Upplevelser på fältet

Hur prästernas motstånd övervinnes i Italien

Den offentliga möteskampanjen belönas med utmärkta resultat i Italien, och följande upplevelse ger en god bild av hur folket gläder sig åt att höra budskapet om Riket och fyller en offentlig möteslokal med en åhörarskara där proportionen är 40 utomstående mot 1 förkunnare.

Det beslöts, att kretssammankomsten skulle hållas i staden C., som har omkring 14.000 invånare och är omgiven av södra Italiens pittoreska berg. För att komma dit måste vi ta ett tåg på en bibana, som mera såg ut som en spårvagn i något Grönköping än som ett järnvägståg. Sedan vi hade slingrat oss fram bland bergen i tre timmar, nådde vi vårt mål. Det var endast genom Jehovas underbara makt, som sanningen kom till denna isolerade plats i Italien. En italiensk krigsfånge, som var internerad i Kalifornien i U.S.A., fick sanningen medan han var där och symboliserade sin invigning åt Herren innan han återvände till Italien. Hans dop i ett badkar i vänners hem i Kalifornien har redan för flera år sedan omnämnts av Vakttornet under dess rubrik ”Upplevelser på fältet”. Denne broders trogna verksamhet i tjänsten har Jehovas välsignelse, och nu håller en ungdomlig organisation vid god andlig vigör på att spira upp i denna stad i Italien. Vi hade den uppfattningen, att om sammankomsten kunde hållas där, skulle det stärka den nya gruppen. Och det gjorde det också.

Det är något mer än 150 förkunnare som tillhör denna krets, men på grund av nyligen inträffade översvämningar i trakten och andra mycket ogynnsamma förhållanden, hade endast 30 vänner möjlighet att samlas och ta del i att annonsera det offentliga föredraget, ”Det enda ljuset”. Vi hade låtit trycka 4.000 löpsedlar och mer än 100 affischer. Så gott som alla löpsedlarna utdelades på lördagen, medan affischerna hade satts upp på byggnaderna vid huvudgatan flera dagar i förväg. Varenda en i staden visste, att vi skulle ha ett offentligt föredrag, och vi var alldeles säkra på att en ganska stor mängd åhörare skulle infinna sig. Det gick också ett rykte om att några av prästerna på platsen skulle komma dit, ehuru med den avsikten att få en dispyt till stånd angående det avhandlade ämnet. Låt oss då först tala om att prästerna hade försökt öva påtryckning på stadens myndigheter, så att dessa skulle förvägra oss vår rätt att hålla ett offentligt föredrag, men att försöket inte lyckades. Ortens polistjänstemän var beslutna att hålla på friheten, och det behövs ganska mycket mod för att vägra att ta order från de religiösa ledarna i detta av präster behärskade land. När denna första åtgärd inte fick det önskade resultatet, planerade prästerna att upplösa vår sammankomst och ta revansch på Jehovas vittnen. Skulle deras planer gå i lås?

Tidigt på söndagsmorgonen gjorde våra bröder ett kort besök på karabinjärernas chefsexpedition. Uniformerade män skulle finnas till hands, försäkrade man oss, och skulle vara redo att hålla ordning och beskydda vår rätt till fri gudstjänst. Den enda biograflokalen hade förhyrts för detta tillfälle. Det var en teater som hade sittplatser för omkring 700 personer, och vi tyckte att det skulle vara en välsignelse om vi åtminstone kunde fylla den. Föredraget skulle börja kl. 10.30, och kl. 10.15 var teatern redan fullsatt. Men ännu fortfor mängden att strömma in i byggnaden, till dess alla ståplatser var upptagna. Då fylldes teaterns foajé till trängsel av de hänförda människorna; andra stannade kvar vid ingången under den stora högtalare som var upphängd utanför byggnaden till gagn för dem som önskade lyssna på föredraget ute på gatan. Allt som allt beräknade vi antalet åhörare till mer än 1.200, och de stannade ända till föredragets slut. Jehovas välsignelser hade blivit långt större än vi någonsin vågat hoppas. När mötets ordförande och talaren kom fram på scenen, började publiken klappa i händerna, och redan detta borde ha övertygat religionens representanter om att ett ingripande från deras sida inte skulle komma att tolereras av dessa ärliga, enkla människor som utgjorde åhörarskaran. Talaren klargjorde också, att publiken hade kommit för att höra sanningen, och uppmanade därför dem som eventuellt ämnade opponera sig att lämna teatern. Endast folk som inte var rädda för sanningen borde stanna. Men ingen lämnade sin plats.

Vid slutet av föredraget, som varade en timme och som med Skriftens ord avslöjade falska apostlar, vilka hatade ljuset, och klart framhöll var det sanna och enda ljusets källa var att finna, applåderade en erkänn sam åhörarkrets med känsla och övertygelse. De goda nyheterna om det enda ljuset hade mottagits med glädje av nästan alla åhörarna, men inte av alla, ty en av det halva dussin präster som var närvarande sprang plötsligt upp från sin plats och begärde diskussion. Elever vid prästseminariet, som han hade tagit med sig och placerat här och där i teatersalongen, gav högt sitt bifall till känna, när deras ”fader” och prästerlige seminarierektor steg upp för att opponera sig mot sanningen, som djupt hade sårat hans religiösa känslor.

Ordföranden förklarade, att Jehovas vittnen hade betalat alla kostnader i samband med detta offentliga föredrag och själva hade utfört allt arbete med att annonsera det. Det kom då naturligtvis inte i fråga, att han skulle tillåta de personer att tala som hade gjort motstånd mot det offentliga föredraget allt ifrån början och som, då de inte hade lyckats att få det förbjudet, nu lät påskina att de önskade diskussion. Som om de religiösa prästerna inte hade några lokaler där de kunde hålla sina predikningar! Måste de komma objudna för att störa kristliga sammankomster? Skulle de tillåta frågor eller diskussioner i sina egna religiösa tempel? Ordföranden påpekade därpå, att publiken hade kommit för att höra ett bibliskt föredrag om ”Det enda ljuset” och inte ett religiöst försök att rättfärdiga sig. Detta föredrag hade publiken hört och var nöjd. Det var inte mer att säga, och därför skulle Jehovas vittnen nu, trogna sitt löfte till de människor som var av en god vilja, avsluta mötet och låta åhörarna bryta upp. Hur ropade inte folk bravo åt bröderna för sanningens skull och ropade fy och visslade åt prästen, när han envisades med att tala! Vilket ömkligt nederlag för denne stolte målsman för religionen inför själva de människor som han påstår sig tjäna i andligt avseende! Det var varken mer eller mindre än ett tvärt avböjande av hans tjänster, och det visar väl att de ärliga människorna i Italien är fullt vakna för vad religionen har gjort här i landet. Nej, de ärliga människorna låter sig inte längre föras bakom ljuset, och religionen får skörda precis det som den har sått ut. Det är inte svårt att förstå, hur profetian i Uppenbarelseboken 17:16—18 kommer att gå i uppfyllelse.

Prästerna och deras legodrängar gav sig i väg i en fart, och de ärliga människorna lämnade lokalen i god ordning och tog emot en gratisbroschyr, som erbjöds dem vid utgångarna. Nära 50 inbundna böcker och 600 broschyrer placerades hos åhörarna, av vilka många uppgav sina namn för vaktmästarna, därför att de önskade få besök. Ett stort vittnesbörd avgavs för Jehovas namn, och den nya gruppen i staden, som organiserats av vår f. d. krigsfånge, fick en verklig stöt framåt.