Vakttornets president besöker Formosa, Okinawa och Japan
PÅ ONSDAGSEFTERMIDDAGEN den 18 april flög bröderna Knorr, Barry och Adams från Hongkong till Taihoku (Taipeh). Här möttes de av de två missionärer som nyligen förordnats att arbeta i denna stad samt av några infödda bröder. Bröderna här är mycket glada över den tolerans som regeringen nu visar mot Jehovas vittnen. Ja, vilken regering som helst som upphäver förbud mot friheten att tillbedja Gud och tillåter att budskapet om Jehovas rike fritt får förkunnas i landet bör lovordas. Medan Formosas regering fortsätter sin kamp på liv och död mot de kinesiska kommunisterna, kan Jehovas vittnen i detta land nu ge folket tröst genom kunskapen om att Guds rike snart skall undanröja kommunismen och alla andra slag av diktatoriskt välde från jordens yta.
Den 19 april skulle den första teokratiska sammankomsten på Formosa hållas. Resenärerna steg upp tidigt — de båda missionärerna, de tre långväga gästerna och två andra. Det skulle ta åtta timmar att nå sammankomstplatsen bortom bergen. Första etappen var en halvtimmes flygfärd från Taihoku till Hualien. Under denna färd såg man en del av Formosas mycket omtalade berglandskap. Snöklädda bergstoppar reser sig nära 4.000 meter mot skyn, och sluttningarna täcks av tropisk grönska och jättelika ormbunkar.
Efter ett kort uppehåll i Hualien gick färden vidare med ”rälsbuss” ned genom landet. Man hade nu lämnat ”civilisationen” med dess elektricitet och andra bekvämligheter. I stället för traktorn ser man här vattenbufflar lunka av och an på risfälten och lervägarna. Jordbruksredskapen är synnerligen primitiva. Jehovas vittnen här måste arbeta hårt på sina gårdar från gryningen till skymningen för att kunna skörda ris två gånger om året till sitt livsuppehälle. Det krävs verklig nitälskan för att de skall ta tid till det mer än allt annat betydelsefulla verket att så och skörda i Rikets tjänst.
Slutligen var bröderna framme vid bestämmelseorten, byn Fuyuan. De små gröna skotten på risfälten såg lovande ut. Det var en tyst, fridfull by, gassad av middagssolen. Några förkunnare var till hands och ledsagade bröderna till Rikets sal; det var bara femton minuters gångväg. Denna sal är en av de trettio Rikets salar som nyligen uppförts på Formosa, sedan förbudet mot Sällskapet Vakttornets verksamhet blivit upphävt. Den var byggd av bamburör och jord, hade halmtak och var oklanderligt ren. Bakom byggningen fanns en ny dopbassäng, som ställts i ordning just för denna sammankomst och var ungefär tio meter lång och fem meter bred. Vattnet från en klar fjällbäck rann in i bassängens ena ända och ut i den andra över de närliggande små risfälten. De resande bröderna blev glada över att få veta att på förmiddagen under denna endagssammankomst hade 123 personer blivit döpta.
Bland dem som hade blivit döpta var också några av ”folket från bergen”. Ett femtiotal av dessa bergsbor hade kommit till sammankomsten. Enligt av regeringen utfärdade bestämmelser får inte folket i dalen bege sig upp i bergstrakterna, eftersom bergsborna anses farliga. För omkring aderton månader sedan hade emellertid en av bergsborna, när han var nere i dalen, råkat på Jehovas vittnen och hört om Guds rike. Så vände han tillbaka till bergen och började predika där ingen annan kunde göra det. Den ene efter den andre av hans eget folk lyssnade, och nu finns det åttio människor i den trakten som har slutit sig samman, och mer än fyrtio av dem är förkunnare av Riket. Bergsborna är kända för sitt orena liv och sina vilda dryckesgillen; men de bland dem, som har blivit Jehovas vittnen, har lagt om kursen helt och hållet och lever nu ett exemplariskt, rent liv, till stor förvåning för sina stamfränder. Det gjorde sannerligen alla lyckliga att många av dessa människor kunde vara med vid Jehovas vittnens första sammankomst på Formosa.
