Kommer vi att ge mat åt våra medmänniskor — eller låta dem svälta?

GENOM olika nyhetskanaler möter vi allt oftare hungrande människors ansikten. Hunger är naturligtvis inte någonting nytt. Men omfattningen av vår tids problem är någonting nytt. Det är som det heter i en artikel i New York Times:

”Att det förekommit hungersnöd här och var finns omtalat så långt tillbaka som i bibeln. Vad som är nytt är att möjligheten till livsmedelsbrist inte är begränsad till särskilda platser och tider: en permanent kris hotar hundratals millioner i stora delar av världen.”

Beräkningarna går ut på att omkring 500 millioner människor — de flesta av dem barn — nu står nära svälten. Bibelns profetia: ”Det skall bliva hungersnöd ... på den ena orten efter den andra” håller verkligen på att uppfyllas. — Matt. 24:7.

Vilka av oss kan se bilder av hungriga människor utan att önska hjälpa dem? Men vad kan vi göra?

I lokal skala är det inte svårt att hjälpa medmänniskor som tillfälligtvis är i nöd, till exempel när någon svår olycka inträffar. Människor reagerar ofta med omtänksamhet och frikostighet. Men i världsvid skala är situationen helt annorlunda. Varför det?

För det första ligger det mera i vår tids situation än det som möter ögat. Det kan förefalla som om jorden helt enkelt inte frambringar tillräckligt med livsmedel för alla. Men ändå är det inte detta som i verkligheten är problemet. Den spannmål som nu skördas skulle kunna ge tillräckligt med mat åt varje människa som lever — om spannmålen fördelades jämnt och om den åts direkt som gröt eller bröd eller liknande produkter.

Men så är det inte. Mycket av det som skördas i världen används av de rikare nationerna till att föda upp djur och producera kött, mjölk och ägg. Det kan krävas ända till sju kilo spannmål för att producera ett kilo kött. Detta är en orsak till att de s. k. utvecklade nationerna med bara en tredjedel av jordens befolkning konsumerar mera spannmål än de övriga, fattigare, två tredjedelarna tillsammans. Så är det också med bränsle och gödningsämnen, viktiga produktionsfaktorer i det moderna jordbruket.

Men livnär inte de ”utvecklade” nationerna en stor del av världen? Jo, länder som Förenta staterna, Canada, Australien och Argentina exporterar millioner ton spannmål årligen. Problemet är att de fattigare nationerna finner det allt svårare att betala. Den ökande inflationen ödelägger deras förmåga att köpa mat, bränsle och gödningsämnen. Och deras befolkning fortsätter att växa. Varje år blir det mer än 80 millioner fler munnar att mätta — de flesta i redan hungriga länder.

Hur skall problemet lösas?

Vad är lösningen? Det ställs oförenliga krav. Ledarna i de ”utvecklade” nationerna säger att de fattigare nationerna måste göra större ansträngningar för att minska befolkningstillväxten. Men i sådana länder dör många barn i tidig ålder. Därför vill föräldrarna ha stora familjer i hopp om att några barn skall leva vidare för att ta hand om föräldrarna på deras ålderdom. Till de ”utvecklade” nationerna säger de fattigare nationerna: ”Varför köper ni våra råvaror till låga priser och sedan säljer edra produkter till höga priser? Varför lever och äter ni inte mera anspråkslöst, så att edra länders överflöd kan bli till nytta för fler människor?”

Vad kan en individ som får denna situation klar för sig, t. ex. du själv, göra för att vara till hjälp? Det är tydligt att människor i ett annat land inte får mera mat på sina tallrikar bara för att du äter mindre. Kan du med förtröstan lita på att nationernas regeringar eller andra organisationer skall se till att de ansträngningar du gör för att bidra till ett större livsmedelsförråd kommer att ge lindring åt de hungrande i världen?

Ledsamt nog är det mycket som avskräcker människor från att göra ansträngningar. De ser att förhållandena försämras trots att det ges omfattande ekonomisk hjälp. Det finns fler hungrande människor nu än någonsin förut. Regeringar som får hjälp kan använda den till att köpa dyrbar militär utrustning i stället för livsmedel. Korruption, svarta börs-handel och misshushållning tär hårt på de livsmedelsförråd som sänds och förvandlar dem ofta till en liten rännil, när de äntligen når de behövande.

I en artikel i tidskriften BioScience heter det:

”En förtänksam och kompetent regering lägger undan av de goda årens produktion för de dåliga år som med visshet kommer. Detta är ingen ny tanke. Bibeln berättar för oss att Josef lärde Farao i Egypten detta kloka tillvägagångssätt för mer än 2.000 år sedan. Likväl är det bokstavligen sant att det stora flertalet av regeringarna i världen i vår tid inte följer ett sådant klokt tillvägagångssätt. De saknar antingen förtänksamheten eller kompetensen eller bådadera.”

Det finns bevis för att de ”utvecklade” nationerna ofta i verkligheten inte vill att livsmedlen skall finnas i överflöd. Varför inte det? Därför att priserna då skulle sjunka och vinsterna beskäras. Produktionen styrs för att priserna skall hållas höga på världsmarknaden. Livsmedel används till och med för att vinna politisk fördel.

Å andra sidan får vi ofta höra ledande män i världen försäkra att de betraktar alla människor som bröder, och de talar också om ”människornas broderskap”. Men när stora delar av mänskligheten kommer i nöd, sätts gång på gång nationalistiska och kommersiella intressen först — före medmänniskors behov.

För länge sedan skrev den inspirerade aposteln: ”Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, kan då Guds kärlek förbli i honom? ... Låt oss inte älska med tomma ord utan med en sann kärlek, i handling.” (1 Joh. 3:17, 18, 1974 års sv. provövers.) Vad som gäller människor gäller också nationer. Trots de religiösa anspråk som nationerna i världen framställer visar de att de saknar kärlek till Gud.

Det är tydligt att vad som behövs är en helt ny ordning för mänskligheten, en ordning som skaffar bort självisk nationalism och skoningslös kommersiell konkurrens och ersätter detta med ordningar som behandlar alla människor som jämlikar och som befordrar samarbete, oskrymtad frikostighet och kärlek till nästan. Den bok som har förutsagt vår tids livsmedelsbrist, bibeln, har också förutsagt att denna nya ordning skall komma. Den visar att Guds rike genom hans Son snart skall ha hel och full tillsyn över jordens angelägenheter och göra jorden fri från alla ordningar som nu medverkar till mänskligt lidande. — Matt. 6:9, 10; Dan. 2:44.

Individuellt kan vi inte förändra de nuvarande förhållandena. Men detta ursäktar inte likgiltighet från vår sida inför andras lidanden. Gör vi bruk av de möjligheter vi har att hjälpa andra? Ordspråksboken 22:9 försäkrar oss: ”Den godhjärtade blir välsignad, ty han giver av sitt bröd åt den fattige.” — Åk.

Jehovas vittnen i vår tid strävar efter att bevisa sin kärlek till Gud genom att hjälpa sina behövande bröder i alla länder, utan tanke på nationalitet, ras, hudfärg eller social ställning. Och viktigast av allt är att de söker hjälpa alla människor överallt att vinna hoppet om den kommande nya ordningen, fri från hunger, som Guds ord utlovar.

[Infälld text/Bild på sidan 339]

”Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, kan då Guds kärlek förbli i honom? ... Låt oss inte älska med tomma ord utan med en sann kärlek, i handling.” 1 Joh. 3:17, 18, 1974 års sv. provövers.