Vi höll fast vid vår tro
Har du så stark tro på något att du skulle kunna låta den tron gå före bevarandet av ditt eget eller dina närmastes liv? De första kristna hade en sådan tro; de vägrade att tillbedja de romerska kejsarna, även om det betydde att de blev kastade för de vilda djuren på arenorna. Som det framgår av följande berättelse, så håller kristna i våra dagar också fast vid Guds lag, även om det gäller livet.
JAG kände ingen glädje över att bli mor, när läkaren bekräftade att jag var gravid. Orsaken var att jag var så fruktansvärt rädd för att det nya liv jag bar på skulle komma att dö inom några månader efter födelsen. Men varför oroade jag mig för något så hemskt?
Fyra år tidigare hade jag fött en söt liten flicka, som vi kallade för Lisa. Men plötsligt, utan någon som helst förvarning, blev hon svårt sjuk, och inom två korta månader efter födelsen var hon död. Orsaken till hennes död var en ovanlig blodsjukdom som kallas malign trombocytopeni — oförmåga att bilda blodplattor.
Ovissheten om hur eller varför Lisa fått den här sjukdomen gav mig ingen ro. När jag skulle få mitt nästa barn, Adam, var jag orolig, och jag hade mina svåra stunder. Jag kände mig lättad, när det visade sig att han var fullt frisk. Men den här gången kände jag en fasansfull skräck, när jag fick reda på att jag var gravid, för jag inbillade mig att den här ovanliga sjukdomen hade den egendomliga cykeln att den drabbade vartannat barn. Vårt första barn, Dana, som föddes två år före Lisa, är helt friskt.
Min man, Gary, försökte få mig att vara lite mera optimistisk. Han kunde säga: ”Jan, det är kanske inte ärftligt. Det kan ha berott på medicinen; du har läst rapporter om hur man misstänker att vissa mediciner orsakar rubbningar i blodet hos spädbarn. Den här gången har du inte tagit någonting, inte ens en aspirin.”
Så äntligen tidigt på torsdagsmorgonen den 23 juni 1977 började värkarna. Klockan 13.35 gjorde vårt efterlängtade barn — en pojke — sitt inträde i familjekretsen. Läkaren använde LeBoyermetoden för naturlig födsel och lade honom varsamt på min mage. Efter en liten stund klippte Gary av navelsträngen, och sedan lade läkaren babyn i ett bad med nästan kroppstempererat vatten. Medan vi kramade om varandra, tittade vi hela tiden på vår son, Bryan, som delvis flöt i vattnet, när han varsamt sköljdes. När vi ingående granskade vår lille pojk, tyckte vi alltsammans var så fantastiskt.
Det hemska beskedet
Klockan halv fyra nästa morgon, när min mor skötte Bryan och bytte blöjor på honom, lade jag märke till de bekanta och fruktade blålila fläckarna runt ljumskarna. Jag tittade mer ingående och koncentrerade mig på vad jag såg. Sedan överväldigades jag av en känsla av hopplöshet. Jag blev fullständigt matt, och benen skakade. Jag utbrast: ”Nej, inte nu igen!” Jag väckte genast Gary för att tala om det för honom.
Senare den här morgonen tog den läkare som kände till vår dotters fall ett blodprov på Bryan, som visade antalet blodplattor per kubikmillimeter. Inom några minuter bekräftade han det som vi fruktade mest: ”Bryan har detsamma som Lisa hade.” Han rådde oss att med det snaraste ta honom till sjukhuset. Förtvivlade och rädda lämnade vi hans kontor.
När vi kom hem ringde vi frenetiskt till läkare överallt. Vi började med den läkare som hade behandlat Lisa, men vi fick nu höra att han hade flyttat till Wisconsin sedan dess. Eftersom våra telefonförfrågningar inte gav något resultat, tog vi Bryan till ett mycket ansett universitetssjukhus i västra Los Angeles. Medan vi förklarade allt om vår dotters och nu också vår sons sjukdom, tog en av de jourhavande läkarna till orda. Han sade att Bryan, sedan han hade lagts in på sjukhuset, omedelbart skulle få en blodstransfusion. Jag stirrade på Gary och sade otåligt: ”Det är bäst vi ger oss i väg.” När vi körde hem kände vi oss modfällda och mentalt utmattade.
Det var nästan midnatt när vi kom hem. Mina föräldrar, som passade pojkarna medan vi var borta, berättade att en doktor från ett sjukhus i Orange County hade ringt. Han ville tala med oss och se Bryan. Bara vetskapen om det där telefonsamtalet gav oss lite uppmuntran.
