DNA — ”ritningen” som är en fulländad skapelse
VAR och en av oss började livet som en obetydlig enstaka cell, som omkring 20 år senare utvecklat sig till en fullvuxen människa. Från denna enda mikroskopiska cell kommer kroppens alla delar: hjärtat, magen, levern och andra inre organ, de komplicerat uppbyggda ögonen och öronen och de mångsidiga fingrarna. Har du någonsin tänkt på vilken oerhörd mängd information som finns i denna ursprungliga enstaka cell och hur absolut fulländad denna konstruktion är?
Begrunda följande exempel. Antag att du behövde förklara för någon som aldrig sett en bil hur man bygger en sådan av råmaterial. Varje del, från backspegeln till munstyckena i förgasaren, måste beskrivas i varje detalj. Sedan skulle du behöva förklara hur man tillverkar och sätter ihop dessa delar. Var skall tändstiften sitta? Hur monteras ratten? All denna information skulle behöva vara så exakt skriven att läsaren omöjligen kunde missförstå. Han måste vara i stånd att bygga en fullständig och helt funktionsduglig bil genom att följa dina anvisningar till punkt och pricka. Föreställ dig det antal sidor med detaljerade anvisningar som skulle behövas för detta!
Begrunda nu åter denna enstaka mänskliga cell. Den mänskliga kroppen är långt mera komplicerad än en bil, men ändå är det som bibeln säger att ”alla dess delar [fanns] nedtecknade”. (Psalm 139:16, NW) Skaparen har lagt ned hela ritningen i en enda obetydlig cell. Var förvarar cellen denna ofantliga mängd information?
All denna information finns i en substans som kallas DNA (deoxiribonukleinsyra), varav det mesta finns i en liten del av cellen som kallas kärnan. Människors cellkärnor har 46 kromosomer. Dessa kromosomer är i själva verket mycket långa, tunna kedjor av DNA. Kedjorna är så långa på grund av att all den information som behövs, och som upptar 3 till 4 millioner gener, finns lagrad i DNA-räckan.
Det häpnadsväckande DNA
DNA-kedjan är endast 0,000002 millimeter bred. Den totala längden på DNA-kedjorna i en enstaka människocell är emellertid 1,75 meter. Varje gen är en obetydlig sektion, som är omkring 0,0003 millimeter lång. Föreställ dig detta: All den information som behövs för att åstadkomma en fullständig människokropp finns lagrad i kedjor som är mindre än två meter långa och som har en bredd på bara två milliondelar av en millimeter!
Något som är otroligt är att detta 1,75 meter långa DNA finns i en kärna som är bara 0,001 millimeter stor! Vi kan lättare förstå hur häpnadsväckande detta är genom att föreställa oss DNA 300.000 gånger större, som en tråd med grovleken 0,6 millimeter. Enligt denna skala blir kärnan ett klot på omkring 30 centimeter i diameter. Detta klot skulle komma att innehålla trådlängder som tillsammans utgör 53 mil! För att få en uppfattning om hur komplicerade generna i människokroppen är kan du föreställa dig att promenera 53 mil och se en ny gen var 13:e centimeter.
Ett förpackningsproblem
Hur är allt detta DNA förpackat i cellkärnan? Eftersom cellen måste kunna rådfråga sin ”ritning” genom att ”avläsa” generna utmed sitt DNA, kan dessa kedjor inte bara proppas ner i det obetydliga utrymmet i kärnan. Trots att det finns så många långa, tunna kedjor, får ingen kedja trassla in sig i någon annan kedja. DNA-substansen är så noggrant ordnad att små sektioner av vilken kedja som helst snabbt och lätt kan ”avläsas”, närhelst det är nödvändigt.
DNA-ritningen är nödvändig för en cell. När en cell delar sig, behöver var och en av de två nya cellerna sin egen ritning. Detta innebär att innan en cell kan delas, måste hela DNA-substansen kopieras och ge upphov till två likadana uppsättningar gener. Efter det att DNA-substansen noggrant kopierats, rullas kedjorna tillbaka i slingor ovanpå varandra till mycket täta buntar. När cellen delar sig, fördelas dessa buntar jämnt mellan de två nya cellerna, så att varje cell får identiskt likadana ritningar. Så snart buntarna befinner sig i de nya cellerna lindas de upp. Alla dessa förlopp försiggår på ett sådant minutiöst sätt att ingen sektion av dessa kedjor — ingen av de nödvändiga generna — av misstag trasslar till sig, bryts loss eller går förlorad. Ändå inträffar dessa processer inuti en cellkärna, vars diameter bara är en obetydlig bråkdel av DNA-kedjornas längd. Vilken utomordentlig skapelsebedrift!
Ett vördnadsbjudande under
Många andra drag när det gäller cellen och dess DNA är fortfarande ett mysterium för vetenskapsmännen. Vuxna människor har 90 till 100 olika typer av celler, var och en med karakteristisk form och storlek och var och en specialiserad för att utföra en särskild uppgift. Eftersom nästan varje cell i människokroppen innehåller identiska kopior av DNA-kedjorna, varför blir då vissa celler hudceller, medan andra blir muskel-, nerv- eller benceller? Med andra ord: Hur vet cellen vilken del av DNA den skall ”avläsa” och när den skall ”avläsa” detta?
När vi begrundar cellen och dess DNA, grips vi av vördnad inför skapelseförmågan och intelligensen hos den som frambringade detta under, Jehova Gud. Precis som Job känner vi oss manade att säga: ”Ja, jag vet att du förmår allt, och att ingenting som du beslutar är dig för svårt.” — Job 42:2.
[Bild på sidan 13]
Modell av DNA-molekylen enligt ett förslag år 1953 av biologerna Francis Crick och James Watson