Exodus — då Jehova Gud gjorde sig känd

VILKEN mängd upplysningar Exodus, Andra Moseboken, innehåller! Den skildrar födelsen av en av de äldsta nationerna på jorden och berättar om hur Israel blev utvalt, befriat ur egyptisk träldom och fört in i ett förbund med Jehova Gud. Den redogör för den allra yppersta lagstiftning som ett folk någonsin varit föremål för och berättar om en stor mängd häpnadsväckande underverk som inträffade. Och viktigast av allt, den uppenbarar hur den sanne Guden, Jehova, Skaparen, gjorde sig själv känd som aldrig tidigare. Dessutom är den full av profetiska förebilder och skuggor av bättre ting som hörde framtiden till.

Må så vara, kanske några läsare säger, men hur kan vi säkert veta att Exodus är en historisk bok och att det var Mose som skrev den? Först och främst finns det många, många hänvisningar i resten av bibeln, där händelserna i Exodus behandlas som historiska och där uppteckningen av dessa ting tillskrivs Mose.a Ytterligare bekräftelse på att stoffet i Exodus är äkta finner vi i den uppriktighet som präglar skildringen; Mose skonar varken sig själv eller sitt folk. Vidare har vi den forntida judiska traditionens vittnesbörd. Sedan gammalt behandlar nämligen judarna Pentateuken, som Exodus är en del av, såsom en autentisk skildring skriven av Mose.

I kronologiskt avseende omfattar Exodus, 2 Moseboken, omkring 145 år av Israels historia, och den kan indelas i tre delar: israeliternas vistelse i Egypten (1:1—12:36); deras vandring från Rameses i Egypten till Sinai berg i Arabien (12:37—18:27); deras uppehåll i öknen vid Sinai berg (19:1—40:38). Under var och en av dessa tre perioder gör Jehova sig verkligen känd både genom ord och genom gärningar — han gör sitt namn bekant, och likaså sina uppsåt och sina egenskaper. Det förefaller som om Mose hade skrivit ner allt detta omkring år 1512 f.v.t.

Israeliterna i Egypten

De två första kapitlen berättar om vad Jakobs avkomlingar upplever i Egypten. De tillväxer så snabbt att faraonerna gör dem till slavar, men de fortsätter ändå att öka i antal. Därför påbjuder Farao att alla gossebarn skall dödas. Ett spädbarn, vars mor lägger det i en liten kista, som hon sätter ut till att flyta på Nilen, undgår detta öde. Egyptens prinsessa finner barnet, adopterar det och kallar det Mose, som betyder ”frälst ur vatten”. Mose växer upp i Faraos hus. Vid fyrtio års ålder tar han ställning på sitt förtryckta folks sida genom att döda en egyptier, och han tvingas fly till Midjan. Där gifter han sig och lever som herde under ytterligare fyrtio år.

Så en dag lägger Mose märke till en buske som brinner men inte blir förtärd av elden, och ur busken hör han Jehovas ängel ropa till honom. Han får veta att den plats där han står är helig mark, och han får i uppdrag att vända åter till Egypten och befria sitt folk från förtrycket. När Mose frågar vad han skall svara på frågan vem som har sänt honom, svarar Gud genom sin ängel: ”Du skall säga till Israels söner: ’JAG SKALL BEVISA MIG VARA har sänt mig till er.’” — 2 Mos. 3:14, NW.

Mose ber om något slags kreditiv, som han kan visa upp för att styrka att Jehova verkligen har uppenbarat sig för honom. Därför ger Jehova honom genast förmåga att utföra tre underverk. Det första består i att han får sin stav att bli en orm och sedan åter bli en stav, och det andra består i att han får sin hand att bli spetälsk och sedan botad från spetälskan. Dessa två underverk jämte ett tredje, att förvandla vatten till blod, befaller Jehova att Mose skall utföra inför sitt folks äldste. Men Mose saknar i hög grad självförtroende, och då bemyndigar Jehova hans bror Aron att tala för honom.

Kapitel fem och sex berättar om att Mose och Aron går till Farao och begär att israeliterna skall få offra åt Jehova i öknen. Men Farao frågar föraktfullt och trotsigt: ”Vem är Jehova, så att jag skulle lyda hans röst att sända Israel i väg?” Farao fogar oförrätt till sina förolämpningar genom att öka de israelitiska slavarnas bördor. Då försäkrar Jehova Mose om att Jehova genom sin kraft skall förmå Farao att släppa israeliterna, och han säger vidare: ”Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob såsom Gud Allsmäktig, men vad beträffar mitt namn Jehova gjorde jag mig inte känd för dem.” Visst hade de tidigare hört namnet Jehova, men nu skulle Jehova göra sig ett namn på ett sätt som han aldrig gjort tidigare: ”Ni skall sannerligen veta [1917: förnimma] att jag är Jehova.”b — 2 Mos. 5:2; 6:3, 7; NW.

Skildringen fortsätter med att berätta om hur Mose utför flera underverk inför Farao, några av dem tycks Faraos visa män kunna göra efter. För att Farao skall lära känna Jehova får Mose kraft att utföra ytterligare underverk, som utgör plågor över Egypten — plågor som består av att vatten förvandlas till blod, av att det kommer grodor eller paddor, mygg, flugsvärmar, boskapspest och bulnader på människor och boskap. Efter den sjätte plågan riktas dessa ord till Farao: ”Jag [Jehova] skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela jorden.” (2 Mos. 9:16) Helt enligt dessa ord gör Jehova sig ytterligare känd genom att sända hagelskurar, åtföljda av eld, genom en förödande gräshoppsplåga och genom tre dagars mörker, så tätt att man kunde ta på det. Att det är Jehova som sänder dessa plågor understryks av att Israel inte berörs av dem från och med den fjärde plågan. Allt detta och mer därtill ingår i kapitel 7—10.

