Ger du alldeles som du har beslutat i ditt hjärta?

HAN var en pojke på bara nio år, men han hade gripits av den ande som kännetecknar de goda nyheterna om Guds rike. Det framgick tydligt av det brev han skrev till Sällskapet Vakttornets expedition i Aten: ”Mina föräldrar lovade mig att om jag fick riktigt fina betyg när läsåret var slut, skulle de ge mig 500 drakmer [omkring 90 kronor]. Och nu gick det riktigt bra för mig, så mina föräldrar gav mig den penningsumma de hade lovat mig, för att jag skulle kunna använda den som jag själv ville. När jag hade tänkt över saken, bestämde jag mig för att använda de här pengarna till befrämjande av de goda nyheterna, och därför sänder jag dem här till er genom vår tillsyningsman.”a

Var detta märkligt? Ja, men det är inte det enda fallet. Att de goda nyheterna om Guds rike har en sådan verkan på barn framgår nämligen också av det som en femåring i Rhodesia skrev till Sällskapet Vakttornets expedition i Salisbury: ”Kära Bröder! Här är min gåva till Sällskapet på 1/- [en shilling; värdet uppgår till omkring 70 öre] som pappa gav mig för att köpa snask. I stället för att köpa snask bestämde jag mig i mitt sinne för att skicka pengarna till Sällskapet, för det kommer att hjälpa mycket mer än om man köper snask.”b Ja, det är förunderligt att barn lägger i dagen en så osjälvisk ande, men vad som kanske är ännu förunderligare är dessa två små barns mogna sätt att uttrycka sig: ”När jag hade tänkt över saken, bestämde jag mig för”, skrev nioåringen. Jag ”bestämde ... mig i mitt sinne för att skicka pengarna till Sällskapet” var femåringens sätt att uttrycka sig.

Båda barnen tycks först ha tänkt över saken en del, fattat ett beslut i sina små hjärtan att ge uttryck åt en osjälvisk ingivelse och sedan ha handlat i överensstämmelse med detta beslut. När de gjorde det, handlade de i enlighet med aposteln Paulus’ inspirerade råd: ”Den som sår rikligt kommer också att skörda rikligt. Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta.” — 2 Kor. 9:6, 7, NW.

När aposteln Paulus ger detta råd, ådagalägger han en vishet och inblick i människonaturen som han fått genom Guds heliga ande. Vi kan i våra hjärtan ha beslutat eller bestämt oss för att bidra med så och så mycket av vår vecko- eller månadslön till den kristna saken, sedan vi tänkt igenom det hela, men när det sedan blir dags för oss att lämna ifrån oss pengarna kanske det inte är så lätt. Det säger sig självt att det är mycket lättare att besluta sig i sitt hjärta än att verkligen ge ut, men det är på den punkten som vår uppskattning verkligen prövas, såväl som vår ostrafflighet, det blir ett prov för vår självaktning inför Gud. När vi fattade vårt beslut, var vi livligt medvetna om den kristna sakens stora värde, men när den tid kommer, då vi skall ge vår gåva, kanske vi plötsligt blir livligt medvetna om våra egna behov, som just då kan förefalla mera angelägna. Den princip som gäller här är i stort sett densamma som gäller då man gör löften. — Pred. 5:3—5.

Den här principen kan tillämpas på många situationer i livet. En äkta man har kanske blivit sjuk och ligger till sängs och sätter då stort värde på all den omvårdnad och tillgivenhet som hustrun slösar på honom, och så beslutar han sig i sitt hjärta för att köpa en stor bukett rosor till henne eller gå ut med henne och äta en god middag så snart han har blivit frisk igen. Men när han så blir frisk, glömmer han kanske bort det eller slår det ur hågen och ursäktar sig med att det skulle vara slöseri eller att det bara var ett känslomässigt infall. Medan han var sjuk satte han stort värde på allt hans hustru gjorde, och det som han då beslutade sig för att göra, sedan han blivit frisk, var förnuftigt och rimligt såväl som fint och värdigt. Nu bör han genomföra detta, alldeles som han beslutat i sitt hjärta medan han låg till sängs!

När det gäller vår gudsdyrkan

Den här principen kan i många avseenden tillämpas på en kristens liv. Vid församlingens möten får den kristne till exempel sin uppmärksamhet riktad på hur viktigt det är att komma i tid till mötena, att man på så sätt visar respekt för Guds ord och hans anordningar osv. Därför beslutar han sig för att han hädanefter skall komma i tid. Men när det nästa gång är dags att gå till mötet, är det inte riktigt så enkelt för honom att följa beslutet, att hålla efter sig själv och ge sig av i tid, men det var ju det han hade ålagt sig att göra och borde göra, eftersom han hade fattat ett sådant beslut i sitt hjärta.

Eller en kristen förkunnare kanske lyssnar uppmärksamt till de råd och förmaningar som ges vid församlingens tjänstemöte beträffande tjänsten på fältet och beslutar sig i sitt hjärta för att söndagen därpå ägna tre timmar åt att predika de goda nyheterna om Guds rike från hus till hus och göra återbesök. Men på söndagen är vädret kanske ganska dåligt, eller också finner han bara några få människor med ”hörande öron” eller lägger märke till att andra har nöjt sig med att predika bara i en eller ett par timmar, och i stället för att göra så som han har beslutat i sitt hjärta nöjer han sig med att göra mindre.

Det kan vara på samma sätt med att få tid till bibelstudium. Den kristne uppmanas att regelbundet avsätta tid till enskilt bibelstudium, och därför beslutar han sig kanske i sitt hjärta för att avsätta måndagskvällen till det. Men när måndagskvällen kommer finner han kanske, såvida han inte handlar fast och beslutsamt, att han lockas ägna sig åt något annat, kanske ett intressant TV-program, en fängslande tidskrift eller något bestyr i huset som kunde ha skjutits upp; och resultatet blir att han inte gör så som han hade beslutat i sitt hjärta.

