Sällskaplig samvaro kräver kristen måttfullhet

DE JUDISKA bröllopsfesterna i forna tider var glada tillställningar med musik, dans, mat och dryck. Av skildringen i Johannes, kapitel två, vet vi att Jesus Kristus och hans lärjungar var med vid en sådan fest i Kana i Galileen. Även om det inte sägs något i bibeln om att Jesus tog del i allt det som nyss nämndes, bidrog han till feststämningen genom att på ett mirakulöst sätt åstadkomma vin, en dryck som får människor att glädjas. — Ps. 104:15; Joh. 2:1—11.

Innebär detta att Jesus ansåg att ”allting går för sig” i samband med sällskaplig samvaro? Nej. I 1 Timoteus 3:2 sägs det att den kristne tillsyningsmannen, som skall vara ett gott föredöme för de övriga i församlingen, skall vara ”nykter”, ”måttlig i sina vanor” (NW). Och Jesus klandrade fariséerna för deras ”omåttlighet” (NW). — Matt. 23:25.

De kristna är lyckliga människor, som tjänar den ”lycklige Guden”. (1 Tim. 1:11, NW) De tycker om att träffas för att idka uppbyggande samvaro. När de i sitt strängt upptagna liv tar sig tid att idka sällskaplig samvaro med varandra, finner de detta mycket angenämt. Men de vet att otillbörliga saker kan inträffa under sådan samvaro, eftersom vi människor är ofullkomliga; och därför vinnlägger de sig om att förhindra detta genom att vara måttfulla.

På vilka sätt måste sällskaplig samvaro präglas av kristen måttfullhet? Vi kan belysa vilken ståndpunkt som är den rätta genom att dryfta sådan sällskaplig samvaro som kan förekomma i samband med ett bröllop.

Mottagningar och bröllopsfestera

Att Jesus var med vid en bröllopsfest visar att det inte är opassande för ett kristet brudpar att bjuda sina nära vänner och släktingar att dela deras bröllopsglädje genom att komma till en mottagning eller fest. Kristus framställde rentav tre liknelser med motiv hämtade från bröllopsfester. — Matt. 22:1—13; 25:1—13; Luk. 14:7—11.

Vi bör emellertid inte dra den slutsatsen att det är nödvändigt med en bröllopsfest. Det är det visst inte. Om brudparet önskar bjuda gäster och omständigheterna medger det, kan de göra detta. Men många kristna har gift sig lyckligt utan att anordna en bröllopsfest efter vigseln. Och de som planerar att ordna med en fest måste noggrant tänka igenom saken, så att det som sker kommer att präglas av kristen måttfullhet.

Världsliga fester har ofta ett kännetecknande drag — omåttlighet! För det första är de omåttligt dyra; i en New York-tidning meddelades följande: ”Från juni 1968 till juni 1969 kommer [amerikaner] att ge ut mer än 37 milliarder kronor på omkring 1.800.000 bröllop som ganska många av dem i själva verket inte har råd till. ... I flertalet fall går pengarna åt till en mottagning i någon festvåning.” Mat, dryck och underhållning präglas dessutom ofta av omåttlighet. Det är viktigt att de kristna inte gör sig skyldiga till sådana utsvävningar.

Hur stor kan en bröllopsfest vara? Det är något som brudparet bör avgöra. Ett föräldrapar i Nordamerika gav ut så mycket pengar på sin dotters bröllop att de måste flytta till en annan ort och skaffa sig extra arbete för att kunna betala för det. Vittnar det om kristen måttfullhet, eller är det i stället ett exempel på ”det skrytsamma uppvisandet av vad man har av livets goda”, som ”inte [har] sitt ursprung hos Fadern, utan har sitt ursprung hos världen”? — 1 Joh. 2:16, NW.

En tillsyningsman i västra Afrika framhöll en sak som gör det här problemet större: ”När det blir känt att bröllopet skall äga rum, tycker hela församlingen och somliga i närliggande församlingar att de måste vara med vid festen, vare sig de är bjudna eller inte. Somliga menar att de som skall gifta sig är pliktiga att ta emot gäster och sörja för rikligt med mat och dryck åt alla som infinner sig.” Men en sådan syn på saken stämmer inte överens med Jesu förkunnelse. I två av sina liknelser, där han talade om bröllopsfester, nämnde han dem som var ”bjudna”. (Matt. 22:3; Luk. 14:8) Han talade rentav om några som fick vända om, när det inte var praktiskt möjligt att låta dem ta del i festen. — Matt. 25:11, 12.

