Del 27 — ”Må din vilja ske på jorden”

Såsom det är upptecknat i det elfte kapitlet i Daniels profetia förutsade Jehovas ängel att Alexander den stores imperium efter hans död skulle brista sönder i fyra hellenistiska eller grekiska välden under fyra av Alexanders härförare. Den kungaätt som en av dessa härförare gav upphov åt skulle utgöra ”konungen i Nordlandet”, ty dess regeringssäte skulle ligga norr om Jerusalem. Den kungaätt som en annan av dessa härförare grundade skulle utgöra ”konungen i Söderlandet”, ty den skulle få sitt regeringssäte söder om Jerusalem. Uppfyllelsen av denna profetia bevisar att ”konungen i Nordlandet” till en början utgjordes av den kungaätt som härskade från Syrien och stammade från härföraren Seleukos Nikator, och den rivaliserande ”konungen i Söderlandet” var ursprungligen den kungaätt som regerade från Egypten och stammade frän härföraren Ptolemaios Lagos. År 187 f. Kr. trädde kung Seleukos IV av Syrien fram såsom ”konungen i Nordlandet”. På hans tid blev Ptolemaios VI Filometor av Egypten ”konungen i Söderlandet”, och hans ställning stöddes av Rom i Italien, vars makt var i tillväxt.

48. Hur skedde det att en ”Nordlandskonung” föll och sedan inte mer fanns till, och vem efterträdde honom?

⁴⁸ ”Nordlandskonungen”, Seleukos IV, behövde pengar för att betala det dryga skadeståndet till Rom, som man ålagt hans far att betala efter dennes nederlag vid Magnesia. Det påstods att rikedomar var förvarade i Jerusalems återuppbyggda tempel eller helgedom. Onias III var judarnas överstepräst vid den tiden. För att komma över pengar sände Seleukos IV sin skattmästare Heliodorus att plundra Jehovas tempel. Heliodorus för sin del önskade vinna Syriens tron och bli ”konung i Nordlandet”. Han mördade fördenskull Seleukos IV. Men Eumenes och Attalos, kungarna i Pergamus, hindrade den mordiske Heliodorus’ framfart och lät den mördade kungens bror få bestiga tronen såsom Antiokus IV.

49. Vilket tillnamn tog sig nu ”Nordlandskonungen”, och vad ansåg man dess innebörd vara?

⁴⁹ I fjorton år hade den nye kungen vistats i Rom såsom gisslan. Han regerade i omkring tolv år (175—163 f. Kr.) och fick tillnamnet Epifanes. Detta är en förkortning av den titel som Antiokus IV tog sig och lät prägla på mynt, som han släppte ut, nämligen Theós Epiphanés. Detta tillnamn betyder ”Gud uppenbarad”, dvs. guden som uppenbarar eller avslöjar sig. Egyptierna återgav denna inskription med uttrycket ”Gud som framträder”, dvs. framträder i likhet med den strålande solen, Horus, vid österns horisont. Egyptierna likställde alltså kung Antiokus IV Epifanes med den triumferande guden, som uppenbarar sig.

50. Hur sökte Antiokus IV Epifanes visa sig mäktigare än Jehova Gud?

⁵⁰ Antiokus sökte visa sig mäktigare än Jehova Gud. Han strävade efter att hellenisera Judeen och Jerusalem. Han avsatte översteprästen Onias III. För mutor insatte han översteprästens bror Jesus i detta höga ämbete, för att påskynda judarnas hellenisering. Han gick så långt, att han försökte utplåna den judiska religionen, tillbedjan av Jehova Gud. I öppet trots mot judarnas Gud, ”återinvigde” han templet som ståthållaren Serubbabel hade byggt och ”helgade” det åt Olympens Zeus eller Jupiter. Det ”återinvigda” templets överstepräst var Jesus, som tog sig det grekiska namnet Jason. Den 15 Kislev år 145 enligt seleukidisk tideräkning, eller i december år 168 f. Kr., uppfördes ett hedniskt altare ovanpå det stora altare åt Jehova i templets förgård, där Jehovas dagliga brännoffer brukade frambäras. Tio dagar senare, eller den 25 Kislev, frambärs ett offer för första gången på hednaaltaret. (1 Mackabéerboken 1:54—59) Det frambärs åt Zeus, guden från berget Olympos i Grekland.a