När det gäller pengar

Aposteln Paulus uppställde denna princip i förbindelse med penningbidrag till behövande kristna, men den gäller naturligtvis i alla andra sammanhang där det blir fråga om kristet givande. Först och främst bör man tänka över saken ordentligt, grundligt. Alla kristna är förvaltare, skyldiga att inför Jehova Gud avlägga räkenskap för hur de brukar sina tillgångar, tid, kraft och penningmedel. (1 Kor. 4:2) Varje kristen bör fråga sig: Hur mycket behöver jag egentligen för att fullgöra mina plikter mot familjen eller för att rejält sörja för mig själv? Sedan jag har fyllt de absolut nödvändiga behoven, hur mycket bättre mat, kläder och bostad behöver jag? I det sammanhanget kommer den gudaktiga förnöjsamheten in i bilden. Det är såsom Paulus skrev: ”Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed.” Ju blygsammare våra önskningar är, desto ”ambitiösare” kan vårt givande bli. Men ju ambitiösare våra önskningar är, desto blygsammare kommer vårt givande förmodligen att bli. — 1 Tim. 6:7, 8.

Och vi har så många möjligheter att ge materiellt. Först och främst har vi Rikets sal. Den har kanske byggts helt nyligen, och innan det skedde delades det förmodligen ut små pappersark till församlingen vid ett möte, för att man skulle få veta hur mycket alla var villiga att ge och ansåg sig kunna ge; och enligt de upplysningar man då fick gjordes planerna upp, och en ny Rikets sal byggdes. Men sedan, allteftersom månaderna går, händer det då och då att några inte ger så som de beslutat i sitt hjärta och rentav skrivit ned på det där papperet. Lyder de det råd som ges åt var och en att ”göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta”?

Förutom möjligheten att bidra till underhållet av Rikets sal på orten kan man sända bidrag till Sällskapet Vakttornet, som fungerar som Jehovas folks förläggare och leder dess verksamhet. Sådana bidrag kan sändas till huvudexpeditionen med adress 124 Columbia Heights, Brooklyn, New York 11201, eller till Sällskapets expedition i det land bidragsgivaren bor. I Sverige kan bidragen sändas till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Jakobsberg; i Finland till Jehovas vittnen, Dickursby. Under tjänsteåret 1966 blev det möjligt för Sällskapet att i överensstämmelse med sina stadgar sprida ut sanningen om Guds ord och rike vitt och brett, och det gav därvid ut mer än 20 millioner kronor bara till underhåll åt sådana heltidstjänare bland förkunnarna som är områdes- och kretstjänare, missionärer och pionjärer med särskilt uppdrag. Varifrån kom alla dessa pengar? Från inkasserade avgifter? Från kollektbössor? Från penninginsamlingar? Nej, utan genom frivilliga gåvor från kristna som känt sig manade att efterlikna de osjälviska exempel, som ges i Guds ord, och som efter moget övervägande har givit alldeles som de har beslutat i sitt hjärta. Till de bibliska exemplen på detta slags givande hör den insamling av förnödenheter som skedde då man skulle förfärdiga tabernaklet i öknen och dess olika tillbehör samt hopsamlandet av material till Salomos tempel, och såväl konung David som hans folk gladdes mycket åt alla de gåvor som då gavs. — 2 Mos. 36:4—7; 1 Krön. 29:1—19.

Då och då ges det andra tillfällen, då man kan ge av sina materiella tillgångar. Det har kanske inträffat en olycka, vilket ger möjlighet att ge hjälp åt medkristna, såsom det inträffade relativt nyligen i södra delen av Förenta staterna. De som har blivit välsignade med ett överflöd av denna världens goda känner sig också ibland manade att ge materiella gåvor åt dem som nekar sig en hel del för att kunna tjäna Jehova hela tiden såsom pionjärer. De kan sägas likna Maria, som smorde Jesu huvud och fötter med dyrbar olja av idel uppskattning för hans osjälviska tjänst. När hon hörde Jesu lovord, måste hon ha känt sig lycklig över att ha handlat i överensstämmelse med sitt hjärtas beslut, även om det kan ha verkat som slöseri, när hon utförde det! — Matt. 26:6—13.

Det finns nu också en anordning som kallas ”villkorliga bidrag”. Somliga personer som har ansenliga summor pengar, som de inte har något omedelbart behov av, kan lämna dessa tillgångar som villkorliga bidrag till Sällskapet med det förbehållet att de, om oförutsedda omständigheter uppstår, kan återfå beloppet eller en del av det. Detta ger dem en känsla av ekonomisk säkerhet, samtidigt som de låter sina pengar användas för att befrämja predikandet av de goda nyheterna om Guds rike. När den som ställt summan till förfogande dör, tillfaller naturligtvis penningmedlen Sällskapet Vakttornet, och det behövs då inga vidare formaliteter. De som önskar utförligare besked kan skriva om saken till Sällskapets expedition i det land där de bor.

Och så ännu en sak till sist. I förbindelse med allt detta givande enligt vad man har beslutat i sitt hjärta bör vi inte glömma bort vad Paulus ytterligare säger. Sådant här givande får inte ske ”ogärna eller under tvång”, som om det vore en obehaglig plikt, en tung börda. Nej, ge i stället av glädje, av kärlek, av tacksamhet mot Jehova Gud för att du kan ge, och tänk på att ”Gud älskar en glad givare” och att ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”. — 2 Kor. 9:7; Apg. 20:35; NW.

[Fotnoter]