I förväntan på den tionde plågan ger Jehova befallning om att israeliterna skall fira ”påsk”. Israeliterna skall den 10 Nisan ta ett lamm eller ett kid för vart hushåll, de skall slakta det den 14 Nisan, stryka dess blod på dörrposterna och övre dörrträet i sina hus, steka det och äta det efter solnedgången tillsammans med bittra örter och osyrat bröd, medan alla familjerna håller sig inomhus. Vid midnattstiden går Jehovas ängel genom landet och slår allt förstfött i Egypten, från Faraos förstfödde till de ringaste lastdjurs förstfödda. — 2 Mos. 11:1—12:36.

Från Rameses till Sinai berg

Att Jehova på detta sätt gör sig känd förmår Farao att låta israeliterna dra ut. Alla möter de först upp i Rameses. Men Farao ångrar snart vad han har gjort, och med en truppstyrka sätter han i flygande fart efter israeliterna för att föra dem tillbaka. För att bereda en undflykt för israeliterna, som tycks vara instängda, gör Jehova sig känd för dem genom att öppna en bred korridor i Röda havet. Farao och hans här jagar efter israeliterna in i den öppnade korridoren. Men sedan israeliterna kommit i trygghet på andra sidan, låter Jehova havet sluta sig över Farao och hans här, så att alla drunknar. Vilken stor glädje för israeliterna, men — för egyptierna — vilket sätt att lära känna Jehova! — 2 Mos. 12:37—15:21.

Därifrån till Sinai berg i Arabien lär israeliterna känna Jehova allt bättre och bättre. Han förvandlar bittert vatten till sött, ger dem kött i form av en flock vaktlar och sänder dem från skyn ett smakligt spannmålsaktigt födoämne som de kallar ”manna”. — 2 Mos. 15:22—18:27.

Vid foten av Sinai berg

I tredje månaden efter det att israeliterna lämnat Egypten är de lägrade vid foten av Sinai berg. De återstående kapitlen i 2 Moseboken handlar om de händelser som inträffar under de nio följande månaderna. Under denna tid lär israeliterna, både genom det talade ordet och genom övernaturliga fenomen, känna ännu mycket mera om sin Gud, Jehova, i synnerhet sådant som gäller hans majestät, hans skräckinjagande förmåga, hans vishet, rättvisa, kärlek, kraft och makt.

Här ingår de ett förbund med Jehova, och han ger dem sina lagar; och främst bland dem är ”de tio orden”, som också kallas dekalogen. Dessa har kommit att utgöra grundval för lagarna i många civiliserade nationer i våra dagar. Israeliterna skulle inte ha några rivaliserande gudar framför Jehova; de skulle inte tillbedja något beläte eller någon bild; de skulle inte missbruka Jehovas namn; de skulle hålla veckans sjunde dag, sabbaten, helig; de skulle hedra sina föräldrar; och de blev befallda att varken mörda, begå äktenskapsbrott, stjäla eller bära falskt vittnesbörd, och de skulle inte ha begärelse till något som tillhörde deras nästa. — 2 Mos. 19:1—24:18.

Under fyrtio dagar är Mose uppe på berget och får föreskrifter beträffande tillbedjan av Jehova och uppförandet av ett flyttbart tempel eller tabernakel. (2 Mos. 25:1—31:18) Israeliterna, som blir trötta på att han dröjer så länge med att komma tillbaka, gör en guldkalv och tillber den. När Mose till sist kommer ner från berget och får se detta, blir han så harmsen att han slår sönder de två tavlorna med de tio orden. Sedan avgudadyrkarna fått sitt tillbörliga straff, går Mose åter upp på berget och får två nya tavlor.

Den här gången får Mose en syn av Guds härlighet, och han hör en röst tillkännage: ”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nåderik, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning, som ... överser med förseelse och överträdelse och synd; men ingalunda skall han frita från straff.” Genom detta tillkännagivande hjälpte Jehova återigen Mose och sitt folk att lära känna Gud bättre. — 2 Mos. 34:6, 7, NW.

Sedan Mose kommit tillbaka igen till israeliterna, sätter man i gång med arbetet att bygga tabernaklet eller tältet för tillbedjan. Mot slutet av första året efter israeliternas uttåg ur Egypten har de fullbordat detta tält med dess inredning och alla tillbehör som de fått föreskrifter om. När det blivit rest och fullt utrustat, gör Jehova Gud åter sitt namn stort och härligt genom att uppfylla och övertäcka tabernaklet med sin härlighet.

Exodus, Andra Moseboken, skildrar sannerligen den tid, då israeliterna, såväl som deras fiender, lärde känna Jehova bättre än de någonsin tidigare hade känt honom, alldeles som han utlovade. Genom att vi lär känna dessa ting, tar dem till hjärtat och handlar enligt dem, kan också vi lära känna den sanne Guden, Jehova, bättre, och detta blir till evigt bestående nytta för oss.

[Fotnoter]