En fågel som väljer fängelse

De tropiska och subtropiska områdena i Asien och Afrika är näshornsfågelns hemvist. Denna mörkfärgade fågel ser ut som om den vore svårt handikappad på grund av sin jättelika näbb. Och när honan muras in i ett ihåligt träd så att bara den yttersta näbbspetsen sticker ut genom den trånga öppningen, kan man mycket väl dra slutsatsen att något definitivt är på tok.

Skenet kan emellertid bedra. Den till synes klumpiga näbben är fylld med många luftkamrar och är därför relativt lätt och precis vad näshornsfågeln behöver. När näshornsfågeln sitter uppflugen på en gren som är stark nog att bära upp dess kroppsvikt, har den stor nytta av den långa näbben när den försöker få tag på frukt.

I ganska många veckor stannar honan hos de flesta arter kvar i sitt fängelse och matas av hannen med mat som han stöter upp ur krävan. Hos åtminstone en art är det honan själv som med en blandning av lera, spillning och matpartiklar murar igen väggen, medan hannen tjänstvilligt förser henne med den behövliga leran.

Den inmurade honan är helt ostörd när hon ruvar sina ägg. Medan hon befinner sig därinne, förlorar hon stjärtfjädrarna och vingfjädrarna, vilket gör det omöjligt för henne att flyga, tills dessa växer ut igen. Hennes självpåtagna isolering tjänar sålunda som ett skydd.

Hannen är strängt upptagen med att sörja för sin maka och sina ungar. Under loppet av en timme kan han besöka boet 20 gånger med mat. När slutligen ungarnas aptit blir större än han klarar av, bryter sig den nu fullfjädrade honan ut och börjar hjälpa sin make att mata ungarna.

Ungarna börjar då att lappa igen hålet som mamman tog sig ut igenom. Men allteftersom tiden går, kan det uppstå motstridiga intressen. En del av fågelungarna kanske är färdiga att lämna boet, medan andra ännu inte är det. Så medan en unge börjar bryta ner muren, håller en annan just på att lappa ihop den.

Ja, noggrann observation och forskning har gång på gång visat att till synes egendomliga drag och vanor hos djuren tjänar ett gott syfte. Näshornsfågeln, med sin långa näbb och ovanliga bobyggnad, är inget undantag.