Brev

“Ytterligare om blodtransfusion”

Den 3 februari 1950.

Bästa Fru ...!

Edert brev av den 16 december har vi inte hunnit besvara tidigare på grund av brådskande arbete här.

Vi uppskattar till fullo Edra rättframma uttalanden angående blodtransfusion, och vi vidtar inte med anledning av dem några andliga åtgärder mot Er eller mot någon annan, utan måste låta den store Laggivaren vara Er domare, liksom han är vår. De framställningar beträffande denna sak, som vi har offentliggjort, har tillkommit för deras skull som förväntar att få andlig vägledning av oss, och de har inte gjorts för att vålla söndring bland Jehovas folk. Gång på gång vänder man sig till oss för att höra vår mening om blodtransfusion; i synnerhet begär man att vi skall uttala vårt gillande av denna åtgärd inom medicinen. Detta händer så ofta, att vi till upplysning för alla — för att de skulle få vetskap om vår inställning — var tvungna att göra ett uttalande i frågan. Genom våra framställningar har det inte blivit värre åsiktssplittring angående detta ämne, än det var innan vi sade någonting om det. Vi har endast klargjort vår uppfattning i saken, så att andra, som är i tvivelsmål beträffande vår inställning, inte skall vädja till oss om att sanktionera deras handling, när de tillgriper denna omstridda läkarvetenskapliga metod. Om någon tycker, att vår hållning i frågan är korrekt och att den äger Skriftens stöd, och väljer att rätta sitt handlingssätt efter den, så är det all right, men om någon handlar på motsatt vis, så ansvarar denne själv därför inför Gud. Han kan inte påstå, att han har handlat på ett visst sätt på grund av okunnighet om vad vi enligt Skriften tror beträffande detta ämne.

I 1 Korintierna 9:9, 10 säger Paulus: ”Är det oxarna som Gud har omsorg om? Talar han icke tydligt och klart i vårt intresse? Naturligtvis blev denna [Mose] lag skriven i vårt intresse.” (En amerikansk översättning) Och nu frågar vi Er: Om Gud ansåg djurens blod så heligt, att han förbjöd överförandet av deras blod från deras kroppar till den mänskliga organismen, anser han då blodet hos den högre skapelsen människan mindre heligt, så att det ostraffat kan få lov att överföras från en organism till en annan? Gud begränsade det tillbörliga bruket av djuroffers blod till altaret, där blodet skulle användas till försoning av eller gottgörelse för synder. Därigenom skulle det visas i en profetisk bild, att Jesu blod likaså skulle vara begränsat till det andliga altaret för att där avtvå människosläktets synder; och alla de kristna grekiska skrifterna bestyrker detta. I detta viktiga hänseende har Ni därför absolut orätt, när Ni säger, att ”Gud eller Kristus aldrig har utfärdat något bud beträffande mänskligt blod annat än detta att det inte får utgjutas för att mörda någon”. Ni säger med rätta att Kristus sade att hans lärjungar måste äta hans kött och dricka hans blod, men Ni framställer också denna fråga: ”Då ju Kristus gav sitt blod för oss, för att vi skulle få liv — evigt liv, skulle det då inte vara lämpligt att vi, som söker efterlikna honom, ger vårt blod åt en sjuk broder, när denne är nära döden, för att han skall kunna bli frisk igen och fortfara att tjäna sin Herre?” Vi gör nu Er den frågan: Gav Jesus sitt blod genom den åtgärd inom medicinen som kallas transfusion? Är det genom läkarvetenskapens blodtransfusion som hans lärjungar ”dricker hans blod”? Är det inte i stället genom tro på hans blod, som anbragtes på Guds altare liksom blodet av israeliternas djuroffer? Och om Jesus är Guds Överstepräst, av vilken Israels överstepräst Aron var en förebild, har han då inte begränsat sitt mänskliga offers blod till det bruk som Guds lag fastställde för det, nämligen till att brukas på Guds heliga altare? (3 Mos. 17:11) Hur kan då någon påstå, att detta att Jesus utgav sitt blod som offer bemyndigar hans efterföljare till att vara blodgivare för transfusionsändamål?

Ni säger, att Guds lagar om hur man skulle förfara med blodet av djur inte alls har att göra med frågan om blodtransfusion. Vi säger att Guds lagar i den saken är betydelsefulla och förebildliga och att de verkligen har en del att göra med den fråga vi här avhandlar. Vems ställning är tryggast, Er eller vår? Vems ställning är mest i harmoni med Skriften och visar sorgfällig hänsyn för Guds lagar?

