Vår strävan efter ära och berömmelse i boxningsringen
DET var den 21 januari 1966. Jag kände, då jag satt på stolen i min hörna av boxningsringen, att jag äntligen kommit att stå på tröskeln till ryktbarhet och lycka. Det enda jag måste göra var att vinna denna match, och därmed skulle Francisco San José utropas till spansk mästare i tungvikt. Nästa steg var att bli europamästare.
Mina tankar avbröts abrupt genom ljudet från gonggongen, och första ronden började. Min motståndare, Mariano Echevarría, hade tydligtvis samma ambitioner, och vi gav oss in i en hård duell som varade i 12 ronder. Båda var vi starka, och det blev inga vilopauser. Den dagen blev jag spansk mästare i tungvikt — en seger som jag vann på poäng.
Som pojke var jag känd i min hemstad Toro i provinsen Zamora i nordvästra Spanien som en slagskämpe. Trots att jag utbildades vid en katolsk högskola, blev jag inte förändrad till det bättre. Efter skolans slut började jag leva ett brottsligt och omoraliskt liv.
Så småningom förälskade jag mig i en flicka, men hon ville inte veta av mig, om jag inte ändrade mitt levnadssätt. Därför började jag lägga om stil något, men jag ville fortfarande slåss. Eftersom det enda legala och ”nobla” sättet var att bli boxare, började jag boxas. År 1963 representerade jag Spanien i Medelhavsspelen som hölls i Neapel i Italien, och där vann jag en bronsmedalj. Men i stället för att försöka kvalificera mig för de olympiska spelen i Tokyo följande år beslöt jag mig för att bli professionell boxare. Jag tänkte att när jag ändå tar risker, kan jag lika gärna ta betalt för dem.
Men hur gick det för mig? Sex månader efter det att jag hade vunnit de spanska mästerskapen i tungvikt, slog min rival, Echevarría, mig i sex ronder. Jag var inte längre mästare. Under de fyra följande åren gick jag 23 matcher, varav jag vann 11, förlorade nio och fick tre oavgjorda. Undan för undan började jag förstå att promotorerna och impressarierna manipulerade bort mig till förmån för andra. År 1969 avfärdade en sportjournalist mig som ett ”försoningsoffer”. Eftersom jag behövde pengar, deltog jag vid två tillfällen i något som vi på spanska kallar en tongo, vilket betyder en på förhand uppgjord match. När jag sedan år 1967 vägrade att ställa upp på dessa villkor, såg domaren till att jag förlorade. Det har till sist gått så långt att mästerskapstiteln i många fall avgörs på promotorns kontor och inte i ringen.
Tidigt under min karriär försökte jag övertala min yngre bror, Carlos, till att pröva på boxning. Här följer hans berättelse om sig själv:
Medan Francisco hade framgång som amatörboxare, vann jag olika tävlingar i terränglöpning. Men trots det kunde jag inte låta bli att se upp till Francisco och följa hans exempel.
En dag år 1963 kom Francisco hem och talade om att han hade arrangerat min första match. Jag skulle gå en match mot boxaren Sanchez i vår hemstad, en match som godkändes av Valladolids boxningsförbund. Jag kände mig nervös, men jag ville inte göra ortsbefolkningen besviken. Matchen slutade med att jag vann i den andra ronden på knockout. Folkmassorna blev fullständigt vilda och bar mig på sina skuldror genom hela staden. Jag kände mig helt berusad av framgången. Efter denna framgång fick jag smak på boxningen, blev biten av denna ”fluga”, och även jag började drömma om framgång och berömmelse i ringen.
Jag flyttade till Madrid för att där få rätt slags träning och därmed också möjlighet att vara med i rätt slags matcher. År 1965 och även året därpå blev jag spansk amatörmästare i min viktklass. Jag blev uttagen till det spanska landslaget för att kämpa mot Frankrike, och på det regionala planet blev jag uttagen för att delta mot lag från Tyskland och Portugal. Alla dessa amatörtävlingar var steg hänemot en professionell karriär.
Till sist kom den länge efterlängtade dagen — den 23 november 1966. Som professionell boxare debuterade jag i Madrid mot Ben Bachir. Jag vann på knockout. Jag hade då inte en aning om att jag många år senare skulle möta Ben under helt andra omständigheter. Nu började en lång rad internationella motståndare falla för mina knytnävar — några på knockout och andra på poäng. Men den match som fick de allvarligaste följderna ägde rum den 30 december 1969 i Barcelona, och den var mot Bernard Daudu, en rutinerad nigeriansk boxare.
Som människa var jag lugn och lite tillbakadragen, men så fort en match började, förvandlades jag till en rå och brutal slagmaskin med en enda tanke i sinnet — att knocka min rival. Jag kommer ihåg vad en tränare sade till mig, då jag var amatör: ”Kom ihåg att du, när du kommer in i ringen, måste göra slut på din motståndare på vilket sätt du än kan. Gå på honom med hat i ditt hjärta och slå honom i bitar. Han är din fiende. Visa ingen barmhärtighet mot honom.”
Under matchens gång missade jag gång på gång. Publiken började bli otålig. De ville se blod. Det var en match i åtta ronder, och det var bara en enda rond kvar. Jag satt i min hörna och lyssnade till det hetsiga råd min sekond gav: ”Gör slut på honom i den här ronden, annars kommer du att förlora matchen!” Med de orden ringande i mina öron kokade det riktigt inom mig, och när jag hörde ljudet av gonggongen, gick jag ut full av vrede och hat. När ungefär hälften av ronden hade gått, lyckades jag plötsligt få in en vänsterkrok mot hans haka och därpå en höger mot hans lever. Han föll ihop över repen, och jag klippte till honom igen. Han gick ner för räkning.
Så fort den korta segerceremonin var över, lämnade jag ringen, bytte om kläder och tog tåget tillbaka till Bilbao. När jag steg av tåget, stod min hustru och syster där och tog emot mig, men de såg lite spända ut. Vad var det för fel? De talade om vad som hade hänt. Daudu hade dött av hjärnblödning!
Det är svårt att beskriva hur jag kände det, när jag fick höra dessa nyheter. Jag grät länge och bittert. Jag kunde inte fatta att jag med mina knytnävar hade vållat en annan mans död.
Men så märklig den mänskliga naturen är! Så lätt vi börjar bortförklara saker och ting! Jag började snart finna rättfärdigande ursäkter för att kunna fortsätta att boxas. En del andra som hade intresse av min karriär kom också med förslag på hur man kunde se på saken: ”Det var en olyckshändelse. Boxning är en sport. Det var inte ditt fel. Skadan hade troligen skett redan i en tidigare match.” ”Du har chans att göra dig en förmögenhet nu när du har blivit berömd.” Men innerst inne tyckte jag inte om någon av dessa tankar. Jag visste att boxningen var orsaken till hans död och att det var jag som hade vållat honom den. Jag visste att det var jag som hade gett honom nådastöten.
Tre månader senare var jag återigen i ringen, denna gång i Madrid. På TV ville de veta om jag tänkte fortsätta att boxas efter en så tragisk händelse. Jag svarade att jag tänkte fortsätta.
Den ena segern avlöste den andra, och detta fick till följd att jag fick mitt livs stora chans den 25 december 1970. Det var en tävling som gällde det spanska mästerskapet i tung weltervikt. Platsen var: Bilbao i Baskien. Min rival var: José María Madrazo, en rutinerad boxare. Men jag var yngre och starkare, och i den sjätte ronden lyckades jag golva honom två gånger. Han hade fått en hel del stryk, och därför bröt domaren till sist matchen och gav mig segern på teknisk knockout. Äntligen hade jag nått dit min bror nått för fyra år sedan. Jag hade blivit spansk mästare.
