Ungdomar frågar:

Varför förstår inte mina föräldrar mig?

Kära Sällskapet Vakttornet!

Under de två senaste åren verkar det som om jag har utvecklat tusentals problem inom mig själv. Det känns ibland som om jag håller på att bli tokig. Jag har börjat förändras fysiskt, och plötsligt litar mina förändrar inte längre på mig när jag är tillsammans med pojkar. Varje gång jag gör något fel jämför mamma och pappa mig med min hopplösa äldre syster, och det sårar mig. Jag har talat med dem, men de förstod inte mina känslor. Jag behöver kanske resa någonstans där jag kan vara ensam i åtminstone ett år. Jag hoppas att ni har några förslag. — En 16-årig flicka.

DU HAR kanske på liknande sätt längtat efter att dina föräldrar skulle förstå dig bättre. När allt kommer omkring är det bara mänskligt att vilja vara förstådd. Och om man har problem och ens föräldrar är kritiska mot saker man tycker om eller anser vara viktiga, kan man känna sig mycket besviken. Sextonårige Robert ansåg till exempel att hans far inte förstod hans val av musik. ”Han bara skriker och säger: ’Stäng av det där!’” sade han. Hur handlade Robert i sådana här situationer? ”Så jag stänger av både musiken och honom.”

Många ungdomar reagerar på samma sätt. De kan i känslomässigt avseende dra sig tillbaka in i sin egen privata värld eller söka sin tillflykt till sina kamrater. Nittonåriga Birgit i Västtyskland sade: ”När jag har problem med mina föräldrar, vill jag verkligen kunna gråta ut mot någons axel, någon som förstår mig på ett annat sätt.” Ytterligare andra vidtar den drastiska åtgärden att ge sig i väg hemifrån. En undersökning som gjordes år 1981 av forskarna Offer, Ostrov och Howard och som omfattade över 20.000 vanliga tonåringar i fyra länder visade att även om det stora flertalet ”inte ansåg att det rådde några större problem mellan dem och deras föräldrar”, medgav ändå 26 procent: ”Jag försöker hålla mig hemifrån så mycket som möjligt.” Nästan 50 procent av dem som hade kommit i klammeri med rättvisan kände det på det sättet. — The Adolescent — A Psychological Self-Portrait.

Både när man drar sig tillbaka i bokstavligt avseende och i känslomässigt avseende, blir det sorgliga resultatet av denna brist på förståelse en klyfta mellan den unge och hans föräldrar. Men är det sant att den här klyftan helt enkelt orsakas av att föräldrarna inte förstår sina tonåriga barn?

”Kraft” kontra ”grå hår”

Det är utan tvivel många saker som du vill se och göra nu när du är tonåring. Du står på tröskeln till det vuxna livet och är troligen ivrig att få del av några av de vuxnas privilegier. Det sägs i Ordspråksboken 20:29: ”De ungas ära är deras kraft.”

Denna nyvunna styrka eller ”kraft” kan bli orsak till en generationsklyfta. Ordspråket fortsätter: ”Och de gamlas prydnad är deras grå hår.” Äldre personer, som dina föräldrar, ser på livet på ett annat sätt. Även om de kanske förstår dina känslor, inser de att inte allt i livet slutar lyckligt. Den realistiska syn på livet de har lagt sig till med under åren (kanske på grund av bittra personliga erfarenheter) har dämpat den entusiastiska idealism de en gång hade som unga. På grund av denna visa erfarenhet — ”grå hår” — kan de kanske helt enkelt inte dela din entusiasm inför vissa saker.

En tonåring, Jim, sade till exempel: ”När det gäller pengar, anser mina föräldrar (barn av depressionen) att det är något man skall spara för att kunna lägga ut på något viktigt.” Hans erfarna föräldrar insåg behovet av att bekymra sig om den framtida tryggheten. ”Men jag lever just nu också”, insisterade Jim. ”Det här är en viktig del av mitt liv. Jag vill resa mycket.” Ja, hans ”kraft” och hans föräldrars ”grå hår” skapade tillsammans en känslomässig klyfta.

Den här känslomässiga klyftan kan vara djupare när det gäller andra frågor, sådana som kläder och uppförande, hur man skall uppföra sig tillsammans med det motsatta könet, användning av narkotika och alkohol, vilken tid man skall vara hemma, umgänge och även hur man skall uppföra sig hemma och vilka sysslor man skall utföra i hemmet. Man kanske plågas av de ”begär som hör ungdomen till” men försöker ändå följa rätta normer. (2 Timoteus 2:22) Detta kan bli känslomässigt påfrestande. Samtidigt som man strävar efter större oberoende, är man fortfarande tveksam och kanske känner behov av vägledning från sina föräldrar. Den förut nämnda undersökningen visade att 63 procent av dem som utfrågades höll med om följande uttalande: ”När mina föräldrar är bestämda, tycker jag att de har rätt, även om jag blir arg.”

Orsakerna till den känslomässiga klyftan mellan ungdomar och föräldrar kan alltså vara många och komplicerade. Men denna klyfta kan överbryggas! Att man inser behovet av ömsesidig förståelse är ett första steg.

Förstår jag mina föräldrar?

