Kan du bli heltidsförkunnare?
KRISTUS Jesus var den förste kristne heltidsförkunnaren. Han trädde in i denna tjänst efter sitt dop och sin fyrtio dagars fasta i öknen och började då sin förkunnelse med det väckande tillkännagivandet: ”Himmelriket har kommit nära” och fortsatte med denna tjänst intill sin död, tre och ett halvt år senare. Och för att utvidga denna predikoverksamhet så mycket och så snabbt som möjligt uppmanade han Petrus, Andreas, den rike ynglingen och många andra att bokstavligen lämna allt och följa honom. — Matt. 4:17, 19, NW; 19:21—27.
För att påskynda predikandet av de goda nyheterna om Riket i våra dagar har Sällskapet Vakttornet gjort särskilda anordningar för en liknande heltidsförkunnarverksamhet, och de som ägnar sig åt denna kallas pionjärer. Den står öppen för alla åt Jehova överlämnade, döpta, mogna kristna troende som har tjänat effektivt och troget minst ett år. De som ägnar sig åt denna tjänst samtycker till att bruka minst 100 timmar i månaden till att predika i människornas hem. Dessutom måste de ägna tid åt personligt studium samt deltaga i församlingens möten. Det krävs också av dem att de själva skall klara sina utgifter.
En sådan heltidstjänst som kristen förkunnare är tydligen ingenting för den som är lat, ty den innebär många arbetstimmar och strängt arbete. Den är ingenting för den girige, ty den ger inga möjligheter att skaffa sig självisk vinning. Och den är ingenting för den som åstundar fåfänglig ära, ty inga titlar, ärebetygelser eller någon särskild ämbetsskrud följer med denna tjänst.
I våra dagar utförs denna kristna heltidsförkunnarverksamhet under Sällskapet Vakttornets ledning av både unga och gamla, av några som ännu är i tonåren och andra som är över de åttio, tillsammans mer än 17.000 utöver världen. Många håller på med denna verksamhet år ut och år in. Enbart i Förenta staterna har 1.250 tillbragt mer än tio år i denna tjänst, och tolv tjänar alltjämt efter mer än fyrtio år. Och inte bara det, utan somliga uppfyller kraven för heltidstjänsten, fastän de är blinda, döva eller tvungna att sitta i rullstol.
En heltidsförkunnare i Honduras fyller alltjämt kraven, fastän han är sextio år gammal, svag till hälsan och har sin familj att försörja. Han utför deltidsarbete som snickare för att kunna underhålla familjen, och i hans predikoverksamhet ingår bl. a. att leda tjugotre bibelstudier i veckan. En annan heltidsförkunnare, som bor i Costa Rica, fortsätter i denna tjänst, trots det att han är krympling och har tre barn att försörja. Genom att arbeta i ett statligt företag tre dagar i veckan kan han dra försorg om sin familj och får på så sätt fyra dagar varje vecka till förkunnarverket. En missionär yttrade om honom: ”Att se honom och hans tre barn, när han predikar från dörr till dörr eller i gathörnen, är rörande, och det är verkligen underbart att iaktta, hur många av dem som han studerar bibeln med som själva blir förkunnare. Han är alltid glad och munter och kan inte fatta, att det inte finns fler heltidsförkunnare.”
Det kristna förkunnarvärvets vikt och betydelse
De kristnas förkunnarverksamhet syftar till att rättfärdiga och upphöja Jehovas namn genom att göra kunnigt för folket att Jehova är en Gud som är fullkomlig i kärlek, vishet och rättvisa och är allsmäktig, att han alltid har allting fullständigt under kontroll och att han har tillåtit det ondas existens av goda och tillräckliga skäl. Den rentvår hans namn från den smälek som hopats över det genom falska läror. Och trogen tjänst i förkunnarvärvet visar också att Jehova hade rätt, då han intog den ståndpunkten, att Satan inte kunde vända alla människor bort från Honom. — Job, kap. 1 och 2; Ords. 27:11.
Den kristna förkunnarverksamheten medför förutom detta också liv åt dem som älskar rättfärdigheten. ”Gud [fann] för gott att genom dårskapen i det som predikas frälsa dem som tro.” Det förhåller sig så, därför att ”detta betyder evigt liv”, att tillägna sig kunskap om Jehova och Kristus Jesus. För att människor skall kunna förskaffa sig denna kunskap, måste någon bringa den inom räckhåll för dem. — 1 Kor. 1:21; Joh. 17:3; NW; Rom. 10:13—15.
Genom den kristna förkunnarverksamheten får därjämte de ogudaktiga varning om ”dagen för vår Guds hämnd”, striden vid Harmageddon. Jehova underrättar alltid de ogudaktiga, innan han förgör dem, och gör dem på så sätt fullt ansvariga för sitt onda lopp. Och det är ju endast genom att de blivit varnade som de kan inse att deras förstöring drabbar dem, så att de ”må förnimma, att jag är Jehova”. — Jes. 61:2, AS; Hes. 35:15; Upp. 16:16.
Och slutligen avbördar sig de som deltar i den kristna förkunnarverksamheten sitt ansvar och befriar sig därigenom från blodskuld, vad de ogudaktiga beträffar, och försäkrar sig om en plats i Guds nya värld, för att inte säga någonting om de många välsignelser som kommer dem till del i närvarande tid. ”Gud är icke orättfärdig, så att han glömmer edert arbete och den kärlek ni hava visat för hans namn.” Ja, vi får förmaning att ”bliva ståndaktiga, orubbliga, i det att ni alltid hava fullt upp att göra i Herrens verk, då ni veta att edert arbete icke är förgäves i förbindelse med Herren”. (Hebr. 6:10; 1 Kor. 15:58; NW; Hes. 3:16—19) I betraktande av dessa fyra, över allt annat betydelsefulla syften, som den kristna förkunnarverksamheten tjänar, borde förvisso ingen förkunnare nöja sig med deltidsförkunnarverksamhet, om han över huvud taget har möjlighet att ägna sig åt heltidstjänsten.
