Brev

”Ytterligare om blodtransfusion”

Den 13 februari 1950.

Käre Broder!

Härmed svar på Ditt brev av den 24 januari.

Naturligtvis hade det förbud mot att dricka blod som Gud utfärdade för Noa och hans efterkommande avseende endast på djuren, då ju Gud bemyndigade människan att döda dessa djur och äta deras kött. Han bemyndigade inte människan att döda sina medmänniskor och som en kannibal äta deras kött, och därför behövde han inte kungöra någon lag mot att dricka människoblod eller mot att företaga en blodtransfusion från en mänsklig organism till en annan. (1 Mos. 9:1—6) Om transfusion av människoblod på det nutida sätteta inte praktiserades då för länge sedan i Noas dagar eller på Noas tid, så var det inte behövligt för Gud att särskilt utfärda en lag emot den: liksom han inte heller inbegrep någon lag mot att röka tobak i de budord som han gav sitt förebildliga folk. Men därmed är det inte sagt eller bevisat, att själva andan eller principen i hans lag inte är emot sådana ting.

När Gud befallde Abraham att omskära sig och alla de manliga medlemmarna av sitt husfolk, blev naturligtvis något mänskligt blod utgjutet genom denna operation. (1 Mos. 17:9—14, 23—27) Men att ett visst mått av mänskligt blod på detta sätt utgöts var inte någon transfusion av sådant blod till en annan organism.

Du säger att ”vid en blodtransfusion är den person som erhåller blodet i stort behov av det; transfusionen utföres inte därför att han är lysten efter det”. Hur kan Du säga detta? När en doktor talar om för en patient att denne måste få en blodöverföring, annars kan han inte bli frisk och leva, vad framkallar doktorn då hos patienten om inte lystnad efter en annan människas blod?

Det är inte alltigenom sant, att ”vid en blodtransfusion sätter inte blodgivaren sitt liv på spel”. Helt nyss blev en veteran från det andra världskriget hyllad som en hjälte, därför att han i tre timmar låg vid sidan av en ung flicka med en dödlig blodsjukdom, medan hans blod bragtes att rinna genom hennes ådror och hennes ådror tömde ut hennes sjuka blod i hans blodkärl. Trots denna blodtransfusion dog flickan. Men varför hyllades mannen som en hjälte? Hans blod pumpades in i hennes, kropp, därför att han hade tillfrisknat från en ovanlig sjukdom och hans blod hade kommit att bli just av den typ som doktorerna påstod att den sjuka flickan behövde. Men medan de gör gällande att hans blod skulle ha kunnat förändra hennes blod så, att hon kunde ha övervunnit sin sjukdom, så utsatte sig likväl veteranen för risken att ådraga sig hennes sjukdom genom att låta hennes blod pulsera genom sin kropp. Därför att han på detta sätt riskerade livet blev han hälsad såsom hjälte. Det är sant, att mannen frivilligt anmälde sig till svar på en av läkarna i radio utsänd vädjan, men vilken av Gud given lag berättigar läkarna till att utsätta en stark, fullvuxen man för dödsfara för att rädda livet på en ung flicka? Hur hade det tett sig, om blodgivaren hade dött genom att ådraga sig hennes sjukdom? Vem skulle ha hållits ansvarig för mannens död?

Genom de nyhets förmedlande organen får man huvudsakligen höra om blodtransfusionernas förmodade värde och välgörande verkningar, men man får mindre ofta höra om all den skada som de vållar i världsomfattande skala. Emellertid hade till exempel tidskriften The American Weekly för den 29 januari 1950 på sidan 10 följande att säga om den andra sidan av saken: ”Skydd för blodbankerna:

Vad många uppriktiga blodgivare emellertid inte vet, det är att det blod som inte är fritt från sjukdomsalstrande bakterier kan förinta det liv som det var avsett att rädda. ... Olika typer av virus, bland dem influensa- och barnförlamningsvirus, kan förefinnas i blod eller plasma som man ämnar använda för transfusion, om inte den största vaksamhet utövas. Likaså kan sådant blod eller sådan plasma innehålla bakterier som vållar malaria och andra sjukdomar. Eller också kan det eller den innehålla proteinämnen, som framkallar allergi och som kallas, ’allergener’. Dessa ämnen kan orsaka nässelfeber, astma eller hösnuva. Fru Gilda Burlin i Cincinnati i Ohio var så säker på att hon hade ådragit sig malaria som följd av en blodtransfusion, att hon stämde Cincinnati-universitetets transfusionstjänst på Allmänna sjukhuset och krävde ett skadestånd på 50.000 dollar. Hon anförde att hon varit patient på Judiska sjukhuset år 1947 och hade fått två blodenheter som levererats av transfusionstjänstens blodbank. ... Vetenskapligt sett är det emellertid möjligt, att malaria kan överföras vid en transfusion. Det är också möjligt, att olika sjukdomar kan uppstå därför att den apparat som har använts vid transfusionen varit förorenad. Mot detta är man dock noga på sin vakt på alla förstklassiga sjukhus, men olyckshändelser kan inträffa. ... Hepatitvirus eller andra virus kan inte iakttagas under mikroskopet. Detta gör att risken för sådan infektion är större än den som kommer av bakterier, vilka är lättare att upptäcka. ... Förutom att pröva blodet för att undersöka om sjukdoms vållande ämnen finns där måste blodbanken kontrollera allt från blodgivare inkommet blod för att fastslå vilken grupp det hör till. ... En annan viktig indelning har sin grund i Rh-faktorn. ... Om en Rh-negativ person får en Rh- positiv transfusion, i synnerhet mer än en gång, kan följderna bli synnerligen allvarliga.”

Låt Dig därför inte påverkas av den vikt man lägger vid människoblodets ”livgivande” egenskaper, utan tänk också på blodets sjukdomsspridande egenskaper. Tror Du inte, i betraktande av alla dessa risker och med tanke på all den skada som vållas, att Guds eviga förbund om blodets helgd också förbjuder transfusioner av människoblod? Om Gud förbjöd nära släktingar, såsom bröder och systrar, föräldrar och barn osv., att gifta sig med varandra, därför att de därigenom kunde lämna starkt betonade mänskliga idiosynkrasier i arv åt sin avkomma och vålla sjukdomar, tror Du då att Gud i mindre grad skulle ogilla blodtransfusion med alla dess sjukdomsspridande och livsfarliga tendenser och möjligheter? — 3 Mos. 18:6—18; 20:11—21.

Det erkännes öppet, att blodflödet från en person som tillhör en viss blodgrupp kan döda en person, vars blod är av en annan typ. Om Du nu gåve Ditt blod, och Din blodtyp dödade den människa som finge blodöverföringen, skulle Du då vara skyldig till mord? Eller skulle doktorn eller sköterskan som verkställde transfusionen vara skyldig till mord? Å, kanske Du säger, det var ju helt och hållet en olyckshändelse, helt och hållet oavsiktligt! Men kom ihåg, att i Israels förebildliga nation höll Gud individen ansvarig för till och med om denne av en olyckshändelse dödade en man eller kvinna, varför den ouppsåtlige dråparen måste fly till en fristad och stanna där för att undkomma den döda människans blodhämnare. (4 Mos. 35:9—34) De kristna förmanas att vara ännu mera omsorgsfulla i fråga om människoliv än dessa naturliga judar var.

Ytterligare argument mot blodtransfusion finner Du i de brev som publiceras i Vakttornet utöver dem som Du redan har läst.

Dina medkämpar för rättfärdighetens sak

Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap

[Fotnot]