Trier — en smältdegel för religioner
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Västtyskland
SKULLE du vilja följa med mig på en rundvandring i staden Trier? Det har berättats för mig att det finns en hel del intressanta och lärorika — ja till och med avslöjande — sevärdheter i den här staden. Var grupp är redo att börja rundvandringen.
”Hej, mitt namn är Peter.” Med dessa ord presenterar sig vår guide. ”Jag hoppas att ni kommer att tycka om vår rundvandring genom Tysklands äldsta stad.”
Framför oss ligger Porta Nigra, vilket betyder ”svarta porten” — en monumental byggnad av sandsten som svartnat. Porta Nigra uppfördes på 300-talet här i Trier, som ligger i närheten av gränsen till Luxemburg, och byggnaden ger en god bild av det inflytande som romarriket hade på staden i fråga om kultur, språk, arkitektur och religion. Trier är uppkallat efter trevererna — en i det forntida Gallien bosatt keltisk folkstam, som besegrades av Julius Caesar.
Hur gammal är egentligen staden Trier? Legenden säger att en styvson till drottning Semiramis vid namn Trebeta grundade staden. Det finns inga klara bevis för att det förhåller sig så, men på ett hus vid stora torget finns det en inskription med guldbokstäver, som lyder: ”Ante Romam treviris stetit annis mille trecentis perstet et aeterna pace fruatur”, vilket betyder: ”Trier fanns till 1.300 år före Rom. Må staden fortsätta att finnas till och åtnjuta evig fred.”
Trier är inte bara Tysklands äldsta stad, utan under 200-talet v.t. räknades staden — jämte Rom, Alexandria och Konstantinopel — som en av den dåtida världens huvudstäder. Konstantin den store började regera i Trier år 306 v.t. Från och med då fick staden allt större betydelse. Under Konstantin den stores 31-åriga regeringstid — det uppges att han residerade i Trier fram till år 312 — genomfördes ett mycket stort byggnadsprogram i staden. Troligen kan man inte någonstans norr om Alperna finna så många romerska byggnader som i Trier, som på den tiden också kallades ”Roma Secunda”, det andra Rom. Den romerske diktaren Ausonius kallade Trier för ”Rom på andra sidan Alperna”.
Religiös bakgrund
Då romarna kom, kombinerade man en del av namnen på det gallisk-keltiska folkets gudar med namnen på de romerska gudarna, så att det uppstod sådana sammansatta namn som Mars-Jovantucarus och Apollo-Grannus. Treverernas stamgud Lenus kombinerade man med den romerske natur- och krigsguden Mars, och man reste ett ovanligt stort tempel till ära för denne ”dubbelgud”. Det finns fortfarande kvar ett altare, på vilket hans namn är inskrivet. Statyer visar också att romerska och galliska avbildningar av gudar och deras karaktärsdrag undan för undan införlivades med varandra under första och andra århundradet v.t. Gallisk och romersk hedendom smälte samman till en ny religion. Jag avbryts i min tankegång av att någon frågar:
”Men förde inte romarna med sig kristendomen till dessa människor?”
”Nej, det gjorde de inte”, svarar vår guide, ”eftersom romarna själva egentligen inte var kristna. Det var faktiskt så att år 303 v.t. började kejsar Diocletianus en blodig förföljelse av de kristna. Tidigare hade han emellertid banat vägen för en betydande religiös förändring, som också inbegrep den kristna religionen. Han delade sitt rike i fyra delar. Efter år 285 v.t. gjorde han Trier till huvudstad i det västra riket, vilket inbegrep Gallien (Frankrike), Spanien, Britanien och de två germanska provinserna. Diocletianus abdikerade år 305 v.t., och året därpå tog Konstantin den store sitt residens i Trier.”
Jag lyssnar uppmärksamt, då Peter förklarar vilken roll Konstantin den store hade spelat när det gällde att smälta samman den redan hedniska blandningen av gallisk-romersk religion med avfällig kristendom:
”Konstantin insåg snart att det var nödvändigt att någonting förenade de olika folken och intressegrupperna i hans rike. Han beslutade att den kristna religionen skulle tjäna som denna enande kraft. I ett edikt utfärdat år 313 v.t. i Nikomedeia gav Konstantin erkännande åt den kristna religionen. Detta innebar inte att han hade blivit omvänd till kristendomen. Många auktoriteter menar att hans motiv var helt och hållet politiska och att han helt enkelt använde den kristna religionen som ett verktyg för att befästa sitt rike. Han själv förblev opåverkad av bibelns läror. För att uppnå sina mål tillgrep han förräderi, list och till och med mord. Han var vidskeplig och spanade ständigt efter förebud och omen. Han var alltså aldrig en kristen i ordets sanna bemärkelse.
På 300-talet var emellertid de kristna själva inte eniga på en del punkter. Först av allt var Konstantin därför tvungen att försöka ena dem. I ett försök att minska motsättningarna sammankallade han år 325 v.t. ett kyrkomöte i Nicaea, vid vilket man antog den nicenska trosbekännelsen, som gav uttryck åt treenighetsläran.”
Jag undrar hur många katoliker och protestanter som vet att den här läran kan spåras tillbaka till en hednisk kejsare, som för politiska syften använde den till att smälta samman tvåfaldig romersk-gallisk hedendom med avfällig kristendom.
