”Spökstäder” — lärorika monument

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada

DÄR stod de — gravkorsen i trä från en svunnen tid. Det gick fortfarande lätt att läsa dessa minnestavlor.

”Till minne av William Hugill, från Fullerton, Canada West. Han dog den 31 augusti 1863, 23 år gammal.”

”Helgad till minne av Peter Gibson från Vankleek Hill, County of Prescott, Canada West. Han dog den 24 juli 1863, 31 år gammal.”

Det fanns fler av den sortens minnestavlor. Många av dessa avsomnade var mellan 20 och 40 år gamla när de dog, medan ett fåtal var över 40 år. De hade dött unga och hade, som deras gravskrifter ofta bar vittnesbörd om, kommit från många olika delar av världen.

Intressant nog var dessa gravkors ingenting emot det mycket större monumentet, Barkerville, en stad som föddes år 1862 och som dog år 1868 — åtminstone nästan. År 1868 brann Barkerville ner till grunden. Men staden ”uppstod” igen, när invånarna började återuppbygga den redan nästa dag. Sedan blev den nästan helt livlös igen — denna gång på grund av att människor lämnade den. Den blev en ”spökstad”.a

Men mot slutet av 1950-talet började provinsstyrelsen i British Columbia att restaurera Barkerville. Nu kan de tusentals människor som besöker staden få med sig några minnen hem därifrån, från den stad som en gång kunde skryta med att ha det högsta invånarantalet på den nordamerikanska kontinenten väster om Chicago och norr om San Francisco.

Men hur uppstod Barkerville från början, och detta nästan över en enda natt? Varför var staden först blomstrande och sedan nästan helt utdöd? Svaren ligger i marken, på vilken den stod. Den var byggd på guld. Ja, den var en guldrushens stad — en av de många som fanns på 1800-talet.

Men vad kan vi lära av Barkerville? Vilka epitafier eller gravskrifter kan du skriva på minnesmärkena efter sådana städer som fötts på grund av ett grymt och obevekligt sökande efter guld? Vi skall helt kort återuppliva Barkervilles födelse och livet i den staden och se vilken inskription du skulle kunna skriva på detta gamla monument.

Barkerville föds

Barkerville ligger inklämt i en bergig ödemark i British Columbia, Canadas västligaste provins. Denna stad ligger omkring 800 kilometer från det ställe där Fraser River rinner ut i havet nära gränsen mellan Canada och Förenta staterna vid Vancouver. Litet längre västerut ligger Vancouverön. På dess södra spets ligger Victoria, ett av de äldsta samhällena i British Columbia.

Innan Billy Barker (efter vilken Barkerville fått sitt namn) lämnade sitt segelfartyg och greps av guldfebern på 1860-talet, hade Victoria omkring 400 invånare. Föreställ dig hur förvånade människorna där blev den söndag då ett fartyg med 450 man ombord dök upp i hamnen! Varför denna tillströmning?

Jo, det hade kommit ut att det fanns guld längs Fraser River. En liten grupp guldgrävare hade gett sig av från San Francisco för att se efter hur det förhöll sig med detta. De fann tillräckligt mycket guld för att få begäret väckt och sände därför bud tillbaka till San Francisco. Detta ledde till att detta fartyg med 450 man ombord lade till i Victoria i april 1858. Under de följande tre månaderna kom ytterligare 23.000 människor sjövägen och dessutom 8.000 landvägen! Men omkring 25.000 av dessa människor for tillbaka hem igen. På grund av de stora påfrestningar de fick utstå var det bara de allra starkaste och mest beslutsamma som stannade kvar.

Under året därpå drog dessa ståndaktiga och starka människor i väg norrut uppför Fraser River och vidare uppför dess bifloder och kom till sist fram till det område som kallas Cariboo. Här fann man tonvis med guld! Det var här som Billy Barker och hans män stakade ut en mycket rik fyndighet. Barkerville fick då sitt namn, och staden växte snabbt. Snart drog erfarna guldgrävare och andra orädda människor, som också ville gräva efter guld, åstad till Cariboo. De kom från hela Nordamerika, ja, från hela världen.

Barkerville var bara en av de många städer som plötsligt växte upp på grund av att behovet påkallade det och inte därför att de var planerade. Staden bestod av en lång rad med träkåkar, butiker och krogar, och dessa byggdes på stolpar för att staden skulle klara sig, då floden svämmade över. När stadens invånarantal var som högst, bodde det uppskattningsvis 10.000 människor där. Men även om guldet lockade till sig tusentals människor, var det bara ett fåtal som fick lön för sin möda. De allra flesta gav upp under de obeskrivligt svåra förhållandena som rådde där.

En riskfylld färd

Fraser River var det största och farligaste hindret som guldgrävarna mötte under sin färd till guldfälten. Enligt en redogörelse var det år 1858 uppskattningsvis omkring en fjärdedel av alla de kanoter som påbörjade färden som gick förlorade. En man som kände till farorna var Simon Fraser. Det var efter honom som floden fick sitt namn. Han och en handfull andra forsfarare hade år 1808 gett sig in på det riskfyllda företaget att ta sig igenom flodens trånga, förrädiska passager och förbi dess farliga forsar.