Medan bröderna vilade ut och åt lunch i Rikets sal, fick de veta att sammankomsten skulle ha hållits på ett fält alldeles intill, som också ställts i ordning. Men för två dagar sedan hade ägaren, en katolik, brutit kontraktet. Bröderna fick tag på en annan plats i närheten, men skyfall hindrade dem att flytta de uppförda byggnaderna m. m. Det såg ut som om sammankomsten skulle regna bort. Men bröderna arbetade och slet i stormen, till dess allt hade flyttats till den nya platsen. Deras nit blev belönat, då solen leende, liksom godkännande, bröt fram på sammankomstmorgonen.
Sammankomsten i Fuyuan
Bröderna på Formosa visade sig vara ypperliga organisatörer. Fastän detta var deras första sammankomst, hade den allt som fanns vid den stora sammankomsten på Yankee Stadium år 1953. I själva verket var allt vad dessa bröder visste om hur en sammankomst skall organiseras det som de sett i filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Här fanns alla de olika funktionärsavdelningarna, ”Förlorat och upphittat”, ”Första hjälpen vid olycksfall”, ”Tjänst på fältet” osv. Matserveringen var ett under av enkelhet och renlighet. En rad spisar hade byggts av lerjord, och här tillredde man riset och köttet. Man hade ordnat ett ”löpande band”, där bröder i tur och ordning gjorde risbullar, fyllde dem med kött och svepte in ”lunchen” i ett stort grönt bananblad. Lunchpaketen lades så undan på ställningar, till dess man skulle äta. Bröderna hade i förväg lämnat frivilliga bidrag till maten, och nu kunde därför alla konventdeltagarna, även de som inte hade kunnat lämna något bidrag, ställa sig i kö och få var och en sitt matpaket.
Fältet där sammankomsten hölls låg utomordentligt vackert, i den grönaste dal man kan tänka sig med himmelssträvande berg runt omkring. Gröna risfält, papaya- och bananträd och tropiska palmer omgav bröderna på alla sidor. Ute på fältet hade en hög talartribun byggts upp i form av ett vakttorn, och den var mycket vackert smyckad med tropiska blommor och grönt. Också byggnaderna för de olika funktionärsavdelningarna var smyckade på liknande sätt. Bänkar hade gjorts av bambu, och här hade bröderna, som såg lyckliga och glada ut, slagit sig ned i sina färggranna dräkter, som kunde tävla med omgivningen i färgprakt. Medlemmarna i var och en av Formosas trettio församlingar hade samlats kring en stång som bar en skylt med respektive församlings namn. På Formosa är det sed att männen sitter för sig och kvinnorna för sig vid offentliga möten. Jehovas vittnen hade också följt denna sed till för ett år sedan. Men nu satt de tillsammans familjevis. Varför en sådan förändring? Jo, de hade sett filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. De hade där lagt märke till att familjer satt tillsammans vid mötena, och de ville göra på samma sätt som deras bröder överallt i världen. Traditionen fick stryka på foten; och far, mor och barn satt alla tillsammans och njöt av sammankomsten.
På morgonen hade 1.600 personer lyssnat till föredraget ”Odelad hängivenhet”. Ingen hade kommit för sent. De flesta av bröderna hade anlänt klockan 4 på morgonen med tåg söderifrån. Det var 1.600 närvarande från sammankomstens början till dess slut! Ingen, inte ens barnen, gick omkring under mötena. Alla satt som fastklistrade på bänkarna och lyssnade med spänd uppmärksamhet. Om någon, som kanske varit på resa hela natten, syntes dåsa till, fick han en lätt puff av en av ordningsmannen som en påminnelse om att han skulle höra på.
När broder Knorr och hans följeslagare kom till sammankomstplatsen klockan 14, fick de lyssna till hur de församlade sjöng tillsammans. De hade inga musikinstrument, men alla sjöng med fullkomlig samstämdhet, i det de följde dirigenten. Man sjöng ”orientaliska” Rikets sånger — det var budskapet om Jehovas härliga rike, som bröderna på Formosa satt folklig, inhemsk, musik till. Särskilt rörande var deras ”förföljelsesång”, som hade hjälpt dem att kämpa sig igenom många års ängslan och spänning. Det var musik och sång som kom ur orientaliska hjärtan som var Jehova varmt hängivna.
