Fångar på Cypern lär känna friheten
I kristendomens första århundrade och under aposteln Paulus’ första missionsresa besökte denne och hans följeslagare ön Cypern i östra Medelhavet. Där besökte de på västkusten av ön den betydande staden Pafos, som var medelpunkt för dyrkan av den grekiska gudinnan Afrodite, könslivets gudinna, som romarna kallade Venus. Förkunnandet av evangeliebudskapet mötte genast motstånd från en fanatisk religiös trollkarl, vid namn Elymas. Men genom Guds kraft fördömde aposteln Paulus denne man som ett ”djävulens barn”, slog honom med tillfällig blindhet och lät honom skämmas inför allt folket. Resultatet blev att människor som var ärliga i hjärtat, däribland öns styresmans närmaste man, blev befriade från sin hedniska träldom och började prisa och dyrka den sanne Guden, Jehova, och hans älskade Son i kristendomens ljuvliga frihet. Hur måtte inte deras hjärtan ha fröjdat sig den gången! — Apg. 13:1—13.
I dag fröjdar sig likaledes skaror av uppriktiga människor i trakten av det forntida Pafos, på grund av en liknande befrielse från demonreligionens snara nu mitt i det tjugonde århundradet. I april förra året samlades hundratals Jehovas vittnen i staden Pafos, där det finns många fångar, för att hålla sin halvårliga kretssammankomst, och i tre dagar slog dessa nutida kristna ned allt motstånd, som djävulens redskap satte upp emot dem, och genom Guds nåd kunde också de öppna religiösa fängelser och befria många fångar som var av en god vilja.
På Cypern förbjuder undantagslagar, som förmodligen stiftats för att hålla kommunisterna i styr, offentliga möten av något slag, som inte först blivit tillåtna av stadens magistrat. I samband med tillåtelsen tar man också upp en avgift eller skatt på mellan 3 och 24 pund (= omkr. 45:00—275:00 kr.). Själva lokalen eller platsen, där mötet skall hållas, måste också godkännas av magistraten. På grund av dessa om en polisstat erinrande förordningar lyckades Jehovas vittnen först i sista stund få tillstånd att begagna stadens största biograf. Deras övriga möten hölls emellertid i en lokal som en kaféidkare hade till uthyrning.
Oaktat tillstånd hade meddelats, försökte magistraten tvinga vittnena att inställa sammankomsten genom att begränsa antalet personer som tilläts uppehålla sig i lokalen till 150 och genom att fastställa en avgift av 15 pund. Båda dessa hinder undanröjdes emellertid. En stor gårdsplats utanför möteslokalen gav rikligt utrymme åt dem som inte kom in, och de politiska utpressarna fick snabbt sin oskäliga tribut inbetald.
Pafos har sin nutida ”Elymas”
Liksom trollkarlen i forna dagar där i staden blev den ortodoxe biskopen av Pafos, Kleopas, upprörd över att Herrens vittnen befann sig inom hans område. Med all sin undergörande ecklesiastika magi sände han alltså ut ett flygblad av innehåll, att de två pionjärvittnen som bodde i Pafos var ”exkommunicerade”. Detta följdes snabbt av ett annat flygblad från biskopen, där Jehovas vittnen brännmärktes som ”kätteriet, benämnt kiliasm”, vilket han sade var ”en satanisk uppfinning av det senaste århundradets osunda inbillning”.
Allt detta skriande från biskopens sida bidrog bara till att väcka de sömniga människorna i Pafos. De började språka. Jehovas vittnen blev dagens samtalsämne. Situationen blev än mera spänd, då det ena fordonet efter det andra stannade på huvudgatan för att avlämna sin last av lyckligt leende vittnen, som kommit från andra städer och samhällen på ön för att deltaga i sammankomsten. För folket föreföll det som om något mycket egendomligt hände deras i vanliga fall så lugna stad.
Långt innan sammankomsten öppnades på fredagskvällen den 28 april var kafélokalen fullpackad, och på båda sidor om den smala gatan stod fullt av nyfikna åskådare. Alla de övriga mötena var lika väl besökta. Folket i Pafos är bekant för sin nyfikenhet, och detta blev särskilt märkbart lördag kväll. När något vittne fick ordet för ett inlägg, reste sig alla de utomstående för att kunna se ordentligt, vem det var som yttrade sig. Det var i sanning överraskande att se, hur många utomstående som stannade kvar för att höra alla föredragen.
Men det hände något mera i kaféet, än vad som hade angivits på programmet. Framstående personer i staden uppsökte kaféägaren och erbjöd honom stora summor, om han bara ville köra ut vittnena. Men han var en ärlig och frihetsälskande man, som höll på att friheten skulle vara lika för alla, och därför vägrade han att bryta sitt avtal.
Pafos har en stor turkisk befolkning, varför det offentliga föredraget måste hållas på både grekiska och turkiska. På lördagsförmiddagen kantade följaktligen Jehovas vittnen varje gata i staden, försedda med löpsedlar och plakat med text på båda språken. Aldrig någonsin hade folket där sett ett sådant skådespel! Prästerna var ursinniga. Deras båda flygblad, som ”avslöjade” vittnena, hade visat sig fullständigt utan verkan. Situationen blev förtvivlad för dem. De organiserade nu hastigt medlemmar ur den ortodoxa kyrkans ungdomsförbund och skickade ut dem att utföra ”gatuarbete” med ännu ett annat flygblad.