Förpliktelse att predika all vår tid
Därför att bara omkring fyra procent av alla Jehovas kristna förkunnare är upptagna i heltidsförkunnarverket, kan somliga vara böjda för att betrakta detta heltidsverk som undantaget från regeln. Men häri tar de fel, ty varje kristen är på grund av sitt överlämnande förpliktad att tjäna all sin tid, såvida inte omständigheter och förhållanden, över vilka han inte råder, gör detta omöjligt. Budet lyder: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft.” Ingenting får undanhållas. — Mark. 12:30, NW.
Vi kan inte komma undan vårt ansvar. ”Om ... någon vet, hur man skall göra det rätta, och ändå inte gör det, är det för honom en synd.” Var och en är förpliktad enligt ”vad en person har”, och ”envar åt vilken mycket har blivit givet, av honom skall mycket krävas, och den vilken människor sätta över mycket, av honom skola de kräva mer än vanligt”. Dina medmänniskor har rätt att få kunskap om sanningen, och du får därför inte ”neka ... den behövande din hjälp, när det står i din makt att giva den”. — Jak. 4:17; 2 Kor. 8:12; Luk. 12:48; NW; Ords. 3: 27.
Tänk också på de många människor som ännu måste nås med sanningen, som de kristna predikarna förkunnar. Det finns många ”isolerade” distrikt rentav här i Sverige, där vittnesbördet inte blir regelbundet framburet, för att inte tala om missionsfälten i främmande länder! Om vi älskar vår nästa eller våra medmänniskor som vi älskar oss själva, då vill vi sörja för att de också får höra hoppets budskap om Riket och om vägen till livet.
Tänk så därjämte på hur kort tiden är. Om den nuvarande generationen sade Jesus, att den ”ingalunda skall försvinna, förrän allt detta inträffar”. Bibelns profetior anger också, att Satan själv vet att han bara har kort tid kvar, innan Jehova förgör honom och alla som står på hans sida. När Jehova sänder sina förgörande plågor över det nutida Babylon, på grund av dess synder, då blir det för sent att uppmana människor av en god vilja: ”Dragen ut ifrån henne.” — Matt. 24:34; Upp. 18:4; 12:12.
Nödvändigt att organisera sig själv
Den kristna förkunnargärningen är framför allt ett uttryck för kärlek, och om kärleken skall vara sann, uppriktig, måste den ta sig uttryck på ett praktiskt sätt. För att kunna praktisera heltidsförkunnandet krävs det att man organiserar sig själv. Det blir en bjudande plikt att göra bästa möjliga bruk av våra resurser, dvs. vår tid, vår hälsa och våra materiella tillgångar såsom pengar, kläder osv.
Heltidsförkunnartjänsten kräver att vi indelar vår tid förståndigt och disciplinerar oss till att följa vårt uppgjorda schema, men dock inte så benhårt, att vi inte medger undantag, när andras välfärd är beroende av det. Det krävs att vi följer Paulus’ förmaning: ”Vaka ... noga över att ni vandra, icke såsom ovisa, utan såsom visa, i det att ni köpa den lägliga tiden åt eder, emedan dagarna äro onda.” — Ef. 5:15, 16, NW.
För att fylla och fortfara att fylla fordringarna för heltidsförkunnartjänsten måste vi hålla oss i god kroppslig vigör, och därför måste vi också låta oss ledas av ett sunt sinnes ande i fråga om hur vi använder vår energi och våra krafter. Liksom Paulus måste vi öva självbehärskning, i det vi ”kuvar” vår kropp och ”leder den som en slav”. Vi måste se till, att vi får tillräckligt med sömn, och måste därför gå till sängs vid ett rimligt klockslag, vi måste öva självbehärskning vid matbordet, i synnerhet om vi hör till dem som tycker mycket om god mat. — 1 Kor. 9:27, NW; Ords. 23:2.
Vi får inte heller brista i självbehärskning, när det gäller att ge ut pengar eller använda andra materiella tillgångar, kläder, möbler, bil eller vad det nu är som vi äger, om vi önskar fortsätta att åtnjuta heltidstjänstens välsignelser. Visheten och kärleken anvisar oss att undvika båda ytterligheterna, så att vi varken snålar till den grad, att vi nekar oss den mat och de kläder som vi behöver, eller vårdslöst låter pengarna rinna bort mellan fingrarna på oss.
Tänk på, vilken djupt känd tillfredsställelse det innebär att veta med sig att man helt och fullt lever efter måttet av sitt överlämnande åt att göra Guds vilja och följa i Kristi Jesu fotspår. Och så att få erfara den glädje som kommer av att man får se frukterna av sitt arbete, sina ”rekommendationsbrev”, människor av en god vilja som nu tjänar Jehova och skall få åtnjuta den nya världens välsignelser i all evighet, allt på grund av att man inte nöjde sig med deltidsförkunnande utan eftersträvade heltidstjänsten. Är inte det värt något?
Det finns inget viktigare och betydelsefullare arbete än den kristna förkunnarverksamheten. Vi bör sträva efter att ta del i den hela vår tid, såframt vi inte har sådana förpliktelser som Skriften godkänner såsom hinder för att göra detta. Det kommer att kräva effektiv organisation av våra personliga förhållanden, men välsignelserna är sannerligen värda den ansträngningen.