Jag var ”spelnarkoman”
Berättelsen om en mans framgångsrika kamp för att göra sig fri efter sjutton år som ”spelnarkoman”
JAG kan fortfarande känna eggelsen att spela ibland, till exempel när jag går förbi ett kontor för vadhållning. Människor i stort antal kan komma ut på gatan och ha program och tipsblad i händerna. Innan jag blir medveten om det, tänker jag för mig själv: ”Jag undrar om jag fortfarande kan ta ut vinnare.” Tanken tycks komma upp utan vidare. Jag slår bort den — ser åt andra hållet och ökar farten.
I mer än sjutton år var jag ”spelnarkoman”. Vadhållningen behärskade mitt liv. Jag måste helt enkelt satsa pengar på spel. Det var viktigare för mig än mat och dryck, sömn och sexualliv — viktigare än allting annat!
Hur mitt liv var
Under de här åren var jag uppe på nätterna och ”handikappade” hästar — valde hästar som jag skulle satsa på nästa dag. Det kunde också hända att jag arbetade på nätterna för att vara fri att använda dagarna på hästkapplöpningsbanan. Jag tiggde, lånade och stal pengar för att spela. Allt vi hade av värde fanns i någon pantbank.
Sedan jag hade fått pengarna i pantbanken, brukade jag gå till banan. ”Jag skall satsa 10 dollar och se om jag kan få mera”, brukade jag säga till mig själv. Hästen förlorade för det mesta, och då sade jag: ”Jag måste få tillbaka mina pengar. Det måste gå jämnt upp.” Gång på gång förlorade jag min avlöning på detta sätt.
Detta betydde att det inte fanns några pengar till mat, kläder eller hyra. Många gånger gick jag hungrig, men det gjorde också min hustru och mina två döttrar. Vi hade ont om kläder, och vi blev ofta vräkta därför att vi inte hade betalat hyran. Det hände också att vi flyttade för att komma ifrån procentare.
Praktiskt taget varje spelare jag kände gjorde avbetalningar till en procentare — ofta flera stycken. Långivare som verkar enligt lagens villkor lånar inte ut åt djupt skuldsatta personer. Men sådana här penningutlånare i den undre världen gör det.
Jag brukade gå till en procentare och kanske få 25 dollar. Ett lån på 25 dollar måste man betala tillbaka med 30 dollar. Avbetalningarna kunde vara 6 dollar i veckan under fem veckor. Om man inte kunde betala denna summa någon vecka, fick man betala en särskild avgift, omkring 2 dollar vid ett lån på 25 dollar. Men den här summan på 2 dollar avräknades inte på huvudsumman. Man kunde få betala en sådan avgift på 2 dollar i veckan hur länge som helst och fortfarande vara skyldig den kvarstående summan. Två dollar verkar kanske inte vara så mycket nu, men det var mycket pengar på 1920- och 1930-talen.
De här procentarna kunde vara hårda. De hade också hårdhänta medhjälpare. Jag kommer ihåg en vän som blev illa slagen därför att han inte kunde betala. Därför levde jag ofta i fruktan. När situationen blev verkligt förtvivlad, brukade jag packa och ge mig av. Lyckligtvis blev ingen i min familj och inte heller jag själv någonsin fysiskt skadad.
Hasardspelande överallt
Du har kanske svårt att föreställa dig vilken omfattning hasardspelandet har. Överallt där jag arbetade, för det mesta i restauranger och barserveringar, hörde man talas om ”hästar”. Men det förekom också annat hasardspel.
Runt om i hela New York fanns det påkostade ställen som sköttes av den undre världen. Men man behövde förbindelser och ”godkännande” för att komma in. På sådana ställen förekom det roulett, poker, tärningsspel — alla slag av hasardspel. Jag brukade gå på sådana ställen. Men för det mesta spelade jag på hästar.