Ni gör ett mycket intressant medgivande: ”Om det blod som ges inte är i överensstämmelse med ens egen typ, kan det till och med vålla ens död.” Om blodtransfusion är godkänd av Gud och det är Kristuslikt att ställa sitt blod till förfogande för detta ändamål, varför förhåller det sig då på detta sätt? Av vilken typ var Kristi blod? Och är hans blod till gagn endast för folk med ett visst slags blod? Eller är det till gagn för alla? Ni hänvisar till det skriftställe, som säger att Gud ”har gjort hela människosläktet av ett blod” (Apg. 17:26). Varför måste då läkarna vara så noga angående olika individers blodtyper och andra egenskaper hos deras blod? Om Gud, den store Läkaren, godkänner blodtransfusion, när den sker mellan människa och människa (inte djur och människa), varför är då inte blodtransfusion ovillkorligen välgörande och möjlig att utföra utan alla försiktighetsmått? Och tänk på all den skada som blodtransfusioner åstadkom, innan läkarna kom underfund med de risker som följer med denna åtgärd och som man måste gardera sig emot! Tror Ni att Gud urskuldade all den skada som sålunda vållades under experimentstadiet och som alltjämt vållas trots den största försiktighet, med den motiveringen att läkarna arbetar på att fullkomna metoden, för att den skall bidra till större hälsa för hela mänskligheten?

Ni skickar oss ett urklipp från Evening Bulletin, Philadelphia, från dess nummer för fredagen den 16 december 1949. Under rubriken ”Sällsymt operation räddar fjortonårig flicka” omtalas det där, hur denna flicka ”hade blivit återförd till hälsa genom 17 blodtransfusioner” och hur hon blev utskriven från sjukhuset. Vi kan bemöta detta med ett klipp från The American Weekly för den 29 januari 1950 med rubriken ”Skydd för blodbankerna”. Där berättas det hur en ung flicka, Mary, som skadats och fått en chock vid en automobilolycka, fick en blodtransfusion och föreföll fullt normal efter fjorton dagar; men ”en månad senare fick Mary emellertid feber. Hennes ögon och hud fick en gulaktig skiftning. Doktorerna ställde diagnosen gulsot och spårade dess ursprung till en allvarlig leversjukdom, som läkarna säger vållas av virus hepatitis, ett smittosamt virus. Hittills har man inte funnit något verksamt läkemedel som kan förstöra detta virus ... Först var det ett mysterium, hur Mary hade kunnat få denna smitta. Vid närmare undersökning visade det sig, att det blod som hade överförts till henne var hämtat från en blodgivare, vars blod innehöll det virus som förorsakar hepatitis. Det tog mycket längre tid för Mary att bli återställd från den sjukdom som hennes blodgivares blod hade framkallat hos henne, än det tog för henne att tillfriskna från följderna av automobilolyckan”.

Var god och lägg märke till att det här återgivna inte är uttryck för någon sekterisk uppfattning å vår sida, som föranleder oss att ställa upp ”järnhårda regler för hur människor bör handla”. ”den avfälliga religionens karakteristiska vägvisare”, utan det är artikelförfattarens egna uttalanden. Det kan vara sant, som Ni säger, att en romersk-katolsk påve förbjöd blodtransfusion, men likväl tillgrep en annan påve, som påstods vara precis lika ofelbar som den förstnämnde, blodtransfusion, som vållade blodgivarnas död, och i våra dagar tar romerska katoliker likaså sin tillflykt till samma hjälpmedel. Vi vet inte, varför katoliker förkastar en ofelbar påves förbud, men att vi tar avstånd från blodtransfusion har inte sin grund i denne påves förbud; vi stöder oss på den Heliga skrift.

När Ni drar in frågan om rökning i den här diskussionen, går ni på sidan om saken. Men vi vill likväl säga det, att när Ni vill göra gällande, att vi bör inta en neutral hållning beträffande rökning, förefaller det oss inkonsekvent. Ni hänvisar ju till allt det goda som läkarna påstår att blodtransfusion åstadkommer, men samtidigt tycks Ni ignorera allt vad naturvetenskapen och värdefull medicinsk forskning har att säga emot rökningen såsom varande skadlig för den mänskliga organismen. Varför inte hålla Er till allt vad läkarvetenskapen påstår och överensstämma därmed?

Vi låter det här sagda vara tillräckligt såsom svar på Edra sju sidor och hoppas, att det gör vår ståndpunkt ännu klarare för Er. Huruvida Ni godtar eller förkastar den är inte till skada eller till hinder för oss. Det är Ni själv som måste ta följderna av det sätt varpå Ni handlar. Vi måste bära vårt ansvar inför Gud såsom de som strävar efter att uttyda hans heliga ord och befallningar.

Med högaktning

Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap