Havets jättar

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien

HAVSYTAN är blank och stilla. Plötsligt får vi se en explosion av vatten och skum! En svart varelse på 40 ton gör något som ser ut som ett misslyckat flygförsök. Djuret tvekar ett ögonblick mitt i språnget och försvinner sedan under vattenytan med ett ljudligt plaskande.

Denna syn har gjort ett outplånligt intryck på oss. Vi har fått förmånen att se ett av de största djur som finns på jorden, valen, gå upp till ytan för att hämta luft.

Människan har i hundratals år förundrat sig över valen, och en gång i tiden trodde man att om en val visade sig nära kusten eller vid stranden, förebådade detta viktiga händelser. Till stor del har dessa vidskepligheter kring valen försvunnit, men människans respekt och förundran inför djuret består. En noggrannare undersökning av denne jättes utseende och vanor förklarar varför.

Vad är en val?

Valen är inte en fisk, utan ett varmblodigt däggdjur. Den andas luft, ger sina ungar di och har till och med en del av de yttre hår som är så typiska för däggdjur. Men det enda tillfälle då en val visar sig ovanför vattenytan är när den andas ut en stråle av ångande andedräkt — man säger då att valen blåser — och sedan andas in livsuppehållande luft.

Till skillnad från andra havsdäggdjur kan valen inte uppehålla sig utmed kusterna. För en del av de stora valarna innebär det en säker död att driva upp på grunt vatten, om också bara tillfälligtvis. Om det inte finns vatten som bär upp deras kolossala kroppar, krossas revbenen, och de kvävs till döds.

Valarna indelas i två större grupper, bardvalar (med barder i stället för tänder) och tandvalar. Den kanske mest kända av bardvalarna är den jättelika blåvalen, som mäter omkring 30 meter och kan väga upp till 130 ton. I boken Whales (Valar) av E. J. Slijper sägs det att den vikten motsvarar fyra brontosaurier, eller 30 elefanter, eller 200 kor eller 1.600 män! Ja, dessa havets jättar är verkligen de största varelser, nu levande eller utdöda, som någonsin funnits på planeten jorden.

Själva barden eller valbenet är en hornplatta som är kantad med en franskam och hänger ner från valens överkäke. Den består av ett ämne som påminner om vårt eget hår och våra naglar, och den växer hela tiden och slits ned. En rad av dessa långa, spetsiga plattor sitter på båda sidor i munnen och bildar ett stort filter som separerar plankton, dessa valars huvudsakliga föda, från enorma mängder vatten.

Tandvalen, å andra sidan, är inte utrustad för att fånga små plankton. I stället livnär den sig huvudsakligen av fisk, bläckfisk eller andra havsdäggdjur. Tandvalarna varierar i storlek från den drygt en meter långa tumlaren via den välkända delfinen och späckhuggaren och ända upp till den 18 meter långa kaskeloten.

Förbluffande förmågor

Till en början verkade det som om valens simförmåga gick stick i stäv mot fysikens lagar. Hur kan så ofantliga djur susa fram genom vattnet med hastigheter som kan tävla med atomubåtarnas? Undersökningar har visat att valens kropp, till skillnad från den styva ubåten, är elastisk. Ett lager av späck motverkar friktionen och nedbringar virvlarna till ett minimum.

En annan förmåga som valen har är att kunna frambringa en mångfald ljud, som varierar från gnisslande och pipande till kvittrande och gälla visslingar. Dessa ljud tycks ha två syften: de hjälper till att hålla ihop familjegruppen, eller stimmet, och tjänar också som en sorts radar, med vars hjälp valen kan finna föda och ”se” i mörkret.

Ständigt jagad

Valarnas jättelika kroppar har länge betraktats som enorma ”gottpåsar”. Förr använde man köttet till föda och tranet till olja. Nu framställer man av valkroppar sådant som växellådsolja, ljus, gödselmedel och till och med läppstift.

Man vet inte med säkerhet vilka som började med valfångst. De första som gjorde det på allvar var förmodligen baskerna vid spanska kusten. Senare kom England och Holland att bli de ledande valfångarnationerna. Därpå kom Amerika med i leken, och ön Nantucket nordost om New York blev bas för en av världens största valfångarflottor.

Vid valfångst i stor skala används harpuner med explosiv spets och andra fruktansvärt effektiva metoder att fånga och döda dessa stora djur, men det har alltid funnits primitivare metoder. Öbor från Aleuterna jagade till exempel valar från enmanskajaker med hjälp av spjut med förgiftade spetsar. När de sydamerikanska indianerna kom jämsides med en val, lät de en man klättra upp på dess rygg och köra en spetsad påle i blåshålet.

Den kanske ovanligaste valfångstmetoden användes så sent som 1929 vid en landstation i Eden, en liten kuststad i södra New South Wales i Australien. Det kan tyckas egendomligt, men valfångarna hade faktiskt en koloni på omkring 100 tränade späckhuggare. Knölvalar på väg tillbaka från sin sommarvistelse i Antarktis drevs in i en vik av en flock av dessa tränade mördarvalar. Sedan blockerade dessa inloppet till viken, så att knölvalarna inte kunde fly. En annan skara späckhuggare plaskade sedan ivrigt i vattnet nära fångststationen, för den händelse fångstmännen inte skulle lägga märke till vad som skedde.

Kommer valen att överleva?

Vilken framtid väntar valen? Kommer den att utrotas?

Vissa ansträngningar har gjorts för att skydda valarna från utrotning. Internationella valfångstkommissionen (IWC) är ett frivilligt organ som består av representanter för sjutton valfångande nationer. Sedan 1946 har kommissionen utfärdat fångstförbud och fångstkvoter för olika arter. Men dess effektivitet och lojalitet har ifrågasatts av miljövårdsgrupper. IWC gick inte med på ett förslag från Förenta nationerna, Förenta staterna och miljövårdare om ett totalt fångststopp på tio år. Kritiker hävdar därför att kommissionens lojalitet snarare gäller valfångstindustrin än valens framtid.

Det återstår att se om ansträngningarna att bevara valbeståndet kommer att krönas med framgång. Människan har visserligen av Gud fått rätten att jaga djur till föda, även valar, men hon måste också komma ihåg att detta inte berättigar henne till masslakt på levande varelser, så att de nära nog utrotas. — 1 Mos. 9:1—3.