Fostran och undervisning för frid och liv

Är vår fostran och undervisning till skada eller till gagn?

Skapar högre skolundervisning fred eller krig, frigör eller förslavar den, är den ett skydd eller ett fördärv? Läs det följande, det angår er.

SKOLUNDERVISningen anses vara denna civiliserade världs själva ryggrad. Utan den, menar man, skulle världen inte äga bestånd länge till. Den skulle snart sjunka och återgå till det ursprungliga, primitiva förflutna, så som det sker när mark, som inte odlas eller vårdas, återgår till sitt vilda, naturliga, tillstånd. För att vinna fortsatt upplysning och framgång betonar man därför nödvändigheten av högre skolundervisning.

Om vårt århundrade har det skrytsamt sagts, att det är upplysningens tidevarv, bildningens gyllene tidsålder. Man pekar på de många anordningarna för människornas bekvämlighet och vetenskapens alla rön som tecken på framåtskridande, och man skryter över att sitta inne med förmågan att också kunna förbättra det sätt och den vishet, som man styr nationerna med, och över att man är i stånd till att skänka mänskligheten en säker, tillfredsställande anordning för att styra vår planet.

I denna världens bibliotek finns den samlade kunskapen av människornas erfarenheter under flera århundraden. Världen tror inte att denna kunskap är fullständigt gagnlös, utan påstår att människorna tack vare den har lärt praktisk vishet. Sådan är denna världens vishet. Ledd av denna vishet har världen inte kommit att erfara det som den mest längtat efter, nämligen frid och liv. Den kämpar, blöder och torterar sig för att leda och styra sig själv utan Guds hjälp och utan att fråga efter Guds vilja. Härav kommer det sig, att världen i sin egen vishet inte har lärt känna Gud utan förbigår Jehova Gud i alla sina beräkningar och förlitar sig på sin egen vishet och förmåga och sina egna planer.

Därför frågar vi: Hur intelligent är den här världen? Vad har den vunnit genom sina intellektuella bedrifter? Hur långt har den hunnit på vägen mot en bättre värld? Kan den styra sig själv? Är dess skolundervisning till skada eller till gagn? Visst är det sant, att detta är en de strömlinjeformade tågens och bilarnas, reaplanens och de atomdrivna ubåtarnas tidsålder, ett elektricitetens och den tämjda energiens tidevarv. Men var finns världens moraliska och andliga värden och bedrifter? Vilka är dess principer? Dess normer? Vad utgör dess vishet? President Eisenhower yttrade sig träffande om dessa spörsmål i sitt tal vid den middag som gavs när Columbia University firade sitt 200-årsjubileum. Han sade: ”Låt oss emellertid inte definiera sanning eller kunskap om sanningen enbart med de snäva begreppen för rena fakta eller statistiska uppgifter eller matematiska ekvationer. Vishet och mänsklig förståelse och insikt — en känsla för proportioner — är oundgängliga egenskaper. Kunskap kan ge oss atomklyvning; endast vishet och förståelse kan ge en försäkran om att denna kommer att användas till förbättringar för människorna och inte till fördärv för dem.”

Den omfattning som människoslakten i denna världen fått, vilken ju bedrivs med genom kunskapen frambragta redskap, fördömer denna världen och visar, att den är blottad på vishet, förståelse och insikt. Den har vuxit till likt ett abnormt monstrum, stark och fruktansvärd i sin makt och kraft, men utan allt moraliskt och andligt ansvar. Följaktligen lever vi i en värld som är full av mirakulösa ting, television, telefon, antibiotika, men som samtidigt plågas av korruption, omoraliskhet, brott, fruktan, ängslan och förvirring. Denna saknad av moralisk tåga påpekade Bernard M. Baruch, då han talade till en grupp studerande vid City College i New York. Han sade:

”Denna samma period på femtio år eller mer, som har medfört sådant häpnadsväckande materiellt framåtskridande, kännetecknas av två fruktansvärda världskrig och ett återupplivande av forntida grymheter, som gjorts än mer barbariska genom de tekniska förbättringarna.”