Klockan 14.15 började broder Knorr sitt föredrag ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare”. Detta föredrag och alla de andra talen under eftermiddagen måste först tolkas från engelska till ett av de större orientaliska språken och därpå till traktens infödingsspråk, ami. Dessa ödmjuka torvans barn förstod budskapet väl. Det gick till hjärtat på dem och många välsinnade människor av ortsbefolkningen, som hade kommit till sammankomsten för det offentliga talet. Åhörarsiffran var 1.808. Nästan hela byns befolkning hade kommit för att höra broder Knorrs tal.
Efter en halvtimmes paus följde så ytterligare tre praktiska tal om Jehovas tjänst. Klockan var nu 19, och det började skymma. Paraplyerna, som skänkt skugga tidigare under dagen, hade fällts ned, och man kunde obehindrat blicka ut över de församlade och se deras leende ansikten. Det hade varit en lång dag, men alltjämt lyssnade man uppmärksamt, och barnen satt tyst och stilla kvar hos föräldrarna. Omedelbart efter den avslutande sången och en bön måste broder Knorr och hans följeslagare bege sig till tåget. Alla de närvarande stod kvar i samlad skara och vinkade till avsked, när de långväga gästerna gav sig av på väg till stationen.
Järnvägsresan tillbaka bjöd på ytterligare lycklig samvaro, ty många konventdeltagare färdades med samma tåg. Allteftersom de små grupperna steg av, kom de fram till broder Knorrs fönster och skakade hand, innan de vandrade vidare i nattens mörker. En av dessa grupper måste gå tvärs igenom terrängen i omkring en och en halv timme och sedan vada genom en strid fors i en fjällbäck, innan de kom hem till sin by. I den byn är alla familjerna på en när Jehovas vittnen. En sak till som inte stämde med orientaliska seder lade bröderna märke till: Många män bar nu själva det minsta barnet på ryggen och visade så sin omtanke om hustrun efter denna långa och tröttsamma dag. Liksom på andra håll i den nya världens samhälle råder det här bland Jehovas vittnen på Formosa en god anda av samarbetsvilja och kärlek, och de är övermåttan lyckliga. De långväga gästerna var lyckliga, även om de var trötta; och när de vid resans slut måste sova på österländskt vis på golvet i ett hotell i Hualien, njöt de en rofylld sömn.
Vid middagstiden den 20 april flög de tillbaka till huvudstaden, Taihoku, och tillbringade där flera trivsamma timmar tillsammans med de två missionärerna i deras hem. Missionärerna har kommit i gång bra med att lära sig kinesiska. Även om många människor i Taihoku talar litet engelska och skulle önska få studera på engelska, så har missionärerna från början hållit styvt på att de människor av en god vilja som de studerar med använder de kinesiska publikationerna vid studiet. Efter tre månader hade de mer än tjugo studier på kinesiska, och de som de studerar med gör en hel del framsteg. Samma kväll tog bröderna planet till Tokyo i Japan.
Okinawa
Planet gick ned klockan 20 för en halvtimmes uppehåll på Okinawa. Hela församlingen på platsen, bestående av amerikaner, filipinos och japaner, hade kommit till flygplatsen för att hälsa på resenärerna. Det var i sanning underbart att se dessa representanter ur olika folk förenade till en enda skara, som lovprisar Jehova. Deras tjänsterapport för den senaste månaden hade visat att antalet förkunnare nu är 26, ett nytt rekord (60 % ökning), och dessa 26 förkunnare hade tillsammans placerat ett häpnadsväckande stort antal exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! på japanska, nämligen 2.662, under denna samma månad. En av de japanska pionjärerna med särskilt uppdrag (som nyligen fått förordnande att arbeta här) sade: ”Detta är ett paradis för en pionjär.” Bröderna lämnade Okinawa i det glada medvetandet att här finns en församling som är fast förenad i att lovprisa Jehova.
Japan
Planet kom in klockan 1.10 den 21 april. Eftersom det var så tidigt på morgonen, var det en överraskning att finna över tjugo missionärer nere vid planet för att möta bröderna. Tokyosammankomsten, som började samma dag, hölls i en vacker, nyuppförd sal kallad Nakano-Ku Kokaido. Som en förberedelse till sammankomsten hade 200.000 löpsedlar delats ut, 2.500 plakat hade placerats i skyltfönstren, och 20.000 exemplar av ett specialnummer av Vakna! på japanska, som innehöll fakta om den stundande sammankomsten och rikt illustrerade skildringar av de världsomspännande sammankomsterna under de senaste åren, hade spridits bland allmänheten. Pressen gav också god publicitet. För första gången i Japan gick man från dörr till dörr för att skaffa rum, och många av de tillresande fick bo i Tokyobornas hem. Detta ledde till att fina vittnesbörd blev avgivna, som väckte intresse hos många och sporrade dem* att besöka sammankomsten.
