Hunger mitt i överflödet — Varför?
● ”Det är ett faktum att om man lägger ihop den totala mängd spannmål som produceras, plus den totala mängden av andra grödor, plus alla andra födoämnen som produceras, då finns det tillräckligt för att förse alla jordens fem milliarder människor med fullgod föda, kvantitativt och kvalitativt sett.” — The Gazette, Montreal.
● ”Sedan 1974 har utvecklingsländerna tillsammans ökat den totala livsmedelsproduktionen med 3,4 procent årligen och åstadkommit en avsevärd förbättring i fråga om tillgången på föda. Livsmedelsproduktionen i Latinamerika och Asien har ökat mer än 32 procent under de tio senaste åren.” — Los Angeles Times.
HUNGERPROBLEMET är långt ifrån löst. Likväl har fler och fler experter inom området kommit att inse att bristen på föda inte är den verkliga boven i dramat. Den allmänna meningen tycks vara att någonting annat än tillgången på föda bär ansvaret för det faktum att massor av människor världen utöver lider av hunger och undernäring. Vi står i själva verket inför en motsägelse: hunger mitt i överflödet. Varför? Även om problemet är mycket komplicerat, finns det ett antal grundläggande faktorer som har bidragit till denna paradox.
Missriktad prioritering
Att utveckla effektiva jordbruksmetoder kostar pengar. Gödningsmedel, bekämpningsmedel mot insekter, moderna jordbruksredskap och förbättrade utsäden är dyrbara. Det krävs tid och pengar för att bygga anläggningar för lagring, transport och konstbevattning. Om ett utvecklingsland skall kunna göra framsteg inom dessa områden, måste det uppenbarligen vilja anslå en ansenlig del av sina ekonomiska resurser åt sådana ting. Nationer som har gjort detta, till exempel Kina och Indien, de två folkrikaste länderna på jorden, har gjort betydande framsteg hänemot självförsörjning.
Detta har tyvärr inte varit fallet med de flesta länder i tredje världen, i synnerhet inte i Afrika, där allvarlig livsmedelsbrist håller på att bli ett ständigt och allt större problem. I en rapport från FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) om den 13:e regionala konferensen i Zimbabwe i juli förra året sägs det rent ut: ”Roten till livsmedelsproblemet är att medlemsnationerna vanligtvis inte ägnat jordbruket nödvändig prioritet.” Varför är det så?
Observatörer framhåller att regeringarna i många av de nya självständiga staterna i Afrika och på andra håll ofta anser jordbruk vara liktydigt med kolonialism och bakåtsträvande. De tror att det bästa sättet att gå framåt är att industrialisera sina nationer. För att främja sådana syften har regeringarna en tendens att gynna de expanderande industrierna i städerna på bekostnad av jordbrukarna ute på landsbygden. I stället för att använda medel till att utveckla och förbättra bevattnings- och transportsystem eller vidta stimulansåtgärder för att sporra jordbrukarna att producera mer, håller somliga regeringar egenmäktigt nere priserna på livsmedel för att hjälpa arbetarna i städerna och de nya industrierna. Denna politik har tvingat jordbrukarna på landsbygden att endast odla husbehovsgrödor och har förvandlat nationer som en gång var självförsörjande, och som till och med exporterade livsmedel, till livsmedelsfattiga och livsmedelsimporterande nationer.
Ett förändrat levnadssätt
Åsidosättandet av jordbruksbefolkningen ledde till att massor av människor lämnade landsbygden och flyttade till städerna för att söka arbeten. Undersökningar visar att var tionde afrikan bodde i städer år 1960, men år 1980 var var femte person stadsbo. Om den nuvarande trenden håller i sig, kommer hälften av Afrikas befolkning att bo i städer vid slutet av detta århundrade. Detta betydde naturligtvis ytterligare avbräck för jordbrukssektorn och livsmedelsproduktionen.
Men detta är inte allt. Brist på lämpliga lagerutrymmen och transportmedel gör det svårt att forsla det som produceras på landsbygden till städerna för att säljas. Dessutom är det inte längre någon efterfrågan på vissa lokala grödor, till exempel hirs och kassava, eftersom stadsbor vill ha föda som är lätt att laga till, exempelvis bröd och ris. Jordbrukarna tycker därför inte att de har någon anledning att producera mer, och stadsbefolkningen börjar i stället köpa importerade födoämnen. Statistiken visar att spannmålsimporten till Afrika nära nog fyrdubblades mellan åren 1960 och 1982, medan den lokala livsmedelsproduktionen kom ännu mer på efterkälken i förhållande till befolkningsökningen.