Men varför tog de inte landvägen? Fraser skrev: ”När det gäller landvägen, skulle vi knappast kunna ta oss fram med (enbart) gevär. Jag har vistats en lång tid i Klippiga bergen, men jag har aldrig sett någonting liknande detta land. Det är så vilt att jag inte med ord kan beskriva hur svårt vi hade det många gånger.”

De guldgrävare som tog vägen genom Fraser Canyon tappade ofta modet helt och hållet på grund av att de måste gå på så lömska stigar. Förutom detta fick de också kämpa med lera, snö, myggsvärmar och eländiga flugor, extrem kyla, enformig föda och, under tidiga år, indianöverfall.

När de väl hade kommit fram till fyndigheterna, var det ständigt olika ting som gjorde förhållandena svåra för dem. Långa, hårda arbetspass plus ytterligt svåra väderleksförhållanden. Olyckor i samband med guldgrävningen var vanliga. Ihjälfrysning, alkoholism och undernäring tog också sina offer.

Resförhållandena blev bättre, då en landsväg till sist byggdes fram till guldfälten. Genom Fraser Canyon gick vägen tätt utefter bergväggarna, och den gick hängande mellan klipporna över bergsklyftorna. Det var ett sådant mammutverk att somliga kallade det för världens åttonde underverk. En sträcka på 480 kilometer färdigställdes år 1863, och snart hade vägen dragits fram ända till Barkerville.

Vad slags människor?

Guldrusher frambringar och drar till sig alla slags människor — giriga, laglösa, dumdristiga, spelare, kvinnor med tvivelaktig moral, äventyrare, men även ärliga affärsmän och guldgrävare som önskar få det bättre här i livet.

Billy Barker var en av de legendariska männen i Cariboo. Tillsammans med sina mannar gjorde han inmutningar som gjorde honom till en rik man. Emellertid gjorde han slut på sina pengar i samma takt som han skaffade sig dem, och han dog utfattig på ett hem för gamla.

”Cariboo” Cameron kom från Ontario. Han for med båt de 19.000 kilometerna runt Sydamerikas spets tillsammans med sin hustru och sitt lilla barn. Sorgligt nog insjuknade det lilla barnet och dog. Hans hustru blev också sjuk och dog. Hon hade inte gillat det hårda livet på guldfältet och hade bett att få bli förd tillbaka hem till Ontario vid sin död. Därför begravde Cameron henne tillfälligt i en likkista av plåt och lade denna i en trälåda. Inte lång tid därefter fann hans grupp en guldfyndighet, den näst största i Cariboo. Men han kände sig mer och mer bedrövad nu när hans hustru och barn hade dött. Cameron lovade att uppfylla sin hustrus önskan. Därför gav han sig i väg mitt i vintern, då temperaturen var under noll grader och snön meterdjup, till Victoria med sin hustrus döda kropp.

Efter en hård resa genom ödemarken nådde Camerons grupp Victoria drygt en månad senare. Där begravde han återigen sin hustru tillfälligt. Cameron vände sedan tillbaka till guldfälten, och på hösten var han tillbaka i Victoria några hundra tusen dollar rikare. Detta räckte med lätthet till båtresan över till ostkusten. Han kom fram till Cornwall i Ontario, och där begravde han för tredje gången sin hustru. I dag har Barkerville en gravsten till minne av ”Cariboo” Cameron, som dog där som en utfattig man!

Det var inte alla av dem som blev rika i Cariboo som slutade som ”brutna” män. Några brukade sin förmögenhet på ett förståndigt sätt. De skaffade sig den, återvände hem eller for någon annanstans för att njuta av de materiella frukterna av sina ansträngningar. Andra stannade kvar och bidrog till att stabilisera den framtida utvecklingen i det området.

Barkerville och de lärdomar staden ger oss i våra dagar

Barkerville är fortfarande ett monument. För att dess historia skall bevaras åt eftervärlden har människor, som betraktat detta som något angeläget, gått till aktion för att befria Barkerville från dess status som ”spökstad”.

Vad tänker människor, när de i dag vandrar på Barkervilles gator? När de begrundar vad som hänt i det förgångna, kan de kanske för sin inre syn se minnestavlor som innehåller vissa lärdomar för oss i denna tid.

En av minnestavlorna skulle kunna ha denna lydelse: ”Begäret efter materiella rikedomar kan fördärva din känsla för verkliga värden.” Begäret efter rikedom kan driva en människa till att göra sådant som blir till fördärv för hennes egen familj. Kommer hon att bli lycklig? Kom ihåg ”Cariboo” Cameron som blev rik, men om vilken det sades: ”Guldet gjorde inte mycket för att lugna Camerons samvete. Han upplevde saknaden efter sin hustru och dotter ännu djupare nu när han hade pengar, men inte kunde dela dessa med dem. Han hämtade sig aldrig helt och fullt efter denna tragiska händelse.” — 1 Tim. 6:8—10.

Och på en annan minnestavla kan det stå: ”Du måste anstränga dig för att få något som har verkligt värde.” Vad är viktigast för dig? Är det att vinna Guds godkännande? Borde det inte vara det? Det ger löfte om en belöning som är långt värdefullare än guld — evigt liv under Guds rikes styre. — Luk. 13:24.

Ja, när vi tänker på det, finns det verkligen lärdomar i monumenten från gångna tider, lärdomar som vi kan få, om vi är villiga att söka efter dem.

[Fotnoter]