Konventmärken på klänningar och rockslag drog uppmärksamheten till sig. Det hände att man blev stoppad mitt på gatan av någon som ville läsa ens namn och få veta varifrån man kom, och detta gav osökt tillfälle att avge ett vittnesbörd. Två förkunnare som reste med tåg från Kyoto till Tokyo talade med alla i vagnen och placerade många tidskriftsexemplar.
På lördagsmorgonen klockan 7.30 höll förkunnare från hela Japan och från Okinawa redan på att äta frukost i konventets matservering, som var inrymd i en festsal i ett hus mitt emot sammankomstsalen. Denna festsal hade hyrts för hela sammankomsttiden, och ett sjuttiotal av bröderna sov där på nätterna. Varje morgon rullade de ihop sina bäddar och lade undan dem i skåp för att ge plats åt matserveringen. När man satt på det mattbelagda golvet och åt vid små lackerade bord, hade man utsikt över en gammal vacker japansk trädgård som omgav salen. Sammankomstlokalen var också mycket tilltalande, och den milda vårsolen flödade in genom en 12 meter hög glasvägg.
Under lördagsförmiddagen utförde mer än 200 förkunnare gatutjänst med tidskrifterna och inbjöd till sammankomsten. Den yngste förkunnaren, utrustad med plakat och löpsedlar, var bara fyra år gammal. Samtidigt gav broder Knorr i konventsalen goda råd åt ett åttiotal pionjärer och blivande pionjärer. En av dessa sade efteråt: ”Jag känner mig som en riktig skrymtare för att jag inte blivit pionjär tidigare!” På lördagseftermiddagen var det 425 deltagare som njöt av att få lyssna till broder Knorrs tal ”De kristna måste vara lyckliga”. Alla gjorde anteckningar och bläddrade i sina biblar för att hitta de skriftställen som angavs. Som en glad överraskning vid slutet av detta möte tillkännagavs det att häftet Sånger till Jehovas pris hade kommit ut på japanska.
En del utmärkta erfarenheter berättades av japanska pionjärer med särskilt uppdrag, som arbetar i närgränsande städer och finner mycket intresse. En familj om tre sådana pionjärer, som nu arbetar på ett distrikt där de flesta tillhör en mycket sträng buddistsekt, rapporterade att de hade trettio studier efter bara tre månaders arbete och att sex nya förkunnare var verksamma med dem i tjänsten. En annan pionjär besökte ett mindre hotell, som drivs av en shintosekt. En äldre dam där visade gott intresse, ett studium sattes i gång, men man fick tala dämpat för att undvika att väcka opposition. Denna dam vittnar nu själv för alla som kommer dit.
Pionjärerna hade med sig nyintresserade till sammankomsten. En man, som inte kunde följa med de andra, reste ensam hela natten, för att träffa sina vänner vid sammankomsten nästa morgon, och gick genast med dem ut i tjänsten — för första gången. Några pionjärer berättade att på åtta månader hade de fått fjorton studier och två nya förkunnare. Under tidskriftsarbete på gatan stack någon till en av dessa pionjärer ett kuvert adresserat till ”Vakttornsprästen”. Det innehöll några bibliska frågor. Nästa vecka kom frågeställaren tillbaka dit där brodern stod och hämtade sitt svar. Han inbjöds till ett offentligt föredrag, och han kom till det. Ett studium sattes i gång, men han ville inte tala om för förkunnaren var han bodde. Eftersom han hade haft vissa erfarenheter av olika kyrkor, var han rädd att man skulle anteckna honom som bidragsgivare. När han slutligen fick klart för sig att Jehovas folk går öppet och ärligt till väga, lämnade han emellertid senare villigt sin adress. Nu var han med vid sammankomsten i Tokyo.
Dop förrättades i en bassäng vid en varm källa intill ett hus där många konventgäster bodde. Femtiofyra lät döpa sig.