”När jag var yngre tyckte jag helt naturligt att mamma var ’fullkomlig’ och inte hade några av de svagheter och känslor som jag hade”, sade John, när han tänkte tillbaka på tiden innan hans föräldrar hade skilt sig. Nu försökte hans mor ensam sörja för sju barn.

”Mamma brukade mer och mer fråga oss hur hon skulle göra i olika situationer”, fortsatte John. ”Sedan, en dag, såg jag en verkligt förtvivlad min i hennes ansikte. Jag tänkte: ’Vad nu då? Vet hon verkligen inte vad hon skall göra?’ Då började jag förstå att hon inte visste allt. Jag började känna mer sympati för henne från den stunden, när jag förstod att hon var ’normal’ som alla andra.” Johns tonåriga syster April tillade: ”Jag kommer ihåg att jag såg henne gråta av besvikelse, när hon försökte se till att allting flöt. Då insåg jag att vi hade en felaktig inställning. Hon kan inte göra allt och alltid göra det på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Vi drogs närmare henne när vi såg att hon också hade känslor och var mänsklig.”

Dessa ungdomar utvecklade empati, och det bidrog till ett varmt familjeförhållande. ”Om du, Herre [Jah], vill tillräkna missgärningar, Herre [Jehova], vem kan då bestå?” sade psalmisten. (Psalm 130:3) Ingen! Varken du eller dina föräldrar. ”Ni [skall] alla vara likasinnade, visa medkänsla, ha broderlig tillgivenhet, vara ömt medlidsamma”, sägs det i 1 Petrus 3:8.

Kom ihåg att dina föräldrar kan känna sig mycket osäkra om sin förmåga att uppfostra dig på rätt sätt. De kan känna sig överväldigade av alla de faror och frestelser som du ställs inför i fråga om moralen, och det kanske gör att de går till överdrift. När du blir äldre, kan de känna att de inte behövs, att de inte är omtyckta och att de är missförstådda.

Dina föräldrar kan ha vissa fysiska, ekonomiska eller känslomässiga prövningar som du kanske inte helt och fullt förstår. En far kan till exempel avsky sitt arbete, men på grund av sin familj undertrycker han dessa känslor. När hans barn säger: ”Jag står inte ut med skolan”, kanske han i stället för att visa förståelse svarar: ”Vad är det med er? Ni barn har det lätt!” Men skulle inte medkänsla från din sida hjälpa upp situationen?

”Jag tänker aldrig på mina föräldrars problem”, förklarade en tonåring. ”Jag har ju mina egna.” Uppskattar du inte när någon lyssnar, engagerar sig i det du har att säga och visar förståelse? Det känns som om man är värd något. Och din mamma och pappa känner det på samma sätt. ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem”, lärde Jesus Kristus. — Matteus 7:12.

Det här är naturligtvis lättare sagt än gjort, men det är till stor hjälp att man ”inte med personligt intresse håller ett öga bara på [sina] ... egna angelägenheter, utan också med personligt intresse på de andras”. (Filipperna 2:4) Hur då?

Visa ”personligt intresse”

”Försök med att fråga din mamma om hennes förhållande till sin mamma; vilka möjligheter hon hade eller inte hade när hon var i din ålder, eller vilka alternativ hon tyckte stod öppna eller inte stod öppna för henne när hon växte upp”, skrev Aurora Mackey, en av redaktörerna för tidskriften Teen. ”Möjligheten finns att hon, om hon känner att du är intresserad av och medveten om skälen till några av hennes känslor, kommer att försöka vara mer medveten om dina känslor.” Samma sak gäller fäder.

Det är sant att du inte kan göra något åt vad dina föräldrar säger eller gör, men du kan göra något åt din egen reaktion. Genom att försöka se svårigheter och problem ur den andres synvinkel, och genom att inse att vi alla gör misstag, kommer du att utveckla förståelse eller insikt. ”En människas insikt dämpar i sanning hennes vrede, och det är skönhet å hennes sida att överse med överträdelse.” — Ordspråksboken 19:11, NW.

Om en av dina föräldrar har visat brist på förståelse, ställ dig då själv de frågor som återges i rutan här intill. En sådan analys kan hjälpa dig att ”överse med överträdelse” och att förlåta bristen på förståelse. Detta skulle vara ”skönhet” å din sida, och det skulle bidra till ömsesidig förståelse — till glädje för dig och för dina föräldrar.a

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 22]

”Att man arbetar tillsammans i hemmet gör mycket för utvecklingen hos både barn och föräldrar. ... När man samarbetar för att sköta hemmet, kan en familj lära sig mycket om hur man kan göra mänskliga relationer till något framgångsrikt hemma i sitt eget hem.” — Eleanor Berman: The Cooperating Family

[Ruta på sidan 23]

Om någon av dina föräldrar har visat brist på förståelse, fråga då dig själv:

● Kände han/hon sig inte bra, eller var han/hon bekymrad över något?

● Var han/hon sårad på grund av någon tanklös handling eller något tanklöst ord från min sida? — Ordspråksboken 12:18.

● Var han/hon rädd för att jag skulle råka ut för problem, och har han/hon kanske rätt?

● Missförstod han/hon helt enkelt vad jag menade?

[Bild på sidan 21]

Förstår dina föräldrar dig?