Men drygt ett år innan jag nådde detta mål hade min bror, Francisco, lagt av boxningen. Varför det? Vi skall låta honom själv berätta det:
Jag fick besök av Jehovas vittnen, och fastän jag betraktade mig själv mer som ateist än som katolik, var jag mycket nyfiken på vad de hade för trosuppfattningar. Jag beundrade deras mod. De verkade vara så uppriktiga. Även om jag inte trodde på allt de lärde, var jag intresserad av att lära känna och förstå bibeln. Varje vecka kom Jehovas vittnen och hjälpte mig med detta, och vi studerade då bibeln tillsammans med boken Sanningen som leder till evigt liv. Vittnena nämnde aldrig någonting om boxning. Men när vi hade studerat kapitel 14 med rubriken: ”Hur man identifierar den sanna religionen”, insåg jag att ett av de mera framträdande kännetecknen på en kristen bör vara kärlek. Jag fick lära mig att Jesus hade sagt: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh. 13:35) Det sades vidare i boken: ”Det måste vara en kärlek som grundligt påverkar en människa i allt vad hon företar sig i livet.” I mitt fall innefattade det också boxning.
Man tänkte anordna en specialmatch. Min bror Carlos och jag skulle vara med, och på programmet stod det att San José I och San José II, de namn vi var kända under som professionella boxare, skulle delta. Jag funderade mycket på hur jag skulle göra och vände mig i bön till Gud för att få hans vägledning. Skulle jag och kunde jag fortsätta att boxas och ändå kalla mig kristen? Efter att ha rannsakat mig själv ordentligt beslöt jag att denna match på Bilbaos tjurfäktningsarena den 17 oktober 1969 skulle bli min sista.
När jag meddelade pressen att jag tänkte dra mig tillbaka från ringen på grund av religiösa samvetsbetänkligheter, var det som att slänga in en bomb. Carlos kunde inte fatta att fyra månaders bibelstudium kunde orsaka en sådan förändring hos mig. Mina ”vänner” inom boxningsvärlden försökte få mig att ändra mitt beslut. De erbjöd mig att få ställa upp i europamästerskapen, där en stor summa pengar stod på spel. Trots att jag behövde pengarna, vacklade jag inte i mitt beslut.
Jag och min familj drog oss tillbaka och bosatte oss i min hemstad, Toro, där jag sedan dess har deltagit i ett helt annat slags kamp, den kristna kampen. Bibelns sanning har förändrat min personlighet. För att illustrera vad jag menar kan jag berätta att jag för någon tid sedan, då jag gick från hus till hus för att tala om bibeln, blev hotad av en stor, kraftig karl som tänkte kasta ner mig utför trapporna. Om det hade varit förr i tiden, skulle jag ha lagt ner honom med ett par uppercuts mot käken. Nu försökte jag i stället lugna ner honom med ord och avslutade samtalet lugnt och fridfullt. — 2 Tim. 2:24—26.
Det har inte varit så lätt för mig att göra förändringar i personligheten — att byta ut knytnävarna mot att resonera sig fram till saker och ting. Men jag känner verkligen större tillfredsställelse av att få vara tillsammans med min familj, att få arbeta med jorden, att få sköta djur och att få tjäna Gud i någon ringa grad. Vilken skillnad mot att stå i rampljuset på boxningsarenan och se den ombytliga åskådarmassans blodtörst! — Rom. 12:1, 2; Kol. 3:10, 12.
Även om mitt beslut att lämna ringen gjorde Carlos något förvirrad, fortsatte han sin karriär. Vi kan låta honom själv berätta vad som hände:
Ungefär ett år efter det att Francisco lagt av boxningen, knackade någon på dörren hemma hos mig. Det var samma vittne som hade besökt honom. Jag bad att han skulle stiga på, och när vi hade samtalat en stund, erbjöd han sig att studera bibeln tillsammans med mig. Jag tänkte: ”Kunskap tar ingen plats”, och i vilket fall som helst var jag så nyfiken på vad som i så hög grad hade kunnat påverka min bror. Därför tackade jag ja till detta studium, men sade direkt ifrån att jag aldrig skulle sluta boxas för religionens skull.
Första gången jag blev så där riktigt förvånad var när jag slog upp de tio budorden i Andra Moseboken i bibeln. Jag trodde att jag hade lärt mig dem i skolan och att jag kunde dem utantill, men de tio budorden som stod i bibeln skilde sig från dem som prästerna lärde ut. Jag hade till exempel aldrig hört talas om det andra budordet, det som förbjuder bruket av bilder i samband med tillbedjan. Kyrkan hade dolt detta genom att i sin version forma om det tionde budet till två bud. Detta bedrägeri öppnade ögonen på mig. — 2 Mos. 20:4—6.