I fortsättningen av sitt tal kritiserade Baruch denna atomålders kurs och anförde skälen till dess misslyckande. För omkring sextio år sedan, sade han, trodde man att alla nationer sakta och säkert skred framåt mot bättre levnadsförhållanden och ökad frihet för individerna. Men, tillade han, ”denna enkla tro på framåtskridandet såsom säkert och visst är nu borta. Nu under 1900-talet har vi förnummit den fruktansvärda stanken från gaskamrar; vi har sett slaveriet återuppstå som en institution bland människorna, både i Tyskland under Hitler och bakom järnridån. Vad är orsaken till att vi så gott som dagligen utför underverk i våra laboratorier men är osäkra och fumliga likt barn, när det gäller att styra oss själva. Beror det inte i stort sett på att vi fått en så usel undervisning?”

För att illustrera detta sitt uttalande valde Baruch att peka på de män, som utformade Förenta staternas konstitution, såsom exempel och sade: ”De män som utformade konstitutionen skulle i våra dagar inte ha kallats en grupp män med högre skolutbildning, enligt akademisk standard. Det fanns ingen professor i statskunskap bland dem. ... Jag vågar påstå, att de flesta av de män som avfattade konstitutionen inte skulle ha fyllt kraven för inträde vid detta college. Fastän dessa män, som kom tillsammans i Philadelphia år 1787, saknade en regelrätt högre skolutbildning, hade de dock god bildning i detta ords sanna bemärkelse. För det första och detta är det viktigaste — hade de lärt sig tänka. ... Vårt lands ’fäder’ hade god bildning också i ett annat avseende — moraliska värden var djupt rotade hos dem. Deras sinnen gjorde klar åtskillnad mellan gott och ont, mellan principer och blott och bart ändamålsenlighet. De var inte osäkra beträffande de värden de trodde på och var beslutna att slå vakt om. ...

I våra dagar har, i motsats härtill, förmågan att tänka blivit en i allmänhet försummad konst. Fastän vi läser en ofantlig mängd, tycks vi ha förlorat förmågan att lära av det förgångna. Vi saknar varje säker uppfattning om saker och tings värde. Aldrig någonsin i historien har människorna kunnat skryta med så förstklassiga medel, varigenom tankar och idéer kan förmedlas, tryckpressar med ofantligt hög hastighet, rikligt illustrerade tidskrifter, radio, film, television. Och likväl tycks dessa mirakulösa meddelelsemedel vara mindre tankefrämjande än en stock i skogen. Ja, det verkar nästan som om dessa ’readrivna’, strömlinjeformade meddelelsemedel vore tänkandets fiender. De bombarderar oss dagligen med nya distraktioner och ny oro och ängslan. Summan av det hela är att vår energi — inte bara vår intellektuella energi utan också våra ekonomiska och militära tillgångar — slösas bort på underordnade spörsmål, under det att grundorsakerna till de kritiska problem vi står inför förblir obehandlade och förbigångna. Inte för så värst länge sedan omhuldade man den tanken, att vår tid var ’upplysningens tidsålder’. Allt mer och mer blir den ’distraherandets tidsålder’. ...

Under de senaste femtio åren eller mera har våra förhoppningar om en bättre värld i huvudsak kretsat kring de materiella framstegen. Vi har pressat detta teknologiska sökande därhän, att intet tycks ligga utanför människans förmåga — dvs. intet i fråga om fysiska eller materiella ting. Vi kan nivellera berg, bevattna öknar, flyga snabbare än ljudet rör sig. Våra högskolor och universitet, som återspeglar denna åtrå efter tekniska framsteg, har allt mer och mer strävat efter att betona teknisk skicklighet i stället för tankeförmåga. Och vart har allt detta fört oss? Det har fört oss därhän, att vi lever i fruktan för att denna otroliga energi, som människan förfogar över, skall bli det medel, varigenom civilisationen — som vi känner den — tillintetgörs. Det är klart och tydligt att något fattas. Detta något kan knappast vara mera kraft och makt, än flera, nyare tekniska framsteg. Detta något, som vi saknar, är disciplin, förmågan att styra oss själva och att behärska de krafter vi redan förfogar över.” — Vital Speeches of the Day, juni 1953.

