Hur betraktar du dina barn?

”EN VÄLSIGNELSE.” ”En gåva från Gud.” ”En verklig glädje.” ”Våra hjärtan gläder sig över dem.” Vad hjärtevärmande att höra föräldrar säga sådant! Särskilt med tanke på att inte alla föräldrar betraktar sina barn som en välsignelse.

Men frågan är: Hur känner du det för dina barn? Finner du glädje i allt det som föräldrarollen innebär? Försäkrar du ständigt dina barn om att du älskar dem och att du är glad över att du har dem? När omfamnade du dem sist och gav uttryck åt din tillgivenhet för dem?

Att vara förälder är helt visst inte någon lätt uppgift. Det är ett hårt, krävande arbete, som ofta innebär besvikelser. Men det kan ändå ge oerhört mycket. De problem man möter längs vägen är små i jämförelse med det goda resultat som uppnås. Det är så många föräldrar känner det. Gör du det?

Det finns naturligtvis avvikande meningar. Det är inte alla föräldrar som med glädje tar itu med sin uppgift. Barnen kan för somliga komma att beteckna att de inte får vara i fred eller har samma frihet längre, eftersom barnen kan ha korsat deras planer. Andra kanske inte har varit känslomässigt mogna för allt det som föräldraskapet innebar. Åter andra kanske har harmats över de uppoffringar, som deras uppgifter krävde. Men vad det än beror på, så är det ändå sorgligt. Särskilt med tanke på att dessa negativa inställningar helt visst kommer att påverka hur dessa föräldrar betraktar och behandlar sina barn. Ja, somliga föräldrar talar till och med om sina egna barn som ”hopplösa ungar” eller ”djävlar”. Är det då underligt om vissa barn är oregerliga? De känner sig i vägen och icke älskade, och på olika sätt försöker de att ge igen.

Det positiva i att vara förälder

Men hur är det då med de föräldrar som älskar och vårdar sina barn? Kan vi lära någonting av dem? Kan deras sätt att betrakta sina barn lära oss något som hjälper oss att bedöma våra egna känslor? Ja, verkligen. Deras positiva känslor gentemot sina barn kommer till uttryck i den frukt de bär: barn som med kärlek och lydnad svarar på den fostran och omvårdnad de får och som växer upp till ansvarskännande och kärleksfulla vuxna. Och slutligen förmedlar de i sin tur till sina egna barn de principer och den fina fostran de själva fick som unga. Och är det inte just det som föräldraskapet handlar om?

Men hur förhåller det sig då med dina barn? Är de påverkbara, lydiga och respektfulla? Om inte, så ge inte upp. Det är rimligt att förvänta ett sådant gensvar, när man uppfostrar dem. Hur kan vi säga så? Därför att Skaparen själv ställde barnen under deras föräldrars direkta överinseende. Detta är verkligen en anordning från Gud. Efesierna 6:1, 2 förklarar: ”Barn, var lydiga mot era föräldrar i gemenskap med Herren, för detta är rätt: ’Hedra din far och din mor’, vilket är det första budet med ett löfte.” Detta skriftställe uppmanar alltså dina barn att lyda dig i din gudagivna uppgift.

Det krävs hårt arbete för att lyckas. En kvinna som var mor till fem pojkar och hade blivit änka förklarade: ”Jag använde tid till att uppfostra dem, och nu kommer utdelningen från dem — deras uppförande, deras inställning. De är inte upproriska, utan fogliga och respektfulla. Nu säger pojkarna: ’Ja, mamma, du har varit med längre än vad vi har — så du bör veta.’ Detta är en välsignelse för mig.” Hur många mödrar skulle inte önska höra sina barn säga sådant?

Om barnen skall vara påverkbara, måste föräldrarna å andra sidan vara verkligt intresserade av vad deras barn har för sig. Det räcker inte med att föräldrarna sätter upp regler och föreskrifter, som skall efterföljas. De måste göra allt de kan för att ha god kontakt med sina barn. De som intresserar sig för sina barns hobbyer och intressen har inte svårt att tala med dem. En mor till en 11-årig pojke intygade detta:

”Jag lär mig saker och ting av honom, sådant som jag i vanliga fall inte skulle ha varit intresserad av. Jag tyckte till exempel att det kunde vara bra för honom att ha någonting utanför sig själv att sköta om, och därför skaffade jag honom några tropiska fiskar. Ja, detta var bra, inte bara för honom, utan också för mig. Nu tycker jag det är så roligt att se de där fiskarna reagera för mig. Allteftersom han får större intresse, upptäcker jag att jag växer med honom, och detta har fört oss närmare varandra.”

Är det så för dig också?

