Något nytt om Guds namn?
PÅ DE närmast föregående sidorna har vi dryftat några överraskande nya vittnesbörd om bruket av Guds namn under den tid då Jesus och hans apostlar var här på jorden.
Inser du vilken slutledning dessa vittnesbörd tyder på? Vilken betydelse har de för vad du bör finna i bibeln och för hur du själv betraktar Guds namn? Överväg de slutsatser en välkänd auktoritet kom till som hade granskat handskrifternas vittnesbörd:
För lite mer än ett år sedan gav sig en e. o. professor i religionskunskap vid University of Georgia, George Howard, i kast med de hithörande frågorna i Journal of Biblical Literature. (Årg. 96, nr 1, 1977, sid. 63—83) Han började artikeln så här:
”Nyligen gjorda upptäckter i Egypten och Judeens öken låter oss, i första hand, se [exempel på] bruket av Guds namn i förkristna tider.”
Sedan redogjorde han för de nyligen publicerade grekiska texterna från den förkristna perioden som du har sett återgivna på närmast föregående sidor. Om den tidigare allmänt erkända uppfattningen att man i Septuaginta alltid låtit den grekiska titeln Kyrios ersätta Guds namn läser vi:
”På grund av dessa fynd kan vi nu med till visshet gränsande sannolikhet säga att Guds namn, יהוה, inte återgavs med [Kyrios] i de förkristna grekiska biblarna, vilket man så ofta har trott.”
Hur förhöll det sig då med de många Dödahavsrullarna överlag? Professor Howard skriver:
”Den kanske betydelsefullaste lärdomen vi kan hämta av detta exempel på mångskiftande bruk av Guds namn är att tetragrammet ansågs vara mycket heligt. ... Vid avskrivning av själva bibeltexten vakade man omsorgsfullt över tetragrammet. Detta beskydd av tetragrammet utsträcktes också till den grekiska översättningen av bibeltexten.”
MEN HUR FÖRHÖLL DET SIG MED JESUS OCH HANS LÄRJUNGAR?
Allt det här sagda kan ha särskilt intresse för vetenskapliga forskare, men vilken betydelse har det för din bibel? Hur bör du ställa dig till frågan om bruket av Guds egennamn?
Professor Howard drar några viktiga slutsatser. Först påpekar han detta:
”Vi vet bestämt att grekisktalande judar fortsatte att skriva יהוה i sina grekiska skrifter. Dessutom är det synnerligen osannolikt att de första konservativa grekisktalande judekristna avvek från denna praxis. ... Det skulle ha varit något för dem ytterligt ovanligt att låta tetragrammet utgå ur själva bibeltexten.”
Vad gjorde de kristna grekiska skrifternas skribenter, då de citerade den hebreiska bibelns böcker, antingen den ursprungliga hebreiska texten eller en grekisk översättning? Använde de tetragrammaton, när det förekom i den källa som de citerade? På grundval av de vittnesbörd som nu är tillgängliga ger professor Howard denna förklaring:
”Eftersom tetragrammet fortfarande stod skrivet i de exemplar av den grekiska bibeln som utgjorde Skriften för fornkyrkan, är det rimligt att tro att de som skrev NT [Nya testamentet], när de citerade från Skriften, bibehöll tetragrammet i bibeltexten. Vi kan föreställa oss att i likhet med förkristen judisk praxis införlivade NT-texten tetragrammet med sina citat från GT.”
Hur kommer det sig då att alla exemplar av ”Nya testamentet” som finns i behåll saknar tetragrammaton? Kan Guds namn ha avlägsnats sedan apostlarna dog? Detta är vad vittnesbörden tyder på. Professor Howard fortsätter:
”Tetragrammet i dessa citat bör förstås ha stått kvar så länge det förblev i bruk i de kristna exemplaren av LXX. Men när det togs bort ur det grekiska GT, togs det också bort ur citaten från GT i NT.”