Misslyckandet erkänns

Denna världen saknar disciplin, det är sant, men den önskar inte heller bli disciplinerad eller fostrad i rättfärdighet. Den saknar förmåga att styra sig själv men förkastar Jehova Gud såsom härskare över den. Den saknar den rätta besinningen för att kunna behärska sin vidunderliga makt och kraft men vill inte veta av den vishet som skulle kunna behärska den. Den ropar och längtar efter frid och fred men förbereder sig vanvettigt för krig. Den gör anspråk på stor fromhet och gudaktighet men vill inte veta av Gud eller Hans ord. De som ägnar sig åt undervisning och fostran har antingen förringat betydelsen av människosläktets andliga välfärd eller helt ignorerat den. De har vänt sig bort ifrån bibeln såsom en kunskapens lärobok och, i överensstämmelse med sina egna själviska begär, följt en kurs i strid med den och därför i strid med frid och liv. Hur träffande är inte profetens ord: ”Huru kunnen I då säga: ’Vi äro visa och hava HERRENS lag ibland oss’? Icke så, de skriftlärdes lögnpenna har förvandlat den i lögn. Sådana visa skola komma på skam, komma till korta och bliva snärjda. De hava ju förkastat HERRENS ord; vari äro de då visa?” — Jer. 8:8, 9.

President Eisenhower tillkännagav vad han menade vara botemedlet mot detta tillstånd och uppfordrade människor överallt ”att förkunna sanningen och att tillämpa den utan fruktan”. ”Sanningen”, sade han, ”kan göra människor fria! Och där människor är fria att inrätta sitt liv, att styra sig själva, att känna sanningen och förstå sina medmänniskor, där tror vi att man också skall finna viljan att leva i frid. Här ser vi alltså — trots atom- och vätebomber och all det moderna krigets grymma förödelse, trots terrorism, omstörtning, propaganda och mutsystem — ja, här ser vi nyckeln till frid och fred. Denna nyckel heter kunskap och förståelse — och ett flitigt bruk av dem allestädes. ... Här har vi universitetets — ja, varje undervisningsanstalts i den fria världen — aldrig upphörande uppgift, att finna och sprida sanningen!”

Sanningen som ett botemedel

För mer än nitton hundra år sedan kungjorde alla tiders störste lärare, Jesus av Nasaret, denna sanningens princip från den ena änden av Palestina till den andra. Men den sanning han förkunnade var inte denna världens vishet. Därför genmälde Pilatus till Jesus: ”Vad är sanning?” För Pilatus var kejsarens politiska ärelystnad, statsväsen, traditioner osv. rättmätiga sanningar att predika om över hela det romerska kejsardömet. Men för Jesus var sanningen någonting helt annat, något som var främmande för denna världen, något som denna världen inte visste någonting om. Jesus förkunnade att Guds ord var sanningen. ”Ditt ord är sanning”, sade han. Vid ett tidigare tillfälle sade han till sina lärjungar: ”Om ni förbliva i mitt ord, äro ni verkligen mina lärjungar; och ni skola känna sanningen, och sanningen skall försätta eder i frihet.” — Joh. 18:38; 17:17; 8:31, 32, NW.

De stora sanningar som Jesus förkunnade gällde Jehova Gud och Hans rike under Kristus och framhävde att dessa inte är någon del av denna världen, att denna världen är på väg mot ett tvärt slut i striden vid Harmageddon, att människornas enda hopp om att få över leva den striden bestod i att de skaffade sig en exakt kunskap om den Allsmäktige och hans ord och levde ett liv i överensstämmelse med den. ”Detta betyder evigt liv”, sade han, ”att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” För att detta skulle kunna ske, gav han befallningen: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma.” Det var dessa sanningar som skulle försätta människorna i frihet. ”Denna vishet”, sade Paulus, ”har ingen av denna tingens ordnings styresmän lärt känna, ty om de hade känt den, hade de icke naglat den härlige Herren fast vid pålen.” — Joh. 17:3; Matt. 24:14; 1 Kor. 2:8; NW.