Efter en vigsel i Toronto i Canada åt brudparet en måltid vid ”sittande bord” tillsammans med bara några mycket nära vänner och släktingar, och sedan höll de ”öppet hus” med förfriskningar för församlingen i sin helhet. Sedan en vigsel ägt rum i Düsseldorf i Tyskland, var det bara sexton personer som tog del i bröllopsfesten på en restaurang. På så sätt blev det tillfälle till dämpad, avspänd, konversation. De pengar brudparet sparade genom att ha en mindre fest fick de god nytta av på sitt nya distrikt, där de skulle verka som pionjärförkunnare med särskilt uppdrag. Visst fanns det andra som kunde ha önskat få vara med vid festen, men de förstod att brudparet inte kunde ”bjuda alla”, som brudgummen uttryckte det. De tog emellertid tacksamt emot inbjudan att ha del i brudparets glädje genom att vara närvarande vid det tal som hölls i Rikets sal.

Det är alltså det blivande brudparet som får avgöra om många personer eller bara några få skall vara med vid bröllopsfesten, om gästerna skall få särskild inbjudan eller om man skall hålla ”öppet hus” eller om det över huvud taget skall bli någon bröllopsfest. De som har odlat den kristna måttfullheten kommer att ”mitt i den närvarande tingens ordning leva med ett sunt sinne och i rättfärdighet och gudaktig hängivenhet”. — Tit. 2:12, NW.

Måttfullhet i allt som förehas

Bör man göra några särskilda anordningar för vad som skall försiggå vid festen? Ja. Vid bröllopet i Kana fanns det en ”övertjänare” eller ”gästabudsföreståndare” (Melin, fotnot), som fungerade såsom ett slags värd. (Joh. 2:8) Naturligtvis är det brudgummen som i grund och botten är ansvarig för festen, oberoende av vem som betalar för den. Men han kan ha någon som hjälper honom att ordna så att allt tillgår ”på höviskt sätt och med ordning”. (1 Kor. 14:40) En andligen mogen kristen i Rhodesia har sagt: ”Ju större den samlade skaran är, desto bättre organisation behövs, om allting skall förlöpa friktionsfritt. Ett väl uppgjort program är till stor hjälp.”

Två kristna, som gifte sig i Helsingör i Danmark, hade en del släktingar som inte tjänar den sanne Guden. De ansåg att om dessa världsligt inställda släktingar skulle bjudas till festen, skulle det bli svårt att försäkra sig om att tillställningen skulle komma att präglas av måttfullhet. Därför handlade de enligt brudgummens ord: ”Vid detta tillfälle önskade vi vara tillsammans med våra andliga bröder och systrar.” Under måltiden bad brudgummens far, som är ett vittne för Jehova, olika personer, som hade blivit varskodda på förhand, hålla ett kort anförande. Dessa små tal — stundom skämtsamma, stundom allvarliga — uppskattades mycket av alla i den lilla kretsen. Efteråt sade brudgummen glad och lycklig: ”Ifall jag skulle göra om det hela igen, skulle jag göra på precis samma sätt.”

”I Chile anser man att ett bröllop utan dans inte med rätta kan kallas en fiesta”, sade en kristen i Sydamerika. Är det fel att dansa vid en kristen bröllopsfest? Att dansa är inte orätt. Men det finns risker som är förbundna med dansen och som man bör tänka på. En tillsyningsman i Nigeria har påpekat att det som är rent och tillbörligt kan övergå ”till populär världslig musik, som vanligen eggar upp de sexuella känslorna och väcker lust att ta del i sexualbetonad dans. Sådant skulle vara skadligt för de närvarande.”b

En Ordets förkunnare i Nova Scotia, som insåg att något sådant kan hända, särskilt om man hyr en orkester med världsligt inställda musiker, gjorde en bandinspelning av musikstycken som användes vid mottagningen i samband med hans bröllop. På så sätt höll sig dansen inom den kristna sedlighetens och måttlighetens ram. Många som deltog i den festen fann det mycket roligt att dansa s. k. grupp- eller kontradans.

En annan sak, värd att lägga märke till, beträffande den här festen var att det inte serverades några alkoholhaltiga drycker. Det berodde inte på att de kristna skulle vara förbjudna att dricka sådana drycker, ty Jesus själv skaffade fram vin i Kana. Men i det här fallet ansåg brudgummen att somliga människor där i trakten skulle kunna ta anstöt, om det förekom alkoholhaltiga drycker. Han tänkte på orden: ”Du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin och från annat som för din broder bliver en stötesten.” (Rom. 14:21) Om det serveras alkoholhaltiga drycker vid en mottagning, bör det också finnas rikligt med alkoholfria drycker åt dem som föredrar att dricka det. Det förefaller som om det inte var ovanligt att judarna på Jesu tid blev berusade vid bröllopsfesterna. (Joh. 2:10) De kristna i vår tid bör följaktligen iaktta stor försiktighet, så att sådana här glada och festliga tillställningar inte blir fördärvade genom att någon tar sig för mycket till bästa. — Ords. 23:20, 21.