Efter bara några få bibelstudier började jag få det verkligt svårt med mitt samvete. Min hustru tog emot den kristna sanningen, och jag kunde se hur mina dagar som boxare var räknade, om jag fortsatte att studera bibeln. Därför bad jag att vi skulle göra uppehåll i studiet under några veckor, och jag bara hoppades att vittnet sedan skulle glömma att komma tillbaka. Men det hjälpte inte. Jag kunde inte låta bli att tänka på vad bibeln sade. Jag kommer ihåg vad som hände, när jag skulle försvara min titel som mästare i tung weltervikt den 10 oktober 1971 mot Angel Guinaldo från Salamanca.
När jag gick in i ringen skrek folkmassan: ”På honom, San José! Slå snabbt ut honom!” ”Dräm till honom med vänstern” och liknande uttryck. Min motståndare satt i sin hörna och väntade på att få sin chans att ta ifrån mig min mästartitel. Mitt samvete gav mig gång på gång det ena knytnävsslaget på det andra. Jag kom att tänka på bibelns ord i 1 Johannes 4:20: ”Den som inte älskar sin broder, som han har sett, han kan inte älska Gud, som han inte har sett.” En mängd andra skriftställen trängde in i mitt sinne och fördömde mitt handlingssätt, medan jag försökte tala förstånd med mig själv om vad jag höll på med.
Gonggongen gick. Jag stod ansikte mot ansikte med min motståndare. Under hela matchen lämnade mitt samvete mig inte i fred. Jag fann att jag gång på gång frågade mig själv: ”Vad gör jag här? Käre Gud, förlåt mig!”
Det kändes som om matchen varade i en evighet. Men av hela mitt hjärta ville jag inte lämna ringen som besegrad mästare. Min personliga stolthet fanns med i bilden. Jag ville att människor skulle veta att jag gav upp boxningen för kärleken till Gud och inte därför att jag förlorat min titel.
Till sist var matchen slut, men inte genom mitt vanliga knockoutslag. Hade jag vunnit eller förlorat? Jag väntade med spänning på domslutet. Domaren meddelade att ... matchen blev oavgjord. Jag var fortfarande mästare!
Officiellt betraktades jag nu som europamästarens utmanare. Under många år hade jag arbetat och kämpat för att få denna chans. Jag blev utsatt för påtryckningar från alla håll — från mitt samvete och från dem som stod bakom mig i boxningen. Hela tiden studerade jag bibeln och gick på de kristna mötena. Som en följd därav var det en kraft som låg på och pressade mitt sinne. Om man skulle uttrycka det i boxningstermer, kunde man säga att bibeln hade tryckt upp mig mot repen och att jag höll på att bli golvad. Hur skulle jag kunna gå emot sådana skriftställen som dessa: ”Jag är hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd” och: ”Kärleken gör inget ont mot nästan”? — 1 Kor. 9:27; Rom. 13:10.
Det gick flera månader utan att jag ställde upp i en enda match. Men i februari 1972 fick jag sedan ett brev från boxningsförbundet som underrättade mig om att jag inom femton dagar skulle försvara min titel eller förlora den. Jag vände mig i bön till Jehova och bad om hjälp och vägledning. Jag fick hjälp och meddelade att jag tänkte dra mig tillbaka från ringen på grund av mina religiösa principer.
Detta väckte sannerligen våldsamma reaktioner i nyhetsmedia. Jag intervjuades två gånger i TV, där jag fick motivera mitt beslut. Många sportintresserade kritiserade mig. Men äntligen hade jag fått frid med mig själv. Jag hade vunnit en verklig seger.