De som åstundar frid och liv måste lära känna denna vishet. Men hur skall det gå till? Under mer än sjuttio år har Jehovas vittnen varit upptagna med den intensivaste undervisningskampanj som någonsin bedrivits på jorden i syfte att föra dessa sanningar ut till människorna. Det arbete de utfört, på mer än hundra språk och i 150 länder och områden, har varit ett sällsamt verk, som fått underbara resultat.

Genom att själva skaffa sig fostran och undervisning i Guds ord, bibeln, har Jehovas vittnen kunnat utföra det som nationerna runt omkring dem inte lyckats åstadkomma under de senaste fyra tusen åren. Att de har haft kunskap i bibeln och utövat tro på den och har levat ett liv i harmoni med dess gudomliga principer har gjort det möjligt för dem att komma tillsammans i frid och endräkt, fastän de är av många nationaliteter och hudfärger och talar många olika tungomål. Kunskapen om att människan inte skall mörda, inte stjäla, inte ge mutor, understödd av Guds ande och av en stark åstundan och ärlig strävan att göra Guds vilja, har gjort det möjligt för dem att lägga bort sina stridsvapen och att glömma rasolikheter och politiska och nationella barriärer. De stjäl inte, och inte ger de mutor. De har smitt sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. De reser sig inte upp emot varandra, och inte heller lär de sig mer att strida. De lever i frid med varandra.

Att de har blivit vägledda av ett rätt tänkande, av rätta principer, har satt dem i stånd att rensa bort all hållningslöshet ur sin krets, sätta stopp för brottslighetens våg, att avvisa ett lösaktigt leverne och triumfera över ondskan. Med andra ord: Bibelns sanning har försatt dem i frihet. Den har gjort dem till ett samhälle som skiljer sig från denna gamla värld. Den har gjort dem till ett den nya världens samhälle, som förhärligar Guds namn.

Hur sann kunskap gör fri

Det som först och främst är av vikt är att vi förändrar våra sinnen, vilka bestämmer våra begär och vår levnadskurs. Om vi förändrar våra begär och intressen, vårt sinnelag, vårt sätt att se på saker och ting, vår vilja och vår hjärteinställning till att harmoniera med Guds vilja och ord, då kommer våra handlingar att i motsvarande grad förändras till det bättre. Det som skall åstadkomma en sådan förändring är sanningen, bibelns sanning. Allvarligt bibelstudium kommer att förändra vårt sätt att se på mångt och mycket. Det kommer att omgestalta vårt sinne, göra om det i överensstämmelse med Guds rättfärdiga sätt att betrakta saker och ting. Aposteln Paulus förmanar oss att göra detta: ”Sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning, och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne.” ”Avkläd eder den gamla personligheten med dess sedvänjor och ikläd eder den nya personligheten, vilken genom exakt kunskap förnyas enligt dens avbild som har skapat den.” — Rom. 12:2; Kol. 3:9, 10; NW.

Undervisning och fostran danar ett samhälle, men endast det rätta slaget av undervisning och fostran kan dana ett den nya världens samhälle, ett som fogar sig efter Guds vilja. Trots all denna världens så kallade vishet är den dåraktig i Guds ögon. Den kämpar och slåss, blöder och torterar sig för att leda och styra sig själv oberoende av Gud. Därför kommer den att bli tillintetgjord: ”Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap. Men eftersom du har förkastat kunskap, därför skall ock jag förkasta dig, så att du upphör att vara min präst. Och såsom du har förgätit din Guds lag, så skall ock jag förgäta dina barn.” — Hos. 4:6.

Paulus ger denna förmaning: ”Om någon bland eder menar att han är vis i denna tingens ordning, må han då bliva en dåre, för att han må bliva vis. Ty denna världens vishet är dårskap för Gud; ty det är skrivet: ’Han fångar de visa i deras förslagenhet.’ Och återigen: ’Jehova vet, att de visas resonemang äro gagnlösa.’ ” För att bli i sanning vis bör man vända sig till bibeln, studera den, noggrant följa dess råd. Dess visdomsord kommer att befria er från den gamla världens snaror och kommer verkligen att upplysa er och ge er hopp om liv och frid i den nya värld som Gud danar. Detta är undervisning av högsta klass. Fostran och undervisning i dessa sanningar garanterar frid och liv. — 1 Kor. 3:18—20, NW.