Jag gick ofta på hästkapplöpningsbanan, men jag spelade ännu mera hos de lokala vadhållningsagenterna. Detta var mera spännande, eftersom det är mera ”action” på sådana ställen. Vad jag menar är att vadhållningsagenterna erbjuder alla slag av komplicerade möjligheter att satsa på hästar — ”parlays”, ”back to back”, ”round robin”, ”numbers” osv. Lagliga spelföretag erbjuder inte sådana möjligheter. Detta är en orsak till att de inte är så lockande för avancerade spelare.
Det spelsätt som kallas ”numbers” (nummer) är en särskilt stor attraktion. Jag brukade ta del i det sex dagar i veckan. Numren för varje dag bestod av tre heltal, till exempel 8-3-9. Det första talet fick man genom att ta den sista dollarsiffran i det sammanlagda inbetalda beloppet efter dagens tre första lopp. Om summan efter dessa lopp var 359,73 dollar, var första talet 9. Efter femte och sjunde loppet användes motsvarande summor på samma sätt för att få de två sista talen.
Jag brukade ofta skicka mina insatser med en mellanhand, som arbetade åt en vadhållningsagent. Under en lång tid var vårt mjölkbud min fasta mellanhand. För det mesta satsade jag femtio cent och gav honom varje morgon pengarna och papperslappen med numren. Jag kommer ihåg att jag en gång hade hela serien rätt: 8-3-9, och det gav 300 dollar i utdelning — mycket pengar för femtio cent!
Umgängesvännerna
Vi spelare talade samma språk och hade samma dominerande intresse med den spänning och de bekymmer som följde med det. Men någonting som sorgligt saknades var äkta intresse för andra. Tänk till exempel på mjölkbudet.
Jag litade på honom, eftersom jag hade känt honom länge och han alltid gav mig pengarna då jag vann. Sedan jag hade vunnit den där summan på 300 dollar, var jag därför inte misstänksam, när han bjöd mig hem till sig på ett stort tärningsspel. Det var inte förrän jag hade förlorat det mesta av mina pengar som jag insåg att det var fusk med i spelet. Jag hade blivit ”lurad”. Men det är inte mycket man kan göra — det är svårt att bevisa sådant.
Men det var långt ifrån den enda gången som ”vänner” lurade mig. En gång lämnade jag till en arbetskamrat pengar och en lista med hästar som jag ville satsa på. Han arbetade i ett annat skift och skulle gå till vadhållningsagenten den eftermiddagen. Senare fick jag reda på tävlingsresultaten och blev förvånad då jag såg att jag hade tagit ut fyra vinnare! När min ”vän” kom in den kvällen, var jag naturligtvis upprymd och ville ha mina vunna pengar. Men han kom bara med några ursäkter som förklaring till att han inte hade satsat pengarna. Jag kunde inte bevisa det, men jag är säker på att han hade stoppat på sig vinstpengarna.
Spelare är verkligen ett fördärvat släkte! Det hände många gånger att vadhållningsagenter gav sig av med de pengar jag hade vunnit. Men sanningen är att jag inte var bättre själv. Jag lånade ofta utan att betala tillbaka, ja, jag till och med stal pengar. När jag tänker tillbaka på en del av vad jag varit med om, känner jag mig verkligt sorgsen.
Lockelse och spänning
Jag insåg att det jag gjorde var orätt. Men jag var förslavad av vanan och var särskilt fängslad av lockelsen att få pengar på ett lättvindigt sätt. Det var i själva verket det som fick mig att börja spela på hästar.
Jag hade spelat förut — jag hade spelat tärning som pojke på gatorna i Philadelphia, och längre fram hade jag spelat poker ombord på ett fartyg när jag rymt till sjöss vid sjutton års ålder. Men det var inte förrän 1928, det år jag gifte mig, som jag blev intresserad av hästar.
Vid den tiden arbetade jag i matserveringen i en drugstore vid 49:e gatan och Lexington Avenue i New York. Jag blev fascinerad, när jag märkte hur upprymda de som spelade på hästar var över sina vinster. Längre fram kom jag underfund med att de aldrig säger något om sina förluster. ”Det är bäst att jag tar för mig av de här lättförtjänta pengarna”, tänkte jag.