På senare tid har somliga pappor blivit mer engagerade i den känslomässiga sidan i barnomsorgen. Papporna har länge betraktats som de som skall upprätthålla disciplinen i familjen. Men utvecklingen på senare tid har lett till att de också har kommit in i bilden, när det gäller att planera för och sköta om barnen som spädbarn. En far sade:

”Jag är övertygad om att fäder, om det alls är möjligt, bör ha en aktiv del vid sina barns födelse. Jag var därför med vid förlossningen, när vår första dotter föddes. Jag kan inte i ord beskriva den underbara känsla jag fick, när läkaren lade henne i mina armar med detsamma efter födelsen. I det ögonblicket tackade och prisade jag Jehova Gud hörbart för denna välsignelse. Och min fru och jag tänker fortfarande på våra båda flickor som välsignelser.”

Kan alla barn betraktas som en välsignelse?

Hur är det då med de barn som inte föds normala och friska? Kan de också betraktas som en välsignelse? Och kan deras föräldrar också finna glädje i att fullgöra sin uppgift? Låt ett par föräldrar till ett handikappat barn med hjärtfel besvara dessa frågor. Först fadern: ”Läkarna sade till oss att vi kunde lämna bort henne, eftersom hon ändå skulle dö. Jag frågade dem vad vi kunde göra för henne, och de verkade förvånade över att vi önskade behålla henne. De sade att det fanns ingenting att göra, och de lät oss ta hem henne för att dö.” Modern fortsätter:

”De uppmanade oss redan från början att skicka henne till en anstalt, men vi ville inte höra talas om det. Vi tänkte inte för ett ögonblick att vi inte skulle älska henne. Hon var ju ändå vår länge efterlängtade dotter (efter 4 pojkar), och vi ville ha henne hos oss. Nu är läkarna förvånade över hennes framsteg. Hon är 14 månader nu, fastän de sade att hon inte kunde leva längre än i tre månader. Hon känner att hon är älskad, och detta har främjat hennes utveckling, trots att hon är utvecklingsstörd och har ett svårt hjärtfel. Och hon är det mest älskvärda barn jag någonsin sett. Jag älskar henne naturligtvis, därför att jag är hennes mor. Men att se den kärlek Jehova God hyser till henne, det är det som är så enastående. Han och bara Han har uppehållit henne. Så hur skulle vi kunna annat än tillbe en sådan Gud!”

Det är onekligen mycket svårare ekonomiskt och framför allt känslomässigt för föräldrar vars barn lider av något. Men sådana barn kräver ännu större kärlek och uppmärksamhet än normala barn. Och när föräldrakärleken finns där, kommer barnet vanligtvis att låta påverka sig positivt.

Hur man tar itu med problem

Men det uppstår dock problem, och frågan är: Hur kan föräldrar ta itu med dem? Man vinner inte mycket genom att bara ryta ut befallningar, som skall åtlydas. Om barn, som har problem, inte får samtala med sina föräldrar, kan de börja hysa agg, och bristande respekt blir en naturlig följd. Som Efesierna 6:4 förmanar: ”Och ni, fäder, håll inte på med att reta upp era barn, utan fortsätt att uppfostra dem i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning.”

En far till fyra pojkar visar vad som blir resultatet av att följa en sådan förmaning: ”Jag går in för att lyssna på dem, för att få reda på vad de tänker på. Det är bara då som jag verkligen kan hjälpa dem. Varje vecka leder jag ett bibelstudium med dem, och vi låter vanligtvis bibeln lösa deras problem. Pojkarna förstår att de förhållningsorder vi ger kommer från Gud och inte från oss själva, och detta är en stor hjälp.”

Något annat som är till stor hjälp, när det gäller att ta itu med problem, är att visa sig tillgänglig. När barn har problem, behöver de sina föräldrar allra mest. En mamma uttryckte sig så här: ”Vi ställer alltid upp. Vi låter dem känna att de kan komma till oss med allting. Även om problemen är små för oss, så är de ofta mycket stora för dem; och det är det som just då betyder något. Därför att de vet att vi bryr oss om dem, kommer de till oss med allt.” Tänk vad bra det skulle vara, om alla barn kunde känna sig fria att komma till sina föräldrar med alla sina problem, utan att först bli dömda eller kritiserade! Är det så i ditt fall? Uppmuntrar du dina barn att tala fritt ur hjärtat till dig, medan du tyst lyssnar?

Att hålla vad man lovar är en annan sak, som är viktig för föräldrar att komma ihåg. Det verkar som om barn kan tåla det mesta, men de har svårt att stå ut med besvikelser eller förändringar. Som en mamma påpekade: ”Om jag lovar något jag inte kan hålla, blir barnen bara besvikna. De litar mycket på vad jag säger. När jag därför en gång har lovat något, försöker jag att hålla det. Om det sedan visar sig att något inte går att genomföra, förklarar jag varför och säger att jag är ledsen. Detta visar dem att jag också kommer till korta ibland, och det har skapat ett band mellan oss.”

När sade du sist till dina barn att du var ledsen över att du inte kunde hålla vad du hade lovat?

Vad bör man undvika?