Broder Adams’ tal på lördagskvällen var synnerligen lämpligt, ty det behandlade ett av de största hindren för japanerna, det som består i motstånd från den egna familjen. Mika 7: 6 blir verklighet för många unga förkunnare i Japan. En ung flicka som rönt mycket motstånd, därför att hon ville komma till sammankomsten, sade att hon fått stor tröst. Hennes föräldrar hade disputerat med henne ända till klockan 2 på morgonen, men hon stod på sig och begav sig av, och nu är hon uppfylld av ännu en önskan, att göra sig helt fri och bli pionjär. En annan förkunnare, som funderade på pionjärtjänsten, sade: ”Det där talet träffade verkligen mål.”
Broder Knorrs offentliga tal ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare” mottogs med stor entusiasm. De gångna veckornas trägna arbete med att annonsera detta tal bar nu frukt, då salen fylldes av 974 ivriga åhörare, ett stort tillskott över de 400 bröder som hade varit med från sammankomstens början. Av de 974 stannade 660 kvar för att höra broder Adams’ tal, som följde efter trettio minuters paus. Några av yttrandena man kunde höra efteråt löd:
”Denna organisation visar på ett verkligt hopp om världens enande.”
”Jehovas vittnen är inte intresserade av pengar, som andra religioner är.”
”Ett underbart tal för de nyintresserade; alla kunde förstå det.”
När tiden var inne för broder Knorrs sista tal på måndagskvällen, hade den goda stämningen nått höjdpunkten. Man applåderade spontant och med stor entusiasm. Den gripande berättelsen om Jehovas vittnen i Ryssland meddelades de uppmärksamma åhörarna genom en utmärkt tolk. Talet avbröts flera gånger av applåder. Vilken glädje är det inte att veta att också våra bröder i länderna bakom järnridån är verksamma och kämpar sida vid sida med Jehovas organisation världen runt! Alla lämnade sammankomsten med glädjefyllda hjärtan, beslutna att ge mera kraft åt tjänsten i detta land, där de har sin frihet.
På kvällen dagen efter sammankomsten sammanträffade broder Knorr i expeditionens Betelhem med de femtiofem missionärerna i Japan. Man åt en enkel middag och njöt några timmars trivsam samvaro. Missionärerna i Japan har uträttat ett gott arbete under de gångna sju åren. När den förste missionären kom till Japan efter andra världskriget, fanns det inga Rikets förkunnare som rapporterade verksamhet. Nu hade man emellertid i mars 1956 just haft ett nytt rekord: 567 förkunnare, vilket var 21 % ökning över föregående års siffra, och av dessa är mer än fyrtio infödda japanska pionjärer. Av särskilt intresse var det nya rekordet i fråga om placerade tidskrifter, som marsrapporten visade, nämligen 20.368 exemplar. Förkunnarna är mycket glada över att ha både Vakttornet och Vakna! på japanska. Dessa tidskrifter väcker stort intresse hos det japanska folket.
Ett intressant återbesök
När broder Knorr förra sommaren var på återväg till New York från sammankomsterna i Europa, hade han vittnat för en herre som satt bredvid honom i planet. Denne var mr Ohama, rektor för Wasedauniversitetet, ett av Japans största universitet med omkring 25.000 studenter. Broder Knorr sände mr Ohama en del publikationer om Riket på japanska. Längre fram, när mr Ohama fick veta att broder Knorr skulle besöka Japan, inbjöd han honom att hålla ett föredrag på universitetet i studenternas språkhörsal. Föredraget hölls på onsdagseftermiddagen den 25 april, då broder Knorr talade genom tolk till en åhörarskara om 386 professorer och studenter, som lyssnade synnerligen uppmärksamt. De applåderade ivrigt när talet var slut. Broder Knorr drack sedan te tillsammans med professorerna och fick på så sätt ytterligare tillfälle att tala med dessa om Jehovas vittnens verksamhet. Det märktes på deras frågor att de hade följt med noggrant under hela föredraget. Detta var en synnerligen angenäm upplevelse för broder Knorr. Missionärerna på platsen tar förväntansfullt hand om detta intresse.
Så var då ännu ett angenämt besök och en uppmuntrande sammankomst till ända. De sex dagarna i Japan hade gått alldeles för fort, men de beredde många lyckliga timmar att minnas. Färden skulle nu gå vidare för de tre bröderna, denna gång till Korea.