51. Vad ledde detta vanhelgande av templet till, och hur kom mackabéerväldet slutligen att upphöra?

⁵¹ Detta vanhelgande av Jehovas helgedom ledde till den judiska resningen under mackabéernas ledning år 167 f. Kr. Under tre år förde Antiokus IV Epifanes hätskt krig mot dem och bevisade att han inte var någon gud i jämförelse med Jehova. År 165 f. Kr., på själva årsdagen av helgedomens vanhelgande, återinvigde Judas Mackabeus, judarnas ledare, templet som var uppfört till Jehovas ära, och tempelinvigningens högtid (Hanukkah) firades för första gången. (Joh. 10:22) Frambärandet av det dagliga eller ständiga brännoffret återupplivades. År 161 f. Kr. ingick emellertid mackabéerna ett fördrag med Rom, det första av deras fördrag som det finns någon uppgift om. Först år 104 f. Kr. upprättade mackabéerna ett kungarike, då Aristobulus I antog kungatiteln. Svårigheter uppstod under de år som följde. Slutligen anhöll man om att Rom skulle ingripa. Den romerske härföraren Gnaeus Pompejus ryckte ner från Syrien, som blivit en romersk provins, och började en tre månader lång belägring av Jerusalem, varpå han intog staden vid midsommartid år 63 f. Kr. Det påstås att han beredde sig tillträde till helgedomen, ja, till templets allraheligaste. Han utnämnde Hyrkanos II till överstepräst i templet. År 40 f. Kr. utnämnde den romerska senaten iduméen Herodes till kung i Judeen. Först år 37 f. Kr. intog denne Jerusalem och började härska som kung, varigenom mackabéerväldet upphörde.

52. Hur tillämpar judiska och katolska bibeltolkare resten av Daniel 11, men vem fastslog att ”Nordlandskonungens” identitet måste förändras, och genom vilken profetia skedde det?

⁵² Såväl judiska som romersk-katolska bibeltolkare tillämpar alltjämt resten av Daniel 11, fram till sista versen (45), på kung Antiokus IV Epifanes såsom ”konungen i Nordlandet”. Mellan verserna 19 och 20 växlar emellertid ”Nordlandskonungens” identitet. Det är inte längre den seleukidiska kungaätten i Syrien som utgör ”Nordlandskonungen” utan härskaren i Rom, det uppstigande världsväldet, som hade kommit att utöva makt och inflytande i Mellersta Östern. Det är uppenbart att ”Nordlandskonungens” identitet inte är densamma fram till Daniel 11:45, ty Jesus Kristus hänvisar till Daniel 11 och visar att identiteten måste förändras och komma att gälla mycket sena tider, ja, vår egen tid nu på 1900-talet. Jesus uttalade en förunderlig profetia om ”ändens tid” för denna världen och citerade från Daniel 11:31. Denna profetia uttalades på våren år 33 e. Kr. eller 195 år efter Antiokus IV:s död år 163 f. Kr.

53. Varthän blickade Jesus i sin profetia efter en uppfyllelse av Daniel 11:31, och av vilken nationalitet kom nu ”konungen i Nordlandet” , att bli?

⁵³ Jesus sade till apostlarna, som ställt frågor till honom: ”När ni därför få syn på den vämjeliga företeelse som vållar förödelse, och som är omtalad genom profeten Daniel, stående på helig plats (må läsaren bruka urskillning), då må de som äro i Judeen börja fly till bergen. ... Ty då skall det bliva en stor vedermöda, en sådan som icke har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och icke heller skall förekomma mera.” (Matt. 24:15—21, NW) Jesus blickade framåt i tiden efter en uppfyllelse av Daniel 11:31, inte tillbaka till Antiokus IV Epifanes’ av Syrien dagar. När tiden är inne för den historiska uppfyllelsen av Daniel 11:31, är ”konungen i Nordlandet” inte syrisk eller seleukidisk. Efter Daniel 11:19 måste alltså en förändring i person och nationalitet inträffa, i vad det gäller ”konungen i Nordlandet”. Historiska fakta fastslår att förändringen angavs i nästa vers, Daniel 11:20. Kungen blir nu romersk.

