Eftersom fienderna var inställda på att förhindra att Jerusalem blev återuppbyggt, försökte de förrädiskt att locka bort Nehemja till en diskussion (enligt vad som påstods en fridsam överläggning för att klara upp meningsskiljaktigheterna), men deras verkliga syfte var att döda honom eller ta honom till fånga. När de misslyckades med detta, använde de falska profeter som bodde i Jerusalem till att försöka injaga fruktan i Nehemja. Men eftersom han förtröstade på Gud, lät han sig inte lockas bort. — Neh. 6:1—13.

Slutligen, efter 52 dagar (som i själva verket var den ungefärliga tidsgräns till vilken de som byggde kunde fortsätta att arbeta under sådana prövosamma förhållanden), blev muren fullbordad. Dörrarna till portarna sattes sedan på plats, och en vaktstyrka anvisades att tjäna. Men mycket inre arbete återstod att utföra. Folket behövde grundligare kunskap om Guds lag. Vissa oegentligheter och olagligheter krävde uppmärksamhet. Nehemja visste att Gud hade varit med dem och att hans lag måste tillämpas igen och åtlydas i Jerusalem, om hans ynnest skulle fortsätta. — Neh. 6:15; 7:4.

GUDS STADGAR ÅTERUPPRÄTTAS

Följaktligen firade Nehemja nymånehögtiden i sjunde månaden, och denna följdes av lövhyddohögtiden, som började på den 15:e dagen och fortsatte till den 22:a dagen. På den 24:e dagen församlades så judarna för att fasta och bekänna sina synder. Vid alla dessa tillfällen läste prästen Esra högt från Mose lag inför hela det församlade folket. — Neh. 8:1—9:3.

Jerusalem var fortfarande mycket glest befolkat. Därför sökte man frivilliga, och var tionde familj som bodde utanför staden utsågs genom lottkastning till att bo i Jerusalem. Nehemja ordnade också med att man på nytt började ta upp tempelskatten, betala tionde och frambära offer av förstlingsfrukten, så att den sanna tillbedjan i templet kunde återställas i överensstämmelse med lagen. När allt detta var iordningställt, invigdes stadsmuren med stor glädje. Det måste ha varit en stimulerande syn — det färgrika högtidståget med två lovsångskörer som sjöng, medan de tågade runt staden uppe på muren. — Neh. 10:32—11:2; 12:27—39.

Andra angelägenheter behövde också ägnas uppmärksamhet. Det förekom korruption och försummelse i förbindelse med tillbedjan i templet. Medan Nehemja en tid uppehöll sig på annat håll i tjänst för Artaxerxes, hade prästen Eljasib gjort i ordning en kammare eller stor matsal åt ammoniten Tobia. Detta var en skändlig kränkning av Guds lag. Leviterna hade också berövats den andel som lagen föreskrev för deras uppehälle, och de måste följaktligen utföra annat arbete för att försörja sig. När Nehemja återvände och upptäckte denna oroande händelseutveckling, kastade han omedelbart ut allt Tobias bohag och återställde rummet till dess rätta funktion som en förvaringsplats för templets tillhörigheter. Sedan gjorde han anordningar för att dela ut den säd, det vin och den olja som leviterna behövde. — Neh. 13:4—14.

Nehemja visste att om Guds lag överträddes, så skulle Gud inte välsigna staden, även om han hade låtit den bli återuppbyggd. Tidigare hade Nehemja satt stopp för det ocker som förekommit och likaså för de rikare judarnas sedvänja att inte låta de fattiga återköpa sina hus och åkrar. Nu förbjöd han allt arbete och alla affärstransaktioner på sabbaten. Dessutom befallde han att de icke-judiska köpmännen skulle hålla sig borta från Jerusalem under sabbaten. Slutligen rättade han till de olagliga äktenskapsförbund i vilka judar gett sina döttrar åt främmande män och tagit främmande hustrur åt sina söner. — Neh. 5:1—13; 13:2—27, 30.

Nehemjas arbete, som utfördes i samarbete med prästen Esra, var inte förgäves. Jehova använde dessa trogna män, men han själv var i själva verket den som gav framgång åt staden och bevarade den, så att Jerusalem, trots alla fientliga ansträngningar att tillintetgöra det, fortfarande fanns till omkring 400 år längre fram, då Messias och hans apostlar vandrade på jorden. Följaktligen var Jerusalem den stad varifrån den underbara möjligheten att bli en medarvinge till Kristus började erbjudas — ”först för juden och så för greken”. — Rom. 2:10.

”Följaktligen bönfaller jag er, bröder, vid Guds medömkan, att framställa era kroppar till ett levande, heligt, Gud välbehagligt slaktoffer, er förnuftsmässiga heliga tjänst. Och ta inte längre gestalt efter denna tingens ordning, utan förvandla er genom att göra om ert sinne, så att ni kan pröva er fram till vad Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja är.” — Rom. 12:1, 2.