Måste festen pågå till långt fram på natten för att bli lyckad? Nej. En tillsyningsman i ett land i Latinamerika sade att det ibland händer att ”festerna räcker till långt fram på småtimmarna. En måltid med flera rätter serveras omkring kl. 23.30. Det är välbekant att vid de grupper, som brukar samlas för att ta del i tjänsten på fältet morgonen därefter, är uppslutningen ganska dålig.” Även om det är sed i det land där man bor att låta festen dra ut på tiden på det sättet, kan man fråga: Måste de kristna följa sådana seder och bruk, som gör att de blir så trötta dagen därpå att de inte på tillbörligt sätt kan tjäna sin Skapare? Visar de på så sätt prov på måttlighet? Andligen mogna kristna vidtar i stället sådana anordningar som stämmer överens med rådet: ”Vare sig ni äter eller dricker, eller vad ni än gör, gör det allt till Guds ära!” — 1 Kor. 10:31, Hd.

Om kristna människor önskar ordna med en sällskaplig samvaro, t. ex. en bröllopsfest, skall den alltså inte likna världens bullersamma, av omåttlighet präglade fester, där man gärna tar sig för mycket till bästa. Det skall i stället vara en välarrangerad, av glädje och lycka präglad bjudning, vid vilken man visar kristen måttfullhet. Den kristne förkunnaren från Nova Scotia, som vi nyss nämnde om, yttrade följande: ”Tre år senare besökte vi åter församlingen, och de påminde sig ännu den där festen såsom en föredömlig tillställning.” Hur välgörande är inte den kristna måttfullhetens frukter!

Lysningspresenter och bröllopsgåvor

I en del länder är det vanligt att fästfolkets vänner och släktingar uppvaktar dem med gåvor före bröllopet eller i samband med det. I Sverige har det varit brukligt att ge gåvor till det blivande brudparet i samband med andra eller tredje lysningsdagen, då vänner och bekanta avlägger visiter på utsatt tid och plats.

Detta är emellertid inte heller något som man måste göra, och i de länder där det inte har varit brukligt behöver man inte mena att det är en sed som bör införas. Räknar man med att vänner kommer att samlas någon av lysningsdagarna, bör man emellertid också se till att en sådan samvaro präglas av kristna principer, måttfullhet inräknad. Det som sagts tidigare här om mat, dryck och underhållningc gäller också vid lysningsvisiter.

Det är emellertid på sin plats att säga något om presenterna. I somliga länder ordnar man med en regelrätt bjudning, varvid gåvor lämnas före bröllopet. Hur ledsamt vore det inte då, om en kristen blev bjuden till en sådan tillställning men inte kunde tacka ja, därför att han ansåg sig inte ha råd att ge en dyrbar present, ja, kanske inte någon present alls. Skulle sanna kristna vilja försätta någon i en sådan situation? En gåva förväntas ju vara ett spontant uttryck för tillgivenhet. Tillgivenheten kan ta sig uttryck på många sätt, och en present vid ett speciellt tillfälle borde inte vara något krav.

På sina håll lägger man fram presenterna till beskådande utan några uppgifter om namnen på givarna. Varför det? De kristna som gör så är medvetna om Jesu råd att de gåvor som någon ger inte bör vara avsedda att ge givaren någon ära. (Matt. 6:1—4) De menar att om en person inte har haft med sig någon present alls, en annan ett mindre pretentiöst tecken på tillgivenhet och åter en annan en dyrbar present, då skulle det kunna göras kärlekslös jämförelse beträffande vem som har gett det ena eller det andra. — Matt. 7:12.

Innebär detta att det är fel att ge till känna att man har gett en viss gåva? Nej, det är inte det vi vill ha sagt. På vissa håll har de kristna som kommer till ett bröllop eller som gör en lysningsvisit med sig gåvor själva eller skriver sina namn på kort som fästs vid presenterna. Men om presentkartongerna öppnas eller läggs fram till beskådande, talar man inte vitt och brett om vilka givarna är. På så sätt behöver ingen bli förlägen.

I vår tid ställer de som inte dyrkar Jehova ofta till med av omåttlighet präglade bjudningar som vittnar om att de ”älskar sina lustar i stället för att älska Gud”. (2 Tim. 3:4, Hd) Men Jehovas tjänare, som vägleds av Guds inspirerade ord, visar sin av mogenhet präglade uppskattning av följande ord, som tål att upprepas: ”Vare sig ni äter eller dricker, eller vad ni än gör, gör det allt till Guds ära!” (1 Kor. 10:31, Hd) Därför bryter de upp från sin sällskapliga samvaro, inte med oroade samveten, utan med en känsla av tillfredsställelse över att ha haft en trivsam stunds avkoppling och samtidigt ha blivit andligen uppbyggda.

[Fotnoter]