Låt bibeln tala
VAD är det som gör sann gudsdyrkan tilltalande för uppriktiga människors hjärtan? Är det den imponerande personligheten, vältaligheten eller lärdomen hos dem som verkar för den sanna gudsdyrkan? Nej, människor omfattar den sanna gudsdyrkan därför att de inser att det budskap som Guds tjänare förkunnar inte kommer från människor, utan från Gud. (1 Tess. 2:13) De sanna kristna bör därför vara angelägna om att låta bibeln tala.
Han som blev huvudet för den kristna församlingen, Jesus Kristus, föregick med gott exempel i fråga om detta. Han vände sina åhörares uppmärksamhet bort från honom själv och till sin Fader och sade: ”Jag [gör] ingenting ... av eget initiativ, utan alldeles som Fadern har lärt mig talar jag dessa ting.” (Joh. 8:28) Guds Son hämtade i sin undervisning stoff från det skrivna Ordet, de hebreiska skrifterna. Vi läser följande om hans samtal med två lärjungar efter sin uppståndelse: ”Med början från Mose och alla profeterna uttydde han för dem ting angående sig själv i alla Skrifterna.” — Luk. 24:27.
Det första århundradets kristna efterliknade Jesus när det gällde att låta Skriften tala. Ett framträdande exempel på detta är aposteln Paulus. Han skrev beträffande sitt predikande för korintierna: ”Och så är det att jag, när jag kom till er, bröder, inte kom med överlägsenhet i tal eller i vishet och förkunnade Guds heliga hemlighet för er. ... Mitt tal och min predikan var inte med övertalande visdomsord, utan med ett uppvisande av ande och kraft, för att er tro inte skulle vara en tro på människors vishet utan på Guds kraft.” (1 Kor. 2:1—5) Paulus var medveten om att imponerande tal, en stark personlighet och världslig vishet hade övertygande kraft, men han tillgrep inte sådant i sin strävan att befrämja den sanna gudsdyrkans intressen. Paulus riktade i stället uppmärksamheten på Gud — på hans ande och kraft — så att de som handlade i enlighet med hans ord skulle ha en säker grundval för tron.
VI LÅTER BIBELN TALA I DENNA TID
Hängivna kristna i våra dagar gör väl i att följa aposteln Paulus’ exempel. När allt kommer omkring har de själva inte mycket att göra intryck på andra med. Aposteln Paulus’ ord har visat sig gälla om dem: ”Inte många som var visa i köttsligt avseende blev kallade, inte många mäktiga, inte många av ädel börd; utan Gud utvalde det dåraktiga [från de icke troendes synpunkt] i världen, för att han skulle låta de visa komma på skam; och Gud utvalde det svaga i världen, för att han skulle låta det starka komma på skam.” — 1 Kor. 1:26, 27.
Det skulle därför vara mycket oförståndigt av sanna kristna att vädja till andra på grundval av sin lärdom, sina förmågor eller sina bedrifter. Inte bara därför att de vanligen inte har mycket att skryta med, när det gäller sådant som världen betraktar som framstående, utan framför allt därför att om de försökte göra intryck på grundval av mänsklig vishet, kunde det verka frånstötande på en människa med ärligt hjärta, eftersom verklig värme, blygsamhet och uppriktighet då skulle saknas.
Den kristne bör alltså inte rikta uppmärksamhet på sig själv, när han tar del i att offentligt förkunna sanningen, utan han bör önska belysa vad Gud säger i sitt ord. De människor man talar till får då hjälp att bygga sin tro på Guds ord. När tillfälle erbjuder sig att läsa direkt ur bibeln för att bevisa någon punkt, önskar den kristne därför göra det. Om det alls är möjligt, bör han försöka lämna en biblisk tanke kvar hos dem han träffar när han besöker människor, eftersom detta kan hjälpa dem i andligt avseende.
Kristna föräldrar gör också väl i att låta bibeln tala till deras söner och döttrar. Med hjälp av bibeln kan föräldrar göra klart för sina barn att världens syn på nöjen och njutningar ofta är förvänd och förnedrad. Samtidigt kan föräldrar visa sina barn att det som Gud säger i sitt ord skyddar oss mot att följa en kurs som skulle leda till fördärv för oss. När föräldrarna låter bibeln tala, kommer deras barn vanligen att inse att den undervisning de får inte är grundad blott och bart på ofullkomliga föräldrars åsikter. Den kommer faktiskt från Gud själv.
FÖRVISSA DIG OM ATT BIBELN VERKLIGEN TALAR
Att låta bibeln tala betyder inte bara att vi använder den. Vi bör också förvissa oss om att vi inte förvränger vad den i själva verket säger. Vad kräver detta av oss?
Det är viktigt att ta hänsyn till i vilket sammanhang ett visst skriftställe förekommer. När man läst de omgivande verserna, kan man fråga sig: Till vem riktades budskapet? Vad var dess syfte?
För att belysa värdet av att ta hänsyn till sammanhanget kan vi undersöka 2 Korintierna 10:3, 4. Det stället lyder: ”Även om vi nu vandrar i köttet, för vi inte krig efter vad vi är i köttet. Vår krigförings vapen är ju inte köttsliga.”
Dessa ord riktade aposteln Paulus till de kristna i Korint. Uppmanade Paulus dessa korintier att inte ha något att göra med nationernas bokstavliga krigföring? Var det detta korintierna skulle ha fattat som huvudpunkten i hans ord? Visar sammanhanget att Paulus talade om sådana vapen som bokstavliga svärd, spjut, bågar och pilar? Nej, det visar att han inte alls talade om bokstavlig, fysisk krigföring.
