Varför bli vetenskapsman?

Denna fråga skulle besvaras i en uppsatstävling för ungdomar som ville bli vetenskapsmän. Den engelska tidskriften New Scientist publicerade i numret för 6 september 1979 den vinnande uppsatsen, skriven av femtonåriga Gabrielle Horne från Blackheath i London.

”SOM jag ser det saknar vetenskapen i dag, trots att den gått framåt med stormsteg, en inre moralisk känsla.” Hon ser i denna brist behovet av vetenskapsmän av ett nytt slag: ”Vetenskapsmännen kan inte längre fortsätta på denna väg av ’vetenskapliga framsteg’ utan att — med iver och fantasi — ta hänsyn till den negativa verkan deras verksamhet har på vår planet. Vi behöver en ny generation vetenskapsmän som samtidigt är filosofer.” Därefter räknar hon upp några av dessa negativa sidor.

”Rusig av vetenskap har människan betett sig som en tjur i naturens porslinsaffär.” Genom att använda fossila bränslen har människan ökat koldioxidhalten i atmosfären, vilket kan göra att värme ackumuleras och åstadkomma en ”drivhuseffekt”, som till slut skulle kunna göra jorden obeboelig.

”Människor i västvärlden har, kollektivt sett, betett sig som en drucken sjöman. Värre än så — vi har i själva verket sagt att så länge vi kan köra med våra bilar i dag, struntar vi i om våra barn och barnbarn svälter, fryser ihjäl eller spränger sig själva i luften med kärnreaktorer i morgon!”

Genom bruket av vissa bekämpningsmedel lagras gifter i maskar som fåglarna äter, och de dör i hundratusental. ”Ett annat exempel”, säger hon, ”på hur blinda vi är för sambandet mellan orsak och verkan är vad som skett till följd av kalhuggningen av tropisk regnskog för jordbruksändamål: denna process har också skapat betingelser som är gynnsamma för tsetseflugan, som därför har förökat sig och orsakat sömnsjukeepidemier.”

Listan på sådana exempel skulle kunna göras hur lång som helst. Människans kallsinniga likgiltighet för sin miljö blir nu mer förödande än någonsin på grund av de redskap vetenskapen satt i hennes händer, ja, det har gått så långt att människan nu är i färd med att utrota sig själv. Gabrielle Horne illustrerar verkningsfullt denna fara:

”Man skulle kunna säga att vi, genom den otroliga makt vetenskapen har satt i våra händer, oundvikligen sår fröet till vår egen förintelse; likaså att varje varelse som behärskar jorden på ett sådant sätt att det äventyrar andra inbyggares överlevande med nödvändighet kommer att tillintetgöra sig själv — däri består naturens säkerhetsventil. Precis som en cancersvulst tillintetgör sig själv genom att döda sin värd, så har också människan blottställt sig själv genom att beröva sin miljö just de ting hon behöver för att överleva.”

Hon anser att det råder ett starkt behov av ett nytt synsätt, som skulle ge vetenskapen moralisk vägledning, och hon tycker att ett aktivt deltagande i dessa strävanden är en stark drivfjäder till att vilja bli vetenskapsman. Hon uttrycker saken så här:

”Det är för att ta itu med dessa olycksbådande framtidsutsikter som en ny sorts vetenskapsman måste växa fram, en specialist som inte begränsar sig bara till rent vetenskapliga ämnen, utan är medveten om att vetenskapen framför allt behöver moralisk vägledning. Att bli vetenskapsman nu är att möta den allvarligaste moraliska uppfordran mänskligheten någonsin ställts inför.”

Gabrielle Hornes medvetenhet om de faror som är förbundna med vetenskap utan moralisk känsla är berömvärd. Ett stort antal människor delar hennes uppfattning. Men historien visar att människans levnadskurs påverkas mycket mindre av hotet från en avlägsen fara än den gör av aktuella egoistiska hänsyn. Så länge hotet gäller ett framtida släkte, kommer den nuvarande generationen att bry sig mera om det som den just nu ställs inför. Denna generation har i själva verket redan fått röna de negativa verkningarna av miljöförstöringen, men ända till dess skadorna blir mer uppenbart katastrofala, kommer det verkliga sammanhanget av bekvämlighetsskäl att fördunklas av kärleken till pengar och jakten efter sinnliga njutningar.

För nära nitton hundra år sedan förutsade bibeln inte bara den nuvarande miljöförstöringen, utan också slutet på denna förstöring. Det skall komma, inte från ”vetenskapsmän som samtidigt är filosofer” eller från någon annan människa, utan från Gud själv. Han är den som det förutsägs skall ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. — Upp. 11:18.