”Någon gång omkring början av 100-talet måste således bruket av substitut [ersättningar för Guds namn] ha trängt ut tetragrammet i båda testamenten. Inom kort gick Guds namn helt och hållet förlorat för hednakyrkan utom i den mån som det återspeglades i de överenskomna substituten eller då och då blev ihågkommet av språkkännare.” (Kursiveringen av oss)
DETTA ÄR NYTT! ELLER ÄR DET INTE DET?
Många välunderrättade läsare av Journal of Biblical Litterature kan ha förvånats över den slutsats som drogs, nämligen att Guds namn, Jehova (Jahve), förekom i ”Nya testamentet”, när det ursprungligen skrevs. Det kan ha förefallit nytt, för det är en helomvändning i den sedan lång tid tillbaka rådande uppfattningen att kristna skribenter undvek att använda Guds namn. Men är det något nytt?
För så länge sedan som år 1796 gjorde Dominikus von Brentano bruk av Guds namn i bibelställen i sin tyska översättning av ”Nya testamentet”. Betrakta till exempel Markus 12:29, som du finner återgivet här nedan. Jesus hade blivit tillfrågad: ”Vilket är det förnämsta budet?” Brentanos översättning lyder sedan: ”Det allra förnämsta budet, svarade Jesus, är detta: Hör Israel! Jehovah, vår Gud, är den ende Guden.”
29. Das allervornehmste Gebot, antwortete Jesus, ist dieß: Höre Israel! Jehovah, unser Gott, ist der einige Gott◊).
Hade Brentano goda skäl att lägga Guds namn i Jesu mun? Ja, för Jesus citerade 5 Moseboken 6:4, som innehåller tetragrammaton. Jesus var med säkerhet inte traditionsbunden, som flertalet judiska religiösa ledare var, för Jesus ”undervisade ... såsom en som hade myndighet och inte såsom deras skriftlärda”. (Matt. 7:29) Kristus sade offentligt att han önskade förhärliga sin Faders namn, både hans verkliga namn och alla de uppsåt och prestationer som var förbundna med detta namn. (Joh. 12:28) Och mot slutet av sitt jordeliv sade han att han hade gjort sin Faders namn känt. Översättaren Brentano hade alltså en förnuftig grundval för att låta Jesus använda Guds namn, när han citerade en text som innehöll det. — Joh. 17:6, 26.
På liknande sätt innehåller enbart Matteus’ evangelium mer än 100 citat från de hebreiska skrifterna. År 1950 hette det i New World Translation of the Christian Greek Scriptures om Matteus: ”Där dessa citat inbegrep Guds namn torde han ha varit tvungen att samvetsgrant ta med tetragrammaton.”
Vid arbetet på denna översättning av år 1950 nådde man fram till samma grundläggande slutsats som redovisats nu senare i Journal of Biblical Literature år 1977. Med anledning av vittnesbörden om att de som skrev ”Nya testamentet” träffade på tetragrammaton, antingen de citerade skriftställen från den hebreiska texten eller från den grekiska Septuaginta, hette det i förordet till New World Translation:
”En nutida översättare är ... i sin fulla rätt att bruka Guds namn som motsvarighet till [de grekiska orden för ”Herren” och ”Gud”] på ställen där Matteus, osv., citerar verser, avsnitt och uttryck ur de hebreiska skrifterna eller ur LXX där Guds namn förekommer.”
Den ståndpunkt som professor Howard redogjorde för år 1977 är således inte helt och hållet ny. Men redogörelsen bringar i dagen utmärkta nya vittnesbörd som inte var tillgängliga då man i New World Translation of the Christian Greek Scriptures år 1950 använde ”Jehovah” 237 gånger i ”Nya testamentet”.
Guds namn har sannerligen en plats i översättningar av bibeln. Det hör till bibeln, för att det skall brukas och uppskattas av alla sanna tillbedjare, som önskar göra vad Jesus gjorde — förhärliga sin Faders namn — och som ber: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn.” — Matt. 6:9, 1917.
[Bild på sidan 9]
Nahal Hever, utsikten åt öster över Döda havet