Lägg till exempel märke till 1 Kor. 10 verserna 5 och 6: ”Vi river nämligen ner tankebyggnader och allt högtsträvande som häver sig upp mot kunskapen om Gud; och vi tar varje tanke till fånga för att göra den lydig mot den Smorde; och vi håller oss redo att bestraffa all olydnad, så snart som er egen lydnad har blivit genomförd.” Det är uppenbart att bokstavliga svärd, spjut och liknande inte skulle vara till någon nytta, när man försöker riva ner felaktiga tankebyggnader och andra hinder, som står i vägen för människor när det gäller att tillägna sig exakt kunskap om Gud.
Eftersom de kristna aldrig blivit bemyndigade att döma i angelägenheter utanför församlingen, kunde Paulus inte ha menat att han och hans medarbetare själva skulle gripa in för att utdela bestraffning åt olydiga människor i världen som helhet. I ett tidigare brev hade han uttryckligen sagt till korintierna: ”Vad har jag att göra med att döma dem som är utanför? Dömer inte ni dem som är innanför, medan Gud dömer dem som är utanför?” (1 Kor. 5:12, 13) Paulus talade följaktligen om en andlig krigföring inom församlingen för att skydda den mot fördärvbringande, falska tankebyggnader och läror. I samband med denna andliga krigföring använde inte Paulus sådana ”köttsliga vapen” som ”list”, ”slughet”, ”knep”, imponerande språk och världslig filosofi. (2 Kor. 11:3; 12:16) Han använde endast rättfärdiga medel, däribland ”andens svärd”, Guds ord. — 2 Kor. 6:3—7; Ef. 6:17.
Betyder detta att man inte kan använda Paulus’ uttalande för att påvisa att de kristna inte bör bli inbegripna i världsliga stridigheter? Som vi har sett av sammanhanget talade Paulus inte om att kämpa på världens slagfält. Men uttalandet ”vår krigförings vapen är ju inte köttsliga” uttrycker en grundläggande sanning eller princip. Eftersom det är orätt att tillgripa köttsliga metoder för att bekämpa falska läror i församlingen, måste det utan tvivel vara precis lika orätt att använda bokstavliga vapen till att föra krig mot människor av en annan stam, nation eller ras eller med en annan politisk ideologi. (Jämför Efesierna 6:11, 12.) Det skulle därför inte vara att göra våld på sammanhangets anda, om man tillämpade detta skriftställe på köttsliga vapen till stöd för den kristna ståndpunkten beträffande världens krig. Man skulle då bara tillämpa eller utvidga tillämpningen av den princip som uttrycks i skriftstället.
Men om någon ignorerade sammanhanget och direkt tillämpade texten på världsliga konflikter och begränsade den till att gälla detta, skulle han gå miste om hela syftet med aposteln Paulus’ argumentering. Han skulle då inte verkligen låta bibeln tala.
Förutom sammanhanget bör man komma ihåg vilken tidsperiod orden hänför sig till. Detta kan förhindra att man drar felaktiga slutsatser. Ett exempel på detta är Amos 9:2, där vi läser: ”Fore de än upp till himmelen, så skulle jag störta dem ned därifrån.” Nu skulle somliga kunna dra slutsatsen att det här talas om att försöka undgå Guds domar genom att ge sig i väg i raketdrivna farkoster. Men ingen människa på Amos’ tid skulle ha dragit en sådan slutsats. De forntida israeliterna uppfattade detta som att bege sig upp på bergen, vilkas höga toppar ofta var dolda av moln.
En annan faktor, som inte bör förbises för att man skall göra bruk av bibeln på rätt sätt, är den geografiska inramningen. Boken Predikaren skrevs till exempel i Jerusalem, som ligger i ett område där det förekommer en torrperiod och en regnperiod. Mot denna bakgrund kan man lättare förstå Predikaren 12:1, 2: ”Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: ’Jag finner icke behag i dem’; ja, förrän solen bliver förmörkad och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder, då molnen komma igen efter regnet.” Här liknas ungdomens dagar vid sommarens torrperiod, när solen, månen och stjärnorna lyser från en molnfri himmel, under det att ålderdomens olyckliga dagar liknas vid höst- och vinterperiodens kalla, regniga tid.
När man använder bibeln, bör man dessutom ha en förnuftig syn på saker och ting, en som är i överensstämmelse med fakta. Låt oss se hur David beskrev Guds ingripande för att rädda honom från hans fiender: ”Han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter. ... HERREN [Jehova] dundrade från himmelen.” (2 Sam. 22:10—14) Om någon skulle framställa detta poetiska språk som något bokstavligt, skulle han förvränga fakta. Gud stiger inte bokstavligen ner från himmelen på moln. David liknade tydligen verkan av Guds ingripande för hans skull vid en väldig storm, som får himmelen att sänka sig på grund av de mörka, lågt liggande molnen.
Det är alltså uppenbart att om vi försöker utröna vad bibelskribenterna tänkte på, så kommer vi inte att förvränga det som Skriften säger. Vårt sätt att använda bibeln kommer att vara tilltalande för uppriktiga människor och hjälpa dem att bygga sin tro på Guds ord. Må vi därför fortsätta att låta bibeln tala sitt kraftfulla budskap.