54. Hur böjde sig Antiokus IV Epifanes för Roms påbud; hur blev Syrien slutligen en romersk provins, och vilken förändring i fråga om ”konungen i Nordlandet” bekräftades därigenom definitivt?

⁵⁴ Redan före Antiokus IV Epifanes’ dagar gjorde Rom sin makt kännbar i Mellersta Österns angelägenheter och föreskrev Syrien dess politik. Också denne ”Gud uppenbarad” fick böja sig för Roms påbud. I sitt krig mot Egypten vann Antiokus IV. Han lät kröna sig till Egyptens kung. Då förde den romerska flottan Roms sändebud Cajus Popilius Laenas till Antiokus IV med order från romerska senaten om att han skulle avsäga sig sitt kungavälde i Egypten och lämna landet. Syrierkungen gjorde så men behöll alltjämt väldet över Celesyrien, Palestina och Fenicien. År 163 f. Kr. dog han såsom tempelplundrare i Persien. Efter honom följde många fler oberoende kungar i seleukiddynastien i Syrien. Men år 65 f. Kr. avsatte den romerske härföraren Pompejus den store den siste seleukidkungen, Antiokus XIII Asiaticus; och år 64 f. Kr. blev Syrien en romersk provins. Då övertog Rom definitivt rollen såsom ”Nordlandskonungen”. För denne ”konung i Nordlandet” föll Jerusalem år 63 f. Kr. Den egyptiske ”konungen i Söderlandet” hade ingen makt att hindra detta.

55. Hur länge bestod den ptolemeiska dynastien, och vad blev Egypten?

⁵⁵ Den ptolemeiska dynastien nere i Egypten innehade ställningen såsom ”konungen i Söderlandet” något längre. År 31 f. Kr. utkämpades det avgörande slaget vid Actium, där Egyptens drottning, Kleopatra, lämnade sin romerske älskares, Antonius’, flotta i sticket, vilket ledde till hans nederlag. Segraren, Octavianus, Julius Caesars systerdotterson, grep sig därpå an med att erövra Egypten. År 30 f. Kr. begick Kleopatra självmord; Egypten blev då en romersk provins och kom att lyda under den nye ”konungen i Nordlandet”.

”Förbundets furste” krossas

56. Vem blev den förste romerske kejsaren, och vad säger Daniel 11:20 om honom?

⁵⁶ Octavianus avgick slutligen med segern i maktkampen och blev envåldshärskare i Rom, Roms förste kejsare. Han frånsade sig titlarna rex (”konung”) och diktator. År 27 f. Kr. fick han genom romerska senatens dekret titeln Augustus. Grekerna återgav denna titel med sebastós, som betyder ”den vördnadsvärde”. (Apg. 25:21, 26, NW) Om hans utövande av makten såsom ”konungen i Nordlandet” i stället för seleukiddynastien av syriska kungar säger Jehovas ängel, när han fortsätter den vittomspännande profetian beträffande kampen mellan Nordlandet och Söderlandet: ”Och på hans plats skall uppstå en annan, en som låter en fogde draga igenom det land som är hans rikes prydnad; men efter några dagar skall han störtas, dock icke genom vrede, ej heller i krig.” (Dan. 11:20) Kejsar Augustus’”rikes prydnad” inbegrep ”det härliga landet”, där Daniels folk bodde. — Dan. 11:16.

57. När skulle denne ”fogde” draga fram genom hans ”rikes prydnad”, och hur talar Lukas om detta?

⁵⁷ ”Fogden” sändes ut år 2 f. Kr. Den kristne historieskrivaren Lukas omtalar denna särskilda händelse med dessa ord: ”Och det hände sig vid den tiden, att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. Då färdades alla, var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Medan de voro där, hände sig, att tiden var inne, då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.” — Luk. 2:1—7.