Där stod de så på lördagseftermiddagen, sida vid sida, ett vittne för Jehova och en ung son eller dotter av ortodoxien, den senare med ett flygblad, som framhöll att Jehovas vittnen inte tror på treenigheten osv. Folk som gick förbi blev naturligtvis väldigt intresserade, varför det var en allmän företeelse att se 10 eller 15 personer, som slagit ring kring en Rikets förkunnare och ställde frågor och fick svar från Frihetens bok, bibeln. Ytterligare ett angrepp från fiendens sida fick alltså endast till följd, att ett större vittnesbörd blev avgivet till Jehova Guds ära!
Pressen avslöjar den ortodoxa kyrkan
Tidningarnas stora kanoner ställde sig på de ortodoxa fångvaktarnas sida och avfyrade väldiga salvor mot Jehovas frihetsförkunnare. Tidningen New Political Review i Pafos beklagade, att den ortodoxa ungdomens insats föreföll ”usel” i jämförelse med Jehovas vittnens, och yrkade på att något ”måtte göras i dag och inte i morgon” för att göra slut på detta fängelsenedrivande verk, och fortsatte:
”Jehovas efterföljare är redan hundraden i detta distrikt, fastän de i går kunde räknas på ena handens fingrar. De kommer att växa till tusental i morgon och kommer att sätta vår kyrkas själva existens i fara. Av dessa skäl måste vår Heliga synod och våra biskopar sätta sig i rörelse och omedelbart, utan uppskov eller dröjsmål, undersöka denna fruktansvärda sak.”
En annan tidning, Pafos, försökte i förvirring och mörker reda ut orsaken till att så många fångar flydde till Jehovas vittnens led, men deras angrepp blev en bumerang och avslöjade de religiösa fångahusens eländiga tillstånd och vilka som är ansvariga för det. Lägg märke till, hur sanningen i nedanstående utdrag blev en bomb som exploderade mitt i ansiktet på dem.
”Den fattigdom och det elände som råder i vissa byar, såväl som de dyrbara ägodelar som klostren och kyrkan besitter, allt detta har skapat den rätta miljön för den kiliastiska religiösa trons [varmed de menat Jehovas vittnens tros] tillväxt. Vi nämner t. ex. en by, närmare bestämt Episkopi, där nästan all jorden tillhör kyrkan och invånarna arbetar som slavar såsom arrendatorer eller brukare. Det för-, håller sig så, att dessa på åratal inte kunnat hösta en enda ordentlig gröda på den jord som de arrenderar av kyrkan, beroende på de väldiga avbräck i skördarna som vetets sjukdomar vållar i den trakten. Det oaktat tvingas de att betala fullt arrende, utan någon eftergift. Intet under då, om halva befolkningen i denna by blev Jehovas vittnen ...
Av vad här sagts bör Cyperns kyrka förstå, att den inte kan vinna seger genom ett papperskrig. Kiliasterna har funnit den klerikala ordningens akilleshäl ... Det räcker inte att bekämpa dem med flygblad.”
Fångarna lär känna vägen till undflykt
Söndagen var den stora dagen. Tidigt på morgonen samlades 200 och hörde ett föredrag om dopets innebörd och ändamål. Därpå begav sig en busslast ned till havet vid Nedre Pafos, den forntida staden, där Paulus predikade frälsningen och friheten, och 19 personer symboliserade sin invigning förmedelst nedsänkning i vattnet. ”Frihet för de fångna” var ämnet för det annonserade offentliga föredraget. Nu närmade sig tiden för detta. Det rådde mycken undran, hur många som skulle komma tillstädes. Skulle de stackars fångarna i Pafos lyda sina fångvaktare och hålla sig borta? Eller skulle de komma och lära känna vägen till undflykt? Allmänheten gav själv svaret, när över 500 fyllde biografen och lyssnade med spänt intresse till utläggningen om hur de skulle kunna vinna evig frihet från förtrycket under dem som gjort dem till religiösa fångar, såväl som liv i en ny värld.
De tre dagarnas sammankomst nådde sitt slut, och vittnena lämnade Pafos med sina hjärtan fyllda av tacksamhet mot Jehova för alla hans underbara välsignelser och för de privilegier de hade åtnjutit i form av tillfälle att predika frihet för det förtryckta folket i dessa nejder. De måste ha tänkt på Paulus och hans följeslagare och gjort den reflexionen, att Jehova Gud i dessa ”yttersta dagar” har mångdubblat antalet av sina evangelieförkunnare och skickat dem på detta återbesök i Pafos, för att utropa frihet för våra dagars fångar och att fångahuset skall upplåtas för dem som är bundna, och hade avslöjat inför alla, att deras klerikala trollkarlar i våra dagar är lika blinda som forntidens Elimas. Jehovas kraft och ande utövades förvisso till hans vittnens bistånd lika mäktigt vid detta tillfälle som den gången för nitton hundra år sedan!