Nu står vi framför en imponerande, över 30 meter hög tegelbyggnad med stora rundbågsfönster i murarna. Peter förklarar: ”Det här är Basilikan, som var en del av Konstantin den stores regeringspalats, där han sittande under en tronhimmel tog emot gäster vid fester och politiska sammanträden. Denna tronhimmel använde man sedan som arkitektonisk modell för triumfbågen, majestätssymbolen, som man införde i många kristna kyrkor. Sedan år 1856 har man använt Basilikan som protestantisk kyrka.”
Medan vi gör några minuters uppehåll i palatsträdgården för att vila, funderar en man i gruppen på om han skall gå med till museet eller om han skall vänta på oss i trädgården och njuta av solen och den friska luften. ”Jag är inte så mycket för museer”, förklarar han. ”Är det på museet man förvarar den ’heliga kjorteln’?”
Så kallade kristna reliker
Jag hade läst om att under speciella festligheter år 1959 hade mer än 1.700.000 pilgrimer kommit till Trier för att se den ”heliga kjorteln” eller klädnaden. Den visas bara vid speciella tillfällen, så jag var helt säker på att vi inte skulle få se den på museet.
Peter råkar höra min grannes fråga, och han bekräftar vad jag tänkte. ”Nej, kristna reliker förvarar man någon annanstans. Men i Trier finns det verkligen reliker. Konstantins mor, kejsarinnan Helene, var särskilt förtjust i reliker. Traditionen säger att hon under 300-talet ordnade den första transporten av reliker till Trier, vilken inbegrep en av Petrus’ tänder, aposteln Andreas’ sandaler, aposteln Mattias’ kvarlevor, en spik, som man använde för att fästa Jesus vid pålen, och Jesu sömlösa klädnad, som kallas den ’heliga kjorteln’.”
En man i vår grupp är skeptiskt inställd. ”De föremål som kyrkorna världen runt visar upp som reliker är ju fler än de föremål som ursprungligen fanns.” Han har naturligtvis inte orätt. Jag kommer ihåg att jag läste i boken Der Heilige Rock in Trier — Geschichte und Religiöse Bedeutung des heiligen Gewandes Christi (Den heliga kjorteln i Trier — Kristi heliga klädnads historia och religiösa betydelse) att man kan finna Jesu kjortlar eller delar av dem inte bara i Trier, utan också i Aachen, Bamberg, Bremen, Loccum, Abbeville, Konstantinopel, London och Moskva och i mer än 30 olika kyrkor och kloster runt om i världen. Hur sannolikt är det egentligen att något av Jesu ursprungliga klädesplagg har bevarats ända till våra dagar? Och det är sannerligen inte förnuftigt att tro att så många av dem har gjort det. De första kristna satte sig emot att man bevarade reliker, eftersom den sedvänjan går stick i stäv med befallningen att de kristna skall vandra, inte efter vad de ser, utan efter vad de tror. (2 Kor. 5:7) Och om de kristna inte bevarade relikerna, har vi då någon anledning att förvänta att deras motståndare skulle ha sparat på dessa reliker som om de betraktade dem som ”ytterst heliga”?
Det visar sig vara mycket intressant och upplysande att besöka museet, som är rikt på skulpturer från forna tider och på gamla romerska föremål. Bland annat får vi se torson av en hednisk gudinna. Peter förklarar orsaken till att hon har blivit så vanställd: ”Under många århundraden har pilgrimer kastat stenar på henne för att visa sin motvilja mot hedendomen.”
Vad märkligt, tänker jag för mig själv, då många av dessa pilgrimer själva i verkligheten tror på just hedniska läror och utövar hedniska sedvänjor, på grund av sammanslagningen av gallisk-keltisk hedendom med romersk hedendom till en religion, som senare blev sammanslagen med den avfälliga kristendomen på Konstantins tid! Trier har sannerligen varit en smältdegel för religioner.
Vi går tillbaka samma väg genom trädgården, förbi Basilikan och tar av in på en livligt trafikerad gata, som är uppkallad till Konstantins ära. När vi kommer fram till ett gathörn, stannar Peter upp och pekar åt vänster: ”I förbigående sagt ligger det hus där Karl Marx föddes år 1818 några kvarter längre ner på den här gatan. Sedan det öppnades för allmänheten år 1965, har det besökts av mer än 100.000 människor.”
Det kan förefalla paradoxalt att Tysklands äldsta stad — ”Roma Secunda” — med en befolkning som fortfarande till mer än 85 procent är katoliker skulle vara födelseplatsen för en föregångare till en av katolska kyrkans största fiender, kommunismen. Men vid närmare eftertanke är det kanske inte så paradoxalt som man kan tycka, därför att kommunismen är en följd, inte av sann kristendom, utan i stället av den blandreligion — avfällig kristendom uppblandad med hedendom — i vilken Trier har spelat en sådan intressant roll. Vad gott skulle kunna komma av en sådan blandning? Kanske utgör den här historiska verkligheten ett utmärkt exempel på det.
Vi fann denna rundvandring intressant och tankeväckande. Det är vår förhoppning att också du gjorde det.
[Bild på sidan 21]
PORTA NIGRA