58. När var denne Kvirinius ståthållare i Syrien, och varför var denna skattskrivning en så betydelsefull händelse under Augustus’ regeringstid, att den förtjänade att omnämnas i Daniels profetia?

⁵⁸ Den romerske senatorn, P. Sulpicius Kvirinius, var Roms ståthållare i Syrien vid två tillfällen, första gången ungefär vid kung Herodes den stores död, hans som hade byggt om templet i Jerusalem. Denna ståthållarperiod inföll åren 750—753 från Roms grundläggning eller åren 4—1 f. Kr.b Avsikten med skattskrivningen var inte bara att man önskade få veta befolkningssiffran, utan den skulle tjäna som underlag för utkrävande av skatt och utskrivning av män för militärtjänst. Denna skattskrivning var en av de betydelsefullaste händelserna under kejsar Augustus’ regeringstid såsom ”konungen i Nordlandet”. Den tjänade till att förmå timmermannen i Nasaret och hans hustru, Maria, att bege sig till Betlehem, för att Jesus skulle födas där i uppfyllelse av Mika 5:2. (Matt. 2:1—11) På goda grunder omtalade alltså Jehovas ängel också denna händelse av stor betydelse i den syn som gavs Daniel, så att vi också skulle få hjälp att bestämma när den profetiske ”konungen i Nordlandet” övergick från att representeras av syriska kungar av det femte världsväldet till romerska härskare av det sjätte världsväldet.

59. Hur blev han, såsom ”konungen i Nordlandet”, störtad, ”dock icke genom vrede, ej heller i krig”? Hur skedde detta ”efter några dagar”?

⁵⁹ Kejsar Augustus organiserade kejsarens livgarde, pretorianska gardet, som senare utökades av hans efterträdare. Han dog i sitt fyrtiofemte regeringsår, den 19 augusti år 14 e. Kr. Detta inträffade efter jämförelsevis bara ”några dagar” sedan han låtit den betydelsefulla skattskrivningen äga rum, vid vilken tid Jesus, Guds Son, föddes i kung Davids stad såsom Davids konungslige arvinge. Likt en skådespelare i en pjäs hade Augustus härskat väl, och han blev räknad bland de romerska gudarna, och tempel och altaren uppfördes till hans ära.

60, 61. a) Vem var den föraktlige man som därpå uppstod, och hur blev han släkt med kejsar Augustus? b) Vad innebar det att ”konungavärdighet icke var ämnad” åt honom?

⁶⁰ Ängelns profetia visade att Augustus’ efterträdare också skulle vara nära förbunden med Guds enfödde Sons jordiska levnadsöden: ”Och på hans plats skall uppstå en föraktlig man, åt vilken konungavärdighet icke var ämnad; oförtänkt skall han komma och bemäktiga sig riket genom ränker [smicker, Åk]. Och översvämmande härar skola svämmas bort för honom och krossas, så ock förbundets furste.” (Dan. 11:21, 22) Den som här i dunkla ordalag kallas ”en föraktlig man” var Tiberius Caesar, Livias son. Livia blev kejsar Augustus’ tredje gemål; och därför blev Tiberius helt naturligt kejsarens styvson. Kejsar Augustus önskade inte att Tiberius skulle bli hans efterträdare; han hatade nämligen denne styvson för hans dåliga egenskapers skull. Det var endast motvilligt som Augustus till sist förlänade Tiberius ”konungavärdighet”. Augustus tvingades att godta Tiberius såsom sin efterträdare till kejsarvärdigheten först sedan alla andra förhoppningar hade slagit fel. Hur kom det sig?