Jag lade märke till att spelarna fick sina upplysningar om hästarna i Daily Mirror. En dag valde jag så två hästar och satsade pengar på dem. Jag kommer fortfarande ihåg deras namn: Buck Hero och Sunflower. Med ”nybörjartur” vann jag på dem båda!
Nu hade jag vunnit, och därför kunde jag tala med de andra som en som förstod sig på att spela på hästar. ”Det var tråkigt att du inte hade en ’parlay’”, sade en, ”för i så fall skulle du ha fått en verkligt stor vinst.” Snart höll jag på att pröva alla möjligheter att spela på hästar. Jag studerade verkligen hästarna och började ”handikappa” själv.
Ibland gick jag till banan och vann mycket pengar. Jag brukade känna mig entusiastisk och stolt. Jag brukade betala av en del skulder, men nästa dag var jag tillbaka på banan ”för att få en verkligt stor vinst” — och för det mesta förlorade jag allting.
Och ändå fortsatte vi att spela, och vi föreställde oss alltid att vi skulle få den verkligt stora utdelningen. Jag blev uppfostrad i ett katolskt barnhem, där jag fick lära mig att bedja. Därför brukade jag ofta bedja om att kunna ta ut vinnare — ja, i desperation bad jag ibland till och med till djävulen.
En del av den fascinerande lockelsen i spelandet ligger, tror jag, i de uppskruvade förväntningarna inför utgången. För att göra det hela ännu mera spännande brukade jag ofta låta någon kontrollera loppens resultat i tidningen, och sedan ställde jag sådana här frågor: ”Hade vinnaren i andra loppet tio bokstäver i namnet? Hur stort vikttillägg hade han? Hur mycket gav han? Vem var jockey?”
Efter första eller andra frågan brukade jag av svaren veta när jag höll på att komma fram till en vinnare. Slutligen frågade jag om så-och-så — den häst jag hade satsat på — hade vunnit. Min segerglädje var mycket stor, när jag hörde att han hade gjort det.
Ansträngningar att ta ut vinnare
Att ”handikappa” hästar var en invecklad procedur. Ibland tog det timmar att välja ut en bra häst att satsa på. Ofta kom jag fram till att det inte fanns någonting att satsa på i ett lopp. Men vad hände sedan?
Den natten kunde jag drömma om att en särskild häst skulle vinna, och så satsade jag på honom nästa dag. Eller också kunde jag gå till banan och lägga märke till att Straw Hat (Halmhatt) skulle löpa och att jag utan att tänka på det hade tagit på mig en halmhatt. Naturligtvis satsade jag då på Straw Hat. Jag kommer ihåg att en burk med ananas (eng. pineapple) en gång föll ner från en hylla och hamnade på min brors huvud. När min bror kontrollerade de tävlande hästarna den dagen, lade han märke till att en häst som hette Pineapple skulle tävla. Han satsade på den hästen och vann! Hasardspelare är sådana. De är mycket vidskepliga. Och hellre än att hålla fast vid det de har valt ut på förhand, spelar de efter intuition och ingivelser.
Jag är säker på att katolska kyrkan förstår denna egenskap hos spelare. I närheten av hästkapplöpningsbanan brukade det nämligen alltid stå nunnor med sina insamlingsbössor. Hur kunde en katolik, som många av oss var, gå förbi en ”syster” och förvänta att få någon framgång i att spela på hästar? Därför brukade vi ge bidrag. Och om vi vann den dagen, brukade vi sedan vara särskilt frikostiga, i det vi hoppades att det skulle ge fortsatt framgång.
Vill du veta varför jag spelade numret 839 så mycket — det som jag vann 300 dollar på en gång? Det berodde på att jag var född i den åttonde månaden, min äldsta dotter i den tredje månaden och min hustru i den nionde månaden. Det var bara vidskepelse. Jag menade att det var mitt lyckotal — och det gav utdelning några gånger.
Men faktum är att jag förlorade mer än jag vann, och livet var eländigt, särskilt för min familj. Jag ville sluta spela. Jag brukade föresätta mig: ”Jag skall inte vara med längre. Jag skall helt enkelt inte gå och spela på hästar mera. Jag skall inte ens se på ett tävlingsprogram.” Men vad hände sedan?
Jag gick till arbetet, och så sade en arbetskamrat: ”Hej, jag spelade på så-och-så i går, och han gav fin utdelning.” Jag tänkte då för mig själv: ”Jag brukade spela på den hästen.” Och strax var jag tillbaka och spelade igen.
En vändpunkt
År 1944 inträffade emellertid någonting som till sist skulle ändra mitt liv. Jag hade tillfälligt flyttat med min familj från New York för att arbeta i Patterson Field, några kilometer utanför Dayton i Ohio. Min dotter prenumererade på tidskriften Seventeen, och med prenumerationen följde ett extraerbjudande, som bestod av en populär bok eller en bibel. Jag valde bibeln, eftersom jag alltid hade önskat mig en sådan. Bara några dagar därefter fick jag besök av en man som erbjöd mig boken ”Sanningen skall göra eder fria”.
Några veckor längre fram, när jag var ensam en kväll, tog jag fram boken och började läsa den. Det jag läste verkade förnuftigare för mig än någonting annat jag hade läst om religion och bibeln. Jag blev övertygad om att den visade mig fram mot någonting som var underbarare än allt vad jag hade hört om i hela mitt trettioåttaåriga liv.
Jag blev mycket glad då mannen kom tillbaka, och jag tog också emot hans inbjudan att vara med vid ett av Jehovas vittnens möten. Men sedan blev jag sjuk. Sedan jag varit på sjukhus länge, återvände jag till New York. Men mannen i Ohio ordnade med att ett vittne skulle besöka mig där.
Jag tog emot en inbjudan till ett möte, och när jag lade märke till att vittnet som följde med mig inte rökte, frågade jag honom: ”Röker Jehovas vittnen?” Jag fick ett nekande svar, och jag kommer ihåg att jag tänkte för mig själv: ”Ja, det utestänger mig. Rökning och hasardspel är två vanor som jag aldrig kommer att kunna göra mig fri från.” Men jag hade fel.
Vad som gjorde förändringen möjlig
För första gången började jag inse vilken stor Skapare vi har. Naturligtvis trodde jag på Gud förut. Jag visste att han existerade. Hur skulle annars förnuftsbegåvat liv, som är så komplicerat, ha kommit till? Men nu började Gud bli verklig för mig. Jag kunde se att han hade ett uppsåt som var till välsignelse för människorna.
Många gånger förut hade jag bett den bön som man lärde oss på barnhemmet: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matt. 6:9, 10) Men nu började jag inse att Guds rike är en verklig regering och att vi slutligen hade nått den tid i historien då Gud hade satt denna regering i funktion, någonting som hade fått världsomskakande följder.
Jag blev övertygad om att den nuvarande ordningen verkligen behöver bli ersatt med någonting annat. Och jag blev hänförd över att få veta att Gud, den Allsmäktige, verkligen skulle åstadkomma detta. Profetian i Daniels bok i bibeln blev särskilt betydelsefull för mig: ”Himmelens Gud [skall] upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras. ... Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” (Dan. 2:44) Bibelns löften om ett jordiskt paradis, fritt från sjukdom och död, hade också ett kraftigt inflytande på mitt liv. — Ps. 37:9—11; Upp. 21:3, 4.
Jag kom till den slutsatsen att om detta var vad Gud tänkte göra till välsignelse för människorna, då kunde jag visa min uppskattning genom att göra mitt bästa och lyda hans krav. Ett krav som jag lärde mig var att en man skall dra försorg ”om sina egna, först och främst om sina närmaste”. (1 Tim. 5:8) Jag började göra detta, och det gjorde det naturligtvis nödvändigt att jag kraftigt inskränkte på mitt hasardspel. Min familj och andra som kände mig kunde inte undgå att ta intryck av förändringen.
En växande önskan att behaga Gud, den Allsmäktige, är vad som gjorde denna förändring möjlig. Men det var också viktigt att läsa Jehovas vittnens sunda och nyttiga litteratur och regelbundet vara tillsammans med dem. När jag gick till deras möten, var de alltid vänliga. Också människor som inte kände mig kom fram och hälsade. Och jag kunde se att deras vänskap var verklig; den var inte skrymtad. När man regelbundet är tillsammans med människor som är sådana, påverkas man på ett verkligt nyttigt sätt. Jag slutade till och med att röka.
Att göra sig fullständigt fri
Men hasardspelandet hade ett mycket starkare grepp om mig. Jag blev förvånad, för jag trodde att det skulle vara lättare att sluta med det än med rökningen. Men längtan att spela var överväldigande, och den fick mig att resonera: ”Det finns inget skriftställe som talar emot spelande. Och jag sörjer för min familj.” Därför spelade jag då och då. Jehovas vittnens sammankomst i Cleveland i Ohio år 1946 var den första sammankomst jag var med vid, och jag var närvarande vid de flesta sessionerna, men en eftermiddag gick jag till hästkapplöpningsbanan i stället.
Jag gjorde detta i åratal. Jag kunde inte motstå eggelsen. ”Jag har några dollar till övers”, brukade jag ursäkta mig med. ”Jag har råd att ha litet roligt.” Men med tiden började jag spela mer än jag någonsin hade tänkt mig. Vid den här tiden kom jag också i ekonomiska svårigheter, och det gick så långt att min ställning i den kristna församlingen var i fara. Det var en kris i mitt liv.
Då kom kristna bröder kärleksfullt till min hjälp. De gav mig tålmodigt råd och vägledning. Och genom att läsa artiklar i Vakttornet och Vakna! började jag inse allt det onda som spelet medförde. Det var särskilt artikeln ”Är det rätt av de kristna att ägna sig åt hasardspel?” i Vakna! år 1964 som gjorde intryck på mig. Den hjälpte mig att inse att det verkligen finns ett skriftställe som talar emot hasardspel.
Jag visste hur vidskepliga spelarna är, som alltid försöker vinna genom att fria till ”Fru Fortuna”. De bedrar och gör nästan vad som helst för att vinna — vinnandet blir en avgud och Fru Fortuna en gudinna. Det skriftställe som dryftades i den artikeln, nämligen Jesaja 65:11, berörde därför verkligen mig. Det talar om dem som överger den sanne Guden och ”dukar ett bord åt guden Lyckan” och ”slår i blandat vin åt guden Ödet”. — NW.
När jag läste detta, började jag inse vilket nära samband som råder mellan hasardspel och falsk gudsdyrkan. Ja, det fick mig att tänka tillbaka på hur ofta vi brukade se att människor vann de första gångerna de spelade — ”nybörjartur”, brukade vi säga. Men nu är jag övertygad om att detta är djävulens plan för att locka människor att spela, att han på något sätt manipulerar det hela, så att de vinner till att börja med, varigenom han fångar dem i en förnedrande form av falsk gudsdyrkan, som gör att de kommer att avguda pengarna och Fru Fortuna.
Med denna insikt om förhållandena började jag bekämpa min längtan efter att spela, så som jag aldrig hade gjort förut. Jag ville inte falla till föga för den! Det har nu gått flera år sedan jag gjorde min sista insats på spel, och jag kan fortfarande känna eggelsen. Men på grund av att jag vet att Gud, den Allsmäktige, inte godkänner hasardspel, är jag fast besluten att aldrig mer satsa pengar på spel.
Om du någonsin blir frestad att ta del i hasardspel, kom då ihåg de fruktansvärda följder det för med sig — vad det gör med människor, hur det förnedrar dem och till och med snärjer dem i falsk gudsdyrkan. Och spela aldrig den där första gången! Om du redan är insnärjd av tvånget att spela, kan du vara förvissad om att du kan övervinna det. Det finns ett sätt, och Jehovas vittnen kommer med glädje att hjälpa dig, alldeles som de hjälpte mig. — Insänt.