Upplevelser på fältet

”Varen fördenskull kloka såsom ormar”

Jag har en äldre syster, som jag alltid har varit mycket fästad vid, och sedan jag lärde känna sanningen har jag varmt önskat att min syster skulle få del i samma privilegium att vara en Teokratiens tjänare. Jag skrev ett brev till vännerna i den stad där hon bor och bad dem gå till henne och frambära vittnesbördet till henne, men alla deras bemödanden var fruktlösa. Till sist beslöt jag mig för att själv göra ett besök. Den förnämsta stötestenen tycktes vara hennes vidskepliga tro på en viss juju [en demon] i hennes hus. Hon trodde att om hon åt någon mat, som var tillagad av kassave [ett stärkelserikt födoämne], däri inbegripen den bland de infödda vanliga rätt som kallas gari, eller lyssnade till något annat budskap än det som kom från denna juju, skulle hon dö.

Då jag känner till afrikanens vidskepliga tro på medicinens makt, tog jag itu med problemet på följande sätt. Jag tog litet vanligt vatten och hällde det i en flaska. När jag kom fram till huset, sade hon till mig att hon förstod att jag nu hade slutit mig till ”Harmageddon”-folket och att andra ”Harmageddon”-människor hade besökt henne, men hon kunde inte hålla med dem, eftersom hon hade en mäktig juju. Jag talade då om för henne, att jag för att hjälpa henne hade skaffat en mycket verksam medicin, som kallades ”Juju-fördrivare”, och att hennes jujus makt hade varit bruten alltsedan jag hade kommit in i huset. Jag tog därpå fram flaskan och sade åt henne att dricka något av dess innehåll och också gnida in sin kropp med en del därav, så skulle hon kunna äta gari utan någon fara för livet, eftersom hennes juju redan hade rymt sin kos.

Först var hon fortfarande rädd för att äta gari, men efter ytterligare uppmaningar tog hon litet, i synnerhet sedan hon hade sett mig äta något. Jag fick henne att upprepa proceduren följande dag och likaså tredje dagen. Men nu var hon övertygad om att jujuns makt verkligen hade blivit bruten, så hon frågade nu hur jag hade lyckats få fatt i en så verksam medicin. Jag bad henne hämta sin bibel, och vi började läsa några avsnitt. I tre dagar studerade vi tillsammans, och därefter talade jag om för henne om vattnet i flaskan och sade henne att den verkliga ”Juju-fördrivaren” var sanningens vatten. Hon skrattade och sade att Gud sannerligen verkade på ett sällsamt vis. När jag reste därifrån var hon med vid gruppens studier och tog del i tjänsten. — En förkunnare i Nigeria.

Predikan för spetälska i Afrika

Verklig missionärstjänst på Guldkusten för med sig en mångfald upplevelser. Jag hade tillsammans med två andra som hade utexaminerats från Gilead fått i uppgift att besöka Ho-gruppen av Jehovas vittnen såväl som den närliggande spetälskekolonien. I bil lämnade vi huvudstaden, Accra, vid middagstiden. Omkring fem timmar senare blev vi varmt välkomnade i Ho. Snart var vi på väg mot stadens centrum för att hålla det offentliga föredraget. Mörkret hade nu fallit på. Som så ofta är fallet hölls föredraget ute under den klara tropiska månen och de gnistrande stjärnorna. Cirka 300 var närvarande. Var det några störningar? Ja! Av vad slag? Lyktan som användes till att kasta ljus över talarens bibel och anteckningar tjänade också som en signal för en mängd olika insekter att församla sig och hälsa talaren på sitt eget speciella sätt.

Följande morgon var vi på väg till spetälskekolonien, som låg ungefär 5 km bort. Jämte omkring 500 spetälska av olika religiösa trosbekännelser finns det där i kolonien fyra Jehovas vittnen. Ack, så glada de var över att se oss gileaditer! Vi skall länge minnas det glada uttrycket i deras ansikten, ett av de få sätt som de kunde visa sin glädje på, då de ju inte kunde röra vid oss. Sällskapets expedition där i landet har regelbundet sänt ett antal gratisexemplar av Vakttornet till dessa bröder, och de sätter mycket stort värde på detta.

Sedan vi hade talat med koloniens föreståndare fick vi tillstånd att hålla ett offentligt föredrag för de närvarande. Alla lyssnade spänt. Det var inte någon behaglig åhörarskara att se på i fysiskt avseende. De var av alla åldrar, men ändå såg några av de unga pojkarna ut som gamla män. Spetälskan inverkade något olika på var och en. En av de spetälska bröderna var tolk åt talaren, och denna upplevelse kommer denne länge att minnas. Tolken stod på en meters avstånd från talaren med sin bibel på Ewe-språket i handen. Hans öron var till hälften bortfrätta, likaså tårna. Fingrarna var bortfrätta till andra leden, men ändå hade han det breda Rikes-leendet på sitt skrumpna ansikte. När det gällde att läsa upp skriftställen, slog han upp dem påfallande fort, fastän han bara hade fingerstumpar att reda sig med. Han kände sin bibel.

När föredraget var slut, pratade vi en stund enskilt med de fyra vittnena, och så var det tid att fara därifrån, ty vi måste komma tillbaka till Accra samma dag. Det är sed bland infödingarna att hälsa och taga avsked med en entusiastisk handskakning, men dessa förkunnare kunde inte göra det. De följde med oss till koloniområdets gräns, och därpå skildes vi åt, sedan vi hade lovat att vi skall komma och besöka dem igen så snart som möjligt. När vi satte kurs mot Accra, beläget omkring 160 km söderut, kunde vi inte annat än längta ännu mera efter den nya världens ankomst med dess utlovade välsignelser för alla lydiga människor.