Ibland blir jag tillfrågad om jag inte är ledsen att jag slutade boxas. Vid sådana tillfällen kan jag inte låta bli att påminna mig bildtexten till ett pressfoto av Francisco och mig, ett foto där vi är iförda shorts och boxhandskar, redo för fight. Texten löd: ”Carlos och Francisco San José, ansikte mot ansikte. Trots att de båda bröderna är i vitt skilda viktklasser, söker de båda den efemära glansen i ringen som en kompensation för sina ansträngningar.” Lägg märke till uttrycket ”efemära glansen”. ”Efemär” kommer från ett grekiskt ord som bokstavligen betyder någonting som varar en enda dag. Hur sant är inte detta inom boxningsvärlden!
Jag har kommit i kontakt med några berömda före detta boxare. Det är sorgligt att se dem. De ser alltid tillbaka på sin kortvariga glansperiod. Men var finns deras ”vänner” nu? Hur ofta har jag inte sett boxare ha ”vänner”, som enbart är hans ”vänner” så länge han vinner och så länge dessa ”vänner” kan tjäna pengar på hans segrar. Men så fort han börjar förlora, förlorar han också sina ”vänner”.
Lyckligtvis har jag inte gjort mig några stora pengar på boxning. Omkring en tredjedel av förtjänsten gick åt för att täcka utgifterna för träningen och administrationen av matcherna. Och resten gick åt för att försörja familjen de månader jag inte deltog i någon match.
Men sedan jag blev ett vittne, har jag vunnit mycket mera, fast i andra avseenden. Nu har jag fått äkta vänner, vänner vars vänskap bygger på sanna och bestående värden och inte på att få leva i glansen av en idol. De är mina andliga bröder, med vilka jag tar del i att predika de ”goda nyheterna” i San Salvador del Valle i Baskien i norra Spanien. Och så länge jag tar del i detta verk, har jag privilegiet att få vara ett vittne för den störste personen i hela universum, Jehova Gud.
När jag är med vid kristna sammankomster, påminns jag ofta om min tid som boxare av den enkla orsaken att dessa sammankomster hålls i idrottsanläggningar, där jag för flera år sedan kämpade som boxare. Ett sådant tillfälle var år 1978 i Barcelona, där det hölls en internationell sammankomst i bland annat stadens sportpalats, den idrottsanläggning i vilken jag hade orsakat den nigerianske boxaren Daudus död. Vilken kontrast! Nu satt där en stor mängd fridsälskande människor som lyssnade till Guds ord i en lugn, kärleksfull atmosfär, i stället för den blodtörstiga folkmassa som då skrek efter att få se en knockout.
En gång tidigare, år 1974, när jag var med vid en områdessammankomst som Jehovas vittnen höll i Salamanca, på fotbollsplaner där, såg jag ett stort och kraftigt vittne komma emot mig, ett vittne som verkade bekant på något sätt. Han såg på mig, gick förbi och vände sig sedan om för att se en gång till, och jag gjorde likadant; jag måste titta två gånger på honom. Förvånade utbrast vi samtidigt: ”Men du måste vara Ben Bachir/San José II!” Ja visst, så var det. Vi som tidigare hade varit fiender i ringen var nu förenade som kristna bröder!
Francisco och jag är glada att vi nu har lämnat den simpla boxningsvärlden, med dess grymhet och våld, girighet, manipulation och själviska utnyttjande av människor. Vi har funnit ett bättre sätt att leva, det kristna levnadssättet i kärlek, ett levnadssätt som kan ge oss en bestående lön — Guds godkännande och evigt liv. — Hebr. 11:6; Rom. 6:23.
[Infälld text på sidan 17]
”Det har till sist gått så långt att mästerskapstiteln i många fall avgörs på promotorns kontor och inte i ringen”
[Infälld text på sidan 18]
”Jag visste att boxningen var orsaken till hans död och att det var jag som hade vållat honom den”
[Infälld text på sidan 19]
Jag fick lära mig att en kristen borde ha en sedan kärlek som grundligt påverkar allt vad han företar sig i livet. I mitt fall innefattade det också boxning
[Infälld text på sidan 20]
”Om man skulle uttrycka det i boxningstermer, kunde man säga att bibeln hade tryckt upp mig mot repen och att jag höll på att bli golvad”
[Infälld text på sidan 21]
Efemär glans — som varar en enda dag. Hur sant är inte detta inom boxningsvärlden!