⁶¹ Kejsar Augustus hade inga söner. Hans syster hade en son, Marcellus, men denne systerson dog. Hans dotter hade två söner, Gajus och Lucius, och dem utsåg Augustus till sina efterträdare. Också dessa förlorade Augustus genom döden. Han älskade sin käre styvson Drusus, Tiberius’ yngre bror, men denne, som han älskade, fick en tidig död den 14 september år 9 f. Kr. Härigenom blev Tiberius, som var en skicklig fältherre, det romerska imperiets ypperste krigsman. År 12 f. Kr. dog Agrippa, kejsar Augustus’ store fältherre, vid femtioett års ålder. Livia, Tiberius’ mor, övertalade fördenskull kejsaren, men inte utan stor möda, att låta den döde Agrippas plats fyllas av hennes son Tiberius. För att kunna ersätta Agrippa måste emellertid Tiberius bli kejsarens svärson. Till sin stora sorg tvingades därför Tiberius att överge Agrippina, fältherren Agrippas dotter, och ta kejsarens dotter Julia till äkta. År 4 e. Kr. blev Tiberius och Agrippa Postumus adopterade av Augustus. Nio år senare blev Tiberius genom en särskild lag upphöjd till kejsar Augustus’ medregent. Följande år, den 19 augusti år 14 e. Kr., dog Augustus, och Tiberius gjordes till kejsare. På så sätt kom han som kallades ”en föraktlig man” att ”uppstå” eller överta makten i den ovillige kejsar Augustus’ ställe.

62. Hur bemäktigade sig Tiberius Caesar ”riket genom ränker”?

⁶² Om den roll som ränker eller smicker spelade i samband med den nye ”konungen i Nordlandet”, Tiberius, säger The Encyclopaedia Britannica, band 26, sidan 916 (elfte upplagan): ”Roms historieskrivare i forntiden påminde sig Tiberius först och främst såsom den härskare, under vars styrelse straff för högförräderi på lösa grunder för första gången blev gängse och den förhatliga skaran av angivare först fick lov att frodas på den vinst de beredde sig av justitiemord. ... Men skildringarna av de statliga rättegångarna under Tiberius’ regering visar klart och tydligt att i första hand senatens ivriga smicker föranledde lagvrängningar, ... som fick hans tysta medgivande mot slutet av hans regering med ett slags föraktfull likgiltighet, till dess han under trycket av sin fruktan utvecklade en redobogenhet att utgjuta blod.”c

63. Hur skedde det att ”översvämmande härar” därpå svämmades ”bort för honom”?

⁶³ Vid den tid då Tiberius blev ”konungen i Nordlandet” var hans brorson Germanicus Caesar befälhavare över de romerska trupperna vid floden Rhen. Kort efter Tiberius’ tronbestigning utbröt ett farligt myteri bland dessa trupper, men Germanicus lyckades hindra de missnöjda soldaterna att tåga mot Rom. År 15 e. Kr. förde Germanicus sina trupper i strid mot germanhjälten Arminius och slog honom på flykten, ja, han tog Arminius’ gemål Thusnelda till fånga och tillfogade honom ett nederlag följande år. Slutligen blev Roms hållning gentemot främmande länder, eller dess hållning med avseende på den romerska gränsen, fridsam och hade god framgång. ”Med få undantag var de romerska gränsstyrkornas plikter begränsade till att hålla vakt över folken på andra sidan gränsen medan dessa nedgjorde varandra.”d Härigenom hölls ”översvämmande härar” i schack eller svämmades ”bort för honom” och krossades.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]

[Karta på sidan 118]

(För formaterad text, se publikation)

PALESTINA UNDER MACKABÉERTIDEN (167—63 f. Kr.)

(Medelhavet)

Fenicien

Tyros

Sidon

Libanon

PANIAS

(Caesarea Filippi)

Hermon

NABATEEN

Damaskus

Filadelfia

GALILEEN

Karmel

Galileiska sjön

Jordan

(Döda havet)

GAULANITIS

Pella

SAMARIEN

Samaria

Alexandrium

Joppe

Antipatris

Modein

Jamnia

Jeriko

Jerusalem

Hyrkanium

JUDEEN

Asotus

Askalon

Hebron

Gasa

IDUMEEN

Rafia

Alusa

Aroer?

PEREEN

Makairus

Soar