Det finns saker och ting som föräldrar skulle göra annorlunda, om de fick ett nytt tillfälle. Några har ångrat att de inte har lyssnat tillräckligt på sina barn. Andra har ångrat att de genast drog förhastade slutsatser, när barnen vände sig till dem. De kan ha varit alltför kvicka att döma. Det kan vara bra att få alla fakta, innan man uttalar sig.

En annan viktig sak är att vara opartisk, när man handskas med barn. Att jämföra ett barn med ett annat är både oförståndigt och orättvist. Det kan uppamma avundsjuka och agg. Barn har olika förmågor, och vart och ett har sitt egenvärde. När någon på ett nedsättande sätt jämförs med en annan, förlorar den ene tillförsikt och självkänsla, medan den andre blir överlägsen och högfärdig.

En annan sak som bör undvikas är att låta barnen urskillningslöst titta på TV. ”Ingenting har på en enda generation så förändrat barndomens villkor som televisionen har.” (New York Times, 4 mars 1979) Sanningen i detta påstående har fått många föräldrar att bli medvetna om vilken stor inverkan TV-tittande har på deras barn. Ingen kan förneka att det kan ha undervisande värde att titta på TV, men om man inte är försiktig, kan barnen samtidigt påverkas negativt — genom att ständigt matas med våldsprogram, till exempel. Somliga menar faktiskt att den nu allt större ungdomsbrottsligheten beror på att barn tittar på vissa program, som handlar om våld.

Kompis eller förälder — vilketdera?

För mycket TV-tittande kanske inte är något problem i din familj. Du kanske rentav tillbringar mycket tid tillsammans med dina barn, och detta är berömvärt. Men hur är ditt förhållande till dem? Betraktar de dig som en förälder eller som en kompis? Man har funnit att i vissa hem får barnen behandla och tala till sina föräldrar som jämlikar. Och när man kommer på alltför vänskaplig fot, kan föräldrarna finna det svårt att utdela tuktan, när det är nödvändigt. Detta kan rentav så en säd av bristande respekt, inte bara för föräldrarna, utan också för dem som är utanför familjekretsen.

En mamma som inte gillade ett sådant förhållande sade: ”De betraktar dig inte som någon äldre som man skall lyssna på och lyda. En ’kompis’ är en som är på deras egen nivå, och barn kan inte tänka, resonera eller korrigera sig själva som vuxna kan. De behöver sina föräldrar för den uppgiften.” Hennes man tillade:

”Jag tror på att i första hand vara förälder, för om fastheten och respekten finns där, kommer vänskapen automatiskt, och den kommer att växa. Våra barn uppmuntras att uttrycka sig fritt, så länge de visar respekt. Vi säger ofta till dem: ’Det är inte vad du säger, utan hur du säger det.’ Vi försöker lära dem hur man skall säga saker och ting. Om de inte respekterar oss, vem kommer de då att respektera?”

Detta innebär naturligtvis inte att barn och föräldrar inte kan vara vänner i ordets rätta mening. Många föräldrar har ett fint och innerligt förhållande till sina barn, och deras barn svarar med kärlek och respekt. Men i en värld, där respekten för äldre människor snabbt håller på att försvinna, bör man vara noga med att ingenting tillåts underminera respekten för föräldrarnas tillbörliga myndighet. Om förtroligheten blir alltför stor mellan föräldrar och barn, kan detta framkalla förakt.

Guds plats i deras liv

När barn respekterar sina föräldrar och andra som de kan se, så har de lättare att sedan tillbedja sin Skapare, som de inte kan se. Föräldrarnas ställning är unik i denna uppfostran. De kan kärleksfullt rikta sina barns uppmärksamhet på Skaparen. Det är nödvändigt att göra detta kärleksfullt, men det är också nödvändigt att inte ge upp. Föräldrarna måste vara ihärdiga, när det gäller att ge sådan fostran. De kan inte låta vare sig känslostämningar eller påtryckningar avskräcka dem. Om de önskar se goda resultat, kan de inte heller överlämna sitt ansvar åt andra — det må vara andra familjemedlemmar, lärare eller religiösa ledare.

Det finns alltså inga genvägar. Det kräver tid, ansträngning, kärlek, tålamod och många förändringar längs vägen. Men när föräldrarna axlar sitt gudagivna ansvar, kan de uppnå goda resultat. Om de betraktar sina barn som gudagivna skatter och låter dem känna att de är älskade, kommer familjeenheten att skörda många välsignelser, och föräldrarna kommer att känna sig rikt belönade. Det är som psalmisten sade: ”Se, barn äro en HERRENS gåva, livsfrukt en lön.” — Ps. 127:3.

Må du betrakta dina barn på det sättet!

”Om någon giver svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.” (Ords. 18:13) En mogen människa kännetecknas av att hon är fördomsfri. Ingen kan med rätta kalla sig mogen, om han eller hon inte kan lyssna på båda sidorna i en argumentering.