Förutom den dyrbara livsmedelsimporten är också de höga priserna på den energi som behövs för att driva de nytillkomna industrierna en bidragande orsak till livsmedelsproblemet i många av länderna i tredje världen. Rapporter från Nairobi i Kenya visar till exempel att ”sextio procent av den utländska valutan i landet går åt till import av olja”. Grannlandet Uganda ”ger ut all sin utländska valuta, tio millioner dollar i månaden, för att betala sina månatliga oljeräkningar”.
För att lätta denna börda bedriver utvecklingsländernas regeringar ofta en politik som bara förvärrar hungerproblemet. En undersökning visar till exempel att omkring hälften av all åkerjord i Centralamerika används till produktion av avsalugrödor för export, till exempel socker, kaffe och tobak, i stället för till produktion av de livsmedel som skulle behövas så väl. På liknande sätt odlar man i många länder i tropiska Afrika jordgubbar och nejlikor för försäljning i Europa eller föder upp nötkreatur, får och getter för export till arabländerna, medan det egna folket inte har tillräckligt att äta.
Hungerpolitik
De sociala och politiska oroligheter som råder i många av utvecklingsländerna bidrar också till att livsmedelsproblemet förvärras. Enligt en beräkning har Afrika sedan 1960 upplevt mer än 12 krig, 50 statskupper, 13 mord på statsöverhuvuden och ständiga flyktingströmmar. Situationen är likartad på andra ställen i världen. Allt detta skadar inte bara den känsliga jordbruksnäringen, utan försvagar också den redan ansträngda ekonomin på grund av höga militära utgifter. Nationerna tycks vara mer intresserade av att fylla på sina vapenarsenaler än av att fylla tomma magar.
Ett färskt exempel som fått stor publicitet är att en östafrikansk stat, som har fått två milliarder dollar i bistånd för militära ändamål, lade ner omkring 100 millioner dollar på att fira tioårsdagen av sin revolution, medan sex millioner av befolkningen drabbats av svält på grund av svår torka och livsmedelsbrist.
Fattigdomens grepp
Av alla de dolda faktorer som bidrar till omfattande hungersnöd är emellertid fattigdomen den som kanske är djupast rotad. ”Det behövs mer än spannmålsöverskott för att mätta de hungriga i världen”, säger Barbara Huddleston, en expert på internationellt bistånd åt svältdrabbade. ”Världen har redan överskottslager av spannmål. Det som måste ske är en omedelbar överflyttning av köpkraft till sådana områden som Afrika.” Hur detta skall ske vet inte ens experterna.
Ännu så länge förhåller det sig emellertid så att även där det finns tillräckligt med livsmedel, har många av de fattiga helt enkelt inte råd att köpa dem. En rapport från Ghana visar till exempel att ”det skulle kosta sex gånger mer än medelinkomsten för två förvärvsarbetande vuxna att förse en typisk familj på sex personer med tre rejäla mål mat om dagen”. Medan de rika njuter av dyrbara importerade matvaror, har de fattiga svårt att klara sig för dagen. I områden där det är ont om förvärvsarbeten eller där sådana är obefintliga kan situationen bli desperat. ”Det krävs ingenting mindre än en total omvärdering och omläggning av den sociala och ekonomiska prioriteringen ... för att åter föra in världen på en ekonomisk och demografisk kurs som kommer att minska svälten och inte öka den”, säger Lester Brown vid Worldwatch Institute.
Biståndsprojekt och katastrofprogram — är de till hjälp?
Om de fattiga nationerna varken har de jordbruksmässiga resurser som krävs för att odla tillräckligt med livsmedel eller de ekonomiska resurser som krävs för att köpa dem på den konkurrenspräglade världsmarknaden, hur kan de då försörja sig? Sanningen är att få av dem kan det. Många av dem är beroende av internationella biståndsprojekt och, i extrema fall, katastrofhjälp. För närvarande uppgår hjälpsändningarna av livsmedel, katastrofhjälpen inbegripen, till sammanlagt 45 millioner ton om året, vilket teoretiskt sett borde vara tillräckligt för att överbrygga klyftan mellan vad de fattiga nationerna kan producera och köpa och vad de i själva verket behöver. Men om de som är i behov av hjälpen verkligen får den är en helt annan sak.
Livsmedel är ett mäktigt vapen på den internationella scenen, och de nationer som har livsmedelsöverskott är väl medvetna om detta. ”När resurserna är begränsade går en större del av biståndet till ens vänner”, sade en amerikansk ämbetsman. ”Samma normer tillämpas av alla regeringar jag känner till”, fortsatte han. Det behövande utvecklingslandets politiska inriktning är således i hög grad avgörande för vilket slag och vilken omfattning av hjälp det får. Och även när det får hjälp gör ofta bristen på lämpliga transportmedel i dessa länder att en stor del av hjälpen aldrig når fram till de människor på landsbygden som verkligen behöver den.
Även om livsmedelssändningar har sin betydelse, är hjälpen, också i bästa fall, bara av tillfällig art. ”Regelbundna hjälpsändningar av livsmedel till fattiga länder”, sägs det i den kanadensiska tidningen Globe and Mail, ”har fått många att bli beroende av de utvecklade länderna, har hämmat deras initiativ att bli självförsörjande som livsmedelsproducenter och har lett till att enorma arealer åkerjord fått ligga mer eller mindre outnyttjade.” Visserligen ställer givarnationerna vanligen som villkor att de mottagande nationerna skall genomföra vissa ekonomiska reformer och andra långsiktiga projekt, men sådana åtgärder betraktas ofta som en inblandning i landets interna angelägenheter och har ofta lett till upplopp och våldsamheter. Som den mänskliga naturen nu är är det dessutom få människor som känner till eller i det långa loppet verkligen bryr sig om hur människor på avlägsna platser lever sitt dagliga liv. I verkligt extrema nödsituationer kan människor förmås att handla, men det som då görs är ofta alltför litet och alltför sent.
Den andra sidan av saken
Denna korta överblick visar att hungerproblemet verkligen är en paradox. Men det vi hittills har begrundat är bara den ena sidan av saken — de svältande och utarmade människomassorna i utvecklingsländerna i Afrika eller på andra håll. Hur är det då med den andra sidan, de utvecklade länderna? Stora delar av tredje världen räknar med att få hjälp av dessa nationer, både nu och i den närmaste framtiden. Kan de fortsätta att ge sådan hjälp? Kan de finna någon lösning på den komplicerade livsmedelssituationen? Hur ser framtiden ut? Ja, kommer det någonsin att bli möjligt att mätta de hungriga i världen?
[Ruta på sidan 5]
Desperata afrikaner på jakt efter föda
TIOTALS millioner människor i minst 20 afrikanska länder är hungriga, undernärda eller svältande. Millioner av dem är barn. De kilar mellan benen på kvinnorna på torget och letar i smutsen efter de få sädeskorn eller bönor som kan ha fallit ner på marken. Det lilla de hittar stoppas antingen direkt i munnen eller i deras tiggarskål. Ibland får de tag på en trådig stjälk till någon grönsak som kastats bort som oätlig, tuggar ur saften och spottar ut resterna.
Man finkammar myrstackar för att leta efter frön av olika slag. Kvinnor kan hålla på i hela dagar med att hacka sönder de stora, hårda termitstackarna för att få tag på de vilda frön som insekterna har lagrat. Många samlar ihop getspillning och tar hand om de osmälta palmkärnor som djuren har svalt utan att tugga. Kvinnor stöter torkade löv och grässtrån till ett pulver som inte har något näringsvärde — många människors enda föda. Andra saltar och kokar löv som de har samlat från träden. Ofta har bönderna varit tvungna att äta sitt utsäde.
Barnen är klädda i trasor — somliga är nakna så när som på getskinn som de svept kring sina magra kroppar. Nätterna är ofta kalla, och de undernärda barnen blir snabbt nerkylda och får lätt lunginflammation, hosta och feber.
Olika hjälporganisationer har satt upp utspisningscentraler, men resurserna är begränsade, och det är bara en liten del av de hungriga och svältande som kan få någon mat. Vid en hjälpstation står hundra barn som inte kommer att få någon mat bakom ett rep och ser på när de andra äter. Ett fyraårigt barn, som bara väger omkring fem kilo, är alltför svagt för att gå och måste bäras av sin mor.
Vid en annan utspisningscentral bar en mor på sin treåriga dotter som bara vägde tre kilo. En rapport förklarar: ”Barnets revben och bröstben såg ut att när som helst kunna tränga igenom den av hunger uttänjda huden som inte såg ut att tåla påfrestningarna av hennes skelett. Hennes armar och ben var som stickor.”
I fall som dessa har svälten nått ett stadium som kallas marasm, det tillstånd då den svältande kroppen börjar förtära sig själv. Barnen får samma uttryck i ansiktet som mycket gamla människor. Man ser dem överallt i de svältdrabbade länderna i Afrika.
[Bild på sidorna 6, 7]
Det finns tillräckligt med föda åt alla ... ändå svälter millioner människor
[Bildkälla]
FAO Photo/B. Imevbore