Inblick i nyheterna

Arvet efter en massaker

● Varje år hålls en konferens med kristna och judar som deltagare, varvid man dryftar det som man kallar ”Massakern” — massförintelsen av judar i Europa under den nazistiska regimens tid. Vid det möte som hölls i mars förklarade dr Franklin H. Littell, professor i religionskunskap vid Temple University i USA, att ”mordet på omkring sex millioner judar, som utfördes av döpta kristna i hjärtat av [kristenheten], ifrågasatte den kristna tron som aldrig förut under nitton hundra år”. Han sade att frågan gav upphov åt en allvarlig ”andlig kamp” inom kyrkosamfunden och tillfogade: ”Jag är inte säker på att kristendomen kommer att överleva.”

Men skulden för massmordet på judar vilar inte på kristendomen. Den vilar på kristenheten och dess kyrkosamfund. Orsaken till massakern är klar och tydlig: Kristenhetens präster och deras hjordar har övergett bibelns och Kristi Jesu läror och i stället understött den politiska staten. Århundradens historia visar att detta inte alls är första gången de har gjort så. Tusentals europeiska judar kan i kontrast härtill intyga att en bestämd religiös grupp i Tyskland utstod förföljelse som kunde jämföras med den som judarna drabbades av: Jehovas vittnen. Flera hundra av dem dog i koncentrationsläger. De fick lida därför att de höll fast vid och utövade den sanna kristendomen i stället för att tillbedja staten.

Kyrkan tyst om eutanasi

● Ett annat kapitel i den nazistiska historien gör sig påmint för att hemsöka kristenhetens kyrkosamfund, nämligen det som gäller nazisternas program för eutanasi (dödshjälp eller s. k. ”barmhärtighetsmord”). Det var en del av Hitlers plan att åstadkomma en germansk ”superras” genom att ”rensa bort” dem som betraktades som försvagande element. Programmet genomfördes under åren 1939—1941, och det resulterade i att man med berått mod mördade mellan 60.000 och 100.000 tyskar och österrikare, som var sinnesslöa, hade epilepsi eller var kroppsligt missbildade.

Nu kommer det fram bevis för att de kyrkliga ledarna i Tyskland och på andra håll visste om detta men i allmänhet valde att hålla sig tysta, till dess dödandet till stor del hade ägt rum. En jesuitisk historiker, som skriver i ”Civiltà Cattolica”, lägger fram bevis för att nazistiska ämbetsmän först ville ha något vittnesbörd beträffande om kyrkans ledande män skulle med kraft sätta sig emot programmet eller inte. De gav en professor vid det katolska teologiska seminariet i Paderborn i Tyskland uppdraget att ge dem informationer i fråga om detta. Det uppges att en av de nazistiska ämbetsmän som var inbegripna har sagt att den katolske teologen ”inte väntade sig någon fundamental invändning från kyrkan” och att Hitler därefter inledde eutanasiprogrammet.

Under rubriken ”Den fruktansvärda tystnaden” visar Londontidningen ”Sunday Times” att det var ett år efter det att nazisternas program hade kommit i gång som en radioutsändning från Vatikanen för första gången omnämnde eutanasi i ogillande ordalag, men utan någon hänsyftning på Tyskland. Eutanasiprogrammet avslutades sent under år 1941. Nästan två år gick innan påven (Pius XII) den 29 juni 1943 gjorde ett officiellt uttalande med fördömande av eutanasi. Hans uttalande var inte till någon hjälp för de tusentals vuxna och barn som redan var döda.

Det är betecknande att forskarna i båda dessa fall (i ”Civiltà Cattolica” och i ”Sunday Times”) talar om eutanasiprogrammet som en inledning till den masslikvidering av judar som följde.