När sjukhusbyggnaden kom inom synhåll nästa morgon, såg den så ny och modern ut att den ingav mig tillförsikten att det kanske ändå skulle kunna gå att göra något. En doktor hälsade på oss, och när vi hade pratat en stund fördes Bryan in i ett litet rum på spädbarnsavdelningen. Man lade honom i kuvös. De gav honom medicin och hade honom på observation i omkring fem dagar. Men eftersom de inte kunde göra mer, beslöt de att låta honom komma ut.
Fastän man med hjälp av domstol hade fråntagit oss vårdnaden om Bryan för att kunna ge honom blod, stod det ändå klart att blod inte skulle hjälpa. Man talade om för oss att det var väldigt få som hade överlevt den här sjukdomen. Prognosen: Bryan skulle antagligen dö inom sex månader. Han hade inte mer än 4.000 blodplattor per kubikmillimeter; det är normalt med mellan 200.000 och 400.000 per kubikmillimeter. En nysning, eller bara det att han grät, kunde leda till att han förblödde.
Strax innan Bryan skulle ha skrivits ut började han blöda från matsmältningskanalen. Läkarna blev förskräckta och behöll honom för ytterligare observation och behandling. Eftersom det inte fanns plats för mig att övernatta på sjukhuset, förvissade jag mig alltid om att han hade somnat innan jag for hem. Sköterskorna var fantastiskt bra. De tog väl hand om honom; de lät mig till och med ta in honom i ett annat rum för att kunna amma honom till sömns varje kväll innan jag for.
Ännu en tragedi
Tisdagen den 19 juli började som vilken annan arbetsdag som helst. Bryan var hemma nu. Gary for tidigt till sitt arbete. Sedan, klockan fyra på eftermiddagen, fick jag ett telefonsamtal. ”Gary har varit med om en olycka”, började rösten. ”Men hetsa inte upp dig! Han har brutit benet. Det är bäst du skyndar dig och kommer ner till akutmottagningen!”
När jag gått in genom de stora svängdörrarna på akutmottagningen presenterade jag mig för den kvinnliga kontoristen och frågade hur det stod till med Gary. Då hördes ett högt skrik åtföljt av ett nytt skrik och så ytterligare ett. Jag fick hjärtat i halsgropen och frågade: ”Var det min man?” ”Ja”, svarade kvinnan.
Jag frågade: ”Hur allvarligt är det?”
Hon svarade sakligt: ”Ganska allvarligt.” Jag fick veta att han hade ett djupt sår i huvudet, inre blödningar och komplicerade benbrott.
”Han måste få en blodtransfusion. Annars kommer han att dö”, sade den jourhavande läkaren. Det beskedet gjorde mig för ett ögonblick helt bedövad, oförmögen att svara. Sedan överväldigades jag av den där bekanta känslan av hopplöshet. Jag bekämpade impulsen att ge efter för panik och sade till doktorn: ”Inget blod.” Han protesterade. Jag upprepade: ”Det är bara så — inget blod.” Han ryckte på axlarna, vände på klacken och började gå sin väg.
”Kan jag få träffa Gary?” bad jag bevekande.
Han svarade: ”Nej, det går inte.”
Jag gav mig inte utan fortsatte: ”Hör på, jag har mist en dotter. Jag håller på att mista min son. Jag tror att jag klarar att vara hos min man!” Han gav mig tillåtelse.
Gary låg på ett bord under de skarpa lamporna i operationssalen. Under några ofattbara sekunder stirrade jag bara förskräckt på honom. Han låg på rygg i bara kalsongerna. Hans vänstra ben var av på två ställen, under och ovanför knät. Ansiktet var alldeles uppsvullet och smutsigt. Han hade ett djupt sår på näsryggen. Solglasögonen hade tydligen trängt in, när han slog ansiktet i gatubeläggningen. Uppe i huvudet var ett djupt, gapande hål, som visade den rosa vävnaden närmast huvudskålen.
När jag tittade på doktorn, syntes det tydligt att han var orolig. Han sade att de skulle förflytta Gary med helikopter till County-U.S.C. Medical Center i östra Los Angeles. Det var redan ordnat för transporten. Jag lade band på min höjdskräck och gick ombord på den stora helikoptern av militärtyp, där Gary var med. Flygturen tog bara fem minuter, och sedan rullades Gary in på en avdelning där andra olycksfallsoffer väntade på att bli omhändertagna.
Det största bekymret var om Gary hade en brusten pulsåder. I så fall skulle han förblöda. Man undersökte honom för att se hur det förhöll sig. Till slut meddelade en av läkarna att de inte hade funnit någon brusten pulsåder och att det hela verkade bra. Hjärtverksamheten, blodtrycket och temperaturen hade stabiliserats, även om hemattokritvärdet (mängden av celler i det cirkulerande blodet) var nere vid 25 procent — normalt rör det sig om mellan 40 och 65 procent.
Nästa förmiddag, omkring 11.30, togs Gary till den neurokirurgiska avdelningen. Kirurgen förklarade vad man gjorde: Man sydde ihop såret i Garys huvud, tog bort all smuts och alla partiklar från gatubeläggningen som hade trängt in i de öppna såren på hans ben, man satte dit tre rostfria spikar för att ge stöd åt sträckbehandlingen, och sedan sydde man ihop huden. Därefter gipsades benet och sattes i sträckning.
En känslomässigt påfrestande kris
Fredagen den 22 juli lämnade jag Gary efter att ha varit vid hans sida hela dagen. Hans tillstånd var nästan oförändrat — stabilt men mycket allvarligt. Jag fick Dana, Adam och Bryan i säng och somnade omkring 23.30. Jag väcktes — efter vad som bara verkade vara några minuter — av en genomträngande telefonsignal. Mitt hjärta började slå mycket fort, och jag hoppade ur sängen. När jag lyfte luren, hörde jag en läkares nollställda röst säga att Garys tillstånd hade försämrats; han skulle inte överleva natten. Bestört utbrast jag: ”O, nej!” Jag fylldes av samma känsla av hopplöshet.
Färden till sjukhuset, tillsammans med vänner, tog 30 minuter. Jag kände mig oerhört pressad. Om de gav Gary blod, skulle han kanske överleva; om de inte gjorde det, skulle han dö — så enkelt verkade det. Varför skulle han dö och lämna mig ensam med tre pojkar? Varför? Jag inser att det kan vara svårt för en del människor att förstå detta. Men för mig är Guds lag om blodet mycket tydlig. Gud sade till Noa och hans efterkommande: ”Blod ... skolen I dock icke äta.” (1 Mos. 9:4) Och för att visa att den här lagen fortfarande gällde för de kristna fastställde det första kristna kyrkomötet i Jerusalem: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt.” — Apg. 15:28, 29.
När vi kom fram till sjukhuset, rusade jag upp till Garys rum. När jag närmade mig hans säng, såg jag att han hade en syrgasmask över näsa och mun. Han var likblek och svag på grund av att han förlorat så mycket blod. Hans andning var flämtande, och hans röst var svag och tunn. Ovanför honom hängde två flaskor med dropp, som innehöll salter och vatten och andra beståndsdelar som skulle ersätta kroppsvätskan. De genomskinliga slangarna hängde ner över sängen och ut till hans underarmar, där de var säkert fasttejpade. Med stor ansträngning förmådde han säga några ord, och sedan slöt han ögonen.
Det gäller ostraffligheten
Jag frågade: ”Gary, är det säkert att du vill det här?” Jag ville veta om han var tillräckligt mentalt medveten för att veta vad han gav sig in på. Han svarade: ”Det är allt vi har, Jan, ... vi har inget annat.” Fastän jag var förtvivlad, gav hans klara och sammanhängande svar mig förnyad styrka. Det verkade inte som om han tyckte det var så hemskt att behöva dö; men han var fast besluten att inte överträda Jehovas lag angående blodet.
En av de jourhavande läkarna gick fram till Gary. Han lät bekymrad när han sade: ”Gary, du är döende. Vad är det som får dig att tro att du har rätt, när alla andra religioner i världen tror annorlunda än vad du gör? De kan inte alla ha fel. De måste ha rätt. I mitt hjärta vet jag att om du tar blod, kommer Gud att förlåta dig.”
Gary samlade sina sista krafter och sade eftertryckligt: ”Majoriteten har inte alltid rätt. Kommer du ihåg Elia, som bibeln talar om?” fortsatte han. ”Hela Israels nation vände sig bort från Gud. De hade inte rätt. Bara en enda man, Elia — som trodde han var ensam, fastän det fanns andra som var trogna — visste att han hade rätt.”
Gary slutade alldeles utmattad. I sitt svaga tillstånd vände han sig mot läkaren, dunkade en knuten näve mot hans arm och sade: ”Vi ses i morgon.”
Gary hade inre blödningar. För att hejda blödningarna tillsattes vitamin K till hans dropp. Äntligen, under de tidiga morgontimmarna, stabiliserades hjärtverksamheten, pulsen och blodtrycket. Han var mycket nära döden, men han klamrade sig fast vid livet och överlevde med bara en fjärdedel av sin blodvolym kvar. Jag satt där länge invid Garys säng, förvirrad och rädd. Jag talade med Jehova i bön på samma sätt som man skulle tala med en kärleksfull far. Jag vet inte hur länge jag var försjunken i bön och i mina egna tankar. Men det föreföll som om det var hela morgonen, ända tills jag avbröts av sköterskan som